Thora/2-6
| ← V. |
|
VII. → |
VI.
Under natten tystnade stormen, molnen
drefvo undan, och när morgonen kom, strålade
februarisolen klar öfver ett haf af hvitt med
små och stora stelnade vågor. Solstrålarna
glittrade öfver bokskogen och kommo liden att
glimma i ett sällsamt ljus. Den såg ut, som hade
den legat inpackad i gnistrande bomull. Mot
den klara himmelen sköto skorstenarnas
rökpelare blåa upp, och inne i rummen darrade
solfläckarna från den gamla kristallkronans prismer.
Redan vid frukostbordet tillkännagaf Bruce med den godmodiga myndighet, hvilken blifvit honom en vana, att gästen måste stanna ännu en dag.
»Snön ligger tung och djup,» sade han. »Och det är ingen mening i att onödigtvis anstränga hästarna. Våra skånska hästar äro för öfrigt inte vana att släpa släde genom snödrifvor. Ola skjutsar dig i morgon till nästa håll.»
Bruce hade druckit duskål med hustruns barndomsvän, innan de skildes på aftonen. Och hans sätt mot gästen var prägladt af godlynt vänlighet, när han gjorde honom detta förslag. Konrad åter var missbelåten öfver att behöfva stanna. Han kände sig liksom ha fått mer än han väntat af detta besök. Just nu, ville han, skulle det vara slut. Med minnet af sin och Thoras ensamma eftermiddag ville han draga vidare mot det okända. Han tänkte sig ingenting vidare vid detta, önskade blott att så fort som möjligt komma bort och få vara allena med alla nya intryck, hvilka under några korta timmar strömmat in öfver hans själ. När han dock beslöt sig för att stanna, var det icke för att spara hästarna. Han gjorde det, emedan han sett, hur Thora lyste upp vid mannens förslag, och hennes blick var det, som band Konrad mot hans vilja.
Så gick dagen med små promenader och samtal, måltider och en lång eftermiddag med stängda fönsterluckor, tända lampor och blossande pipor. Stämningen var ömsevis uppsluppen och tryckt, som den plägar vara mellan människor, hvilka tillfälligt förts samman och känna, att de efter några korta timmar skola skiljas för lifvet. Ingen af de tre kunde finna sig till rätta som under den första aftonen. För Konrad blef tiden lång, själfva Thora hade blifvit honom liksom främmande. Han förstod inte hennes undfallenhet mot mannen, lika litet som att hon ständigt syntes vara upptagen än af sitt barn, än af köksbestyr. Ingen gång fick han träffa henne ensam, och när han i samtalet försökte att direkt vända sig till henne, undvek hon att svara och vädjade till Bruce, som kände hon sig osäker i sitt eget hem. Det var en helt ny Thora, Konrad under hela denna dag fick göra bekantskap med. Det var Thora, sådan giftermålet förändrat henne, en orolig, undfallande liksom bortkommen och hemlös Thora, hvilken tystnade inför sin man, och ej ens gent emot gäster kunde vara munter och fri som under gårdagen, med ett ord Thora Bruce.
Upptäckten af denna nya Thora gjorde Konrad nedstämd och beklämd. Han tyckte att timmarna släpade sig fram, och i ett tillstånd af stigande upphetsning satt han i sin stol bredvid den öppna spisen, lyssnande till väggklockans enformiga tickande. Det föreföll honom som skulle visaren, hvilken skymtade fram på urtaflans pärlemorinläggning, aldrig kunna vända sig rundt tillräckligt många gånger för att hinna till den timme, då natten var inne, och han fick känna sig ensam.
Omsider slog dock det efterlängtade klockslaget, och Konrad gick allena uppe på det lilla gafvelrummet med utsikt öfver trädgårdens lindar, som stodo kala och mörka mot en stjärnströdd natthimmel. Det var honom omöjligt att finna ro. Tanken på Thora höll honom vaken. Hvilket intryck hade han väl af hennes lif och af hennes man? Hvad angick allt detta honom? Hvarför hade han öfver hufvud kommit? Och hvarför satt han här vaken, sysslande med två människors öden, af hvilka den ena alltid varit honom främmande, och den andra nästan blifvit det?
Dessa och liknande tankar flögo genom hans hufvud, och samtidigt började Konrad tänka på kriget. Aldrig hade dess verklighet stått så lefvande för honom som nu. Aldrig hade han tänkt så klart på, att det han nu gick till mötes, var ett stort allvar. Hvad visste han egentligen om kriget? Något om strider man emot man, anfall, försvar, skottväxling, möjligheten af att bli träffad af en kula eller få hufvudet klufvet af en sabel, kanske bli krympling för lifvet, gå omkring med en arm eller på träben. Något som han läst eller hört talas om, men alls icke visste, hvad det egentligen var. Dimmigt såg Konrad allt detta, dimmigt och overkligt, som allt blir, hvilket vi läst oss till ur böcker. Och dock kände han, att det var en verklighet, som kom honom allt närmare, en ny fasansfull verklighet, hvilken han icke kunde undgå.
Hvarför uppsökte jag öfver hufvud något sådant? tänkte Konrad för första gången. Det stack till i den unge mannens bröst, och han vände sig hastigt om, som om han fruktat att icke vara ensam. Ljuset fladdrade till för vinddraget af hans häftiga rörelse och kastade flygande skuggor rummet rundt. Han såg hemmet med faderns bild, det karga hemmet, där hans lif blifvit så outsägligt tomt. Och dock visste han, att det var icke den tomheten, hvilken han undflytt. Tomheten efter Thora var det, som drifvit honom bort. Under långa år hade den legat inom honom och gnagt. Ung och stark som han var, hade såret grott samman. Det smärtade icke längre. För länge sedan hade han trott sig läkt. Och trots allt var dock såret åter öppet. Tron på motsatsen var endast och allenast ett själfbedrägeri, hade alltid varit så. Han visste det nu. Ty nu bröt detta sår upp på nytt och gjorde ondt, värre än någonsin. Nu såg han Thora förändrad och undergifven, skygg och tyst, hon, som skapats att lefva i solsken och vara fri som fågeln. Konrad gick tyst på bara fötter golfvets längd fram och tillbaka rädd att höras där nere, lyssnande efter ljud, som om han fruktat få veta något nytt, något som skulle öka hans oro. När han ändtligen trött och uppskakad låg i sin bädd och släckte ljuset, var han nära att brista i gråt af sorg, af harm, af en obeskriflig saknad att ingenting kunna göra. Thora var hans, hans och ingen annans. Djupt i hans hjärta satt hennes bild, och ingen kunde slita den bort. Medan vinternatten mer och mer mörknade mot den lilla rutan, låg Konrad och tänkte på, hur späd, fin och ensam Thora var, hur han velat få bära henne bort, skydda henne för allt, som var tungt och svårt, gömma henne undan liksom för världen, där ingen dock kunde värdera henne såsom han.
Konrad visste väl att allt detta var en dröm, och han blandade icke samman denna dröm med något, hvilket han hoppades eller trodde någonsin i verkligheten kunna ske. Just därför led han endast så mycket mera häftigt och intensivt. Omsider togo dock naturen och ungdomen ut sin rätt, och han somnade in hårdt och djupt. Då drömde han, att han låg sårad någonstädes i ett stort hvitt rum med många tomma sängar. Han hade rusat till anfall i mörkret mot fiender, hvilka han icke kunde urskilja. Därifrån bar man honom bort, och där han nu låg ensam bland alla de hvita tomma bäddarna, såg han någon komma emot sig. Det var en kvinna, och hennes ansikte kunde han icke se. Inom honom slet det och värkte. Det måtte vara såret, tänkte han i drömmen. I nästa ögonblick såg kvinnan upp, men hennes ansikte var icke Thoras. Det var en annans, en ung blond kvinna var det. Med sällsamma ögon betraktade hon honom. Då visste Konrad, att det var icke såret, som gjorde ondt. Det var något annat, något vida värre, något, som aldrig kunde bli bra, tyckte han. Han höjde armen mot den okända som för att drifva henne bort och slog blindt framför sig
I samma nu satt han upprätt i sängen. Var det någon som hade knackat? Det var ännu skumt. Blott den första morgondagern silade grå och kall in genom rutan. Sömndrucken ropade han på måfå: »Kom in.» I samma ögonblick visade sig Bruce på tröskeln. Han var klädd i päls och luden mössa. Underläppen stack fram under den korta mustaschen, ögonbrynen rynkade.
»Det har händt något i ett af torpen,» sade han brådskande. »Jag måste genast åka dit. Du säger själf till, när du vill fara. Thora vet besked.»
Därmed gick han fram till sängen, tryckte gästens hand, önskade honom lycka och försvann åter genom dörren. Det hela hade gått så hastigt, att Konrad icke hann sansa sig.
Hans första känsla var skamsenhet. Drömmen låg ännu kvar som en dimma öfver hans tankar, och det föreföll honom, som om Bruce bort se tvärs igenom denna och rätt in i hans själ. Men med ens sköt en glädjestråle upp inom honom. Thora och han skulle åter träffas allena. Ännu en gång skulle han få se henne, sådan hon var, sådan han kände och alltid ville minnas henne. Han klädde sig långsamt, som ville han sparsamt njuta den lycka, hvilken väntade honom. När han var färdig, ljusnade lidens snö i glansen af morgonens gryning. Nedkommen i salongen fick Konrad emellertid vänta länge. Thora syntes icke till. Han vågade icke fråga Malin, som kom och vände bränderna i stockelden på den öppna spisen. Under denna väntan sjönk hans mod. Han kände intet annat än afskedets vemod och ovissheten i den framtid, mot hvilken han for.
Thora öfverraskade honom, sittande i tyst väntan med hufvudet nedlutadt och minen som vanligt oåtkomlig och tvär. De följdes åt ut till den rikliga frukosten, som väntade, utan att Konrad fann något att säga. Thora var åter, hvad hon fordom varit för honom, den oåtkomligt åtrådda, lyckan, hvilken han aldrig skulle nå.
Dock låg det öfver Thoras hela väsen denna morgon ännu en gång något nytt, som han aldrig förr iakttagit, och som fyllde honom med en onämnbar känsla, därför att han icke hann att utforska den eller göra den klar. Först när han stod i tamburen undslapp det honom:
»Hvad är det? Du är dig icke lik.»
»Icke?» kom svaret.
Konrad vågade ingenting säga mer. I stället sade Thora:
»Jag följer dig ett stycke på vägen.»
Hon lät lägga hans päls i släden och gaf kusken tecken att köra i förväg. Själfva gingo de tysta efter.
Solen hade gått upp, och öfver snön, som redan börjat smälta, glittrade det af ljus. Som en mörk gnistrande vägg stod liden mot det ljusa fältet. Vägen var upplöjd, urgräfd liksom, så att drifvorna vräkts upp till dubbla vallar, mellan hvilka de gående gingo, medan slädens bjällror pinglade långt borta där den svarta, kortvuxna skogen tog vid. Grundligt hade snöplogen under föregående dags arbete gjort sin sak.
Ännu var det långt kvar. Ännu behöfde afskedet icke sägas. Konrad gick tyst vägen fram. Alla hans drömmar voro borta. Åter erfor han denna obeskrifliga ro, som Thoras närhet alltid skänkte honom. Den föll öfver honom med sin milda känsla af stillhet, fastän han visste, att blott några minuter voro kvar, innan förtrollningen skulle vika och han själf vara ensam på nytt. Thora gick tyst som han, och medan Konrad grubblade på, hvad han ville säga, grep Thora hans arm. Konrad ryckte till. Tvekande lade han sin hand öfver hennes, och han tyckte sig se, hur ett leende nästan som i sorg skuggade hennes drag.
Nu voro de midt i skogen, den svarta, täta tallskogen, där solstrålarna kämpade att nå in, medan snöflingorna sakta lossnade och föllo ned i det djupa mörkret. Utan att ändra ställning gingo de båda vidare, som de alltid bort gå, och omkring dem var det skymning, som hade aftonen varit nära.
Bortom skogen i solen höll släden. Thora drog undan sin arm och i det hon kastade en blick tillbaka, sade hon:
»Här är det jag varit mest rädd att gå ensam.»
Utan att svara ett ord, tvang Konrad Thora att vända om. Utan att röra hvarandra följdes de ånyo åt sida vid sida den korta vägen, till dess att slätten åter vidgades i solskenet och skogen var slut. Där stannade de båda, och Konrad räckte fram sin hand.
»Farväl, Thora,» sade han. »Tänk på mig ibland.»
Han försökte att le, när han sade det. Men i samma ögonblick märkte han, att tårar föllo på Thoras kinder.
»Hvad är det?» utbrast han förskräckt.
Men Thora slet sig ifrån honom.
»Gå nu,» sade hon. »Men kom igen om du lefver.»
Därmed vände hon sig ifrån honom och gick med hastiga steg tillbaka till gården. Ensam gick Konrad för andra gången vägen tillbaka genom den mörka skogen fram till släden som väntade.