Thora/2-5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  IV.
Thora
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

V.
VI.  →


[ 136 ]

V.


Genom björkskogen, där de små toppiga enarna växa tätt, som hade en gifmild jättehand barrat under de smidiga trädens glesa kronor, går landsvägen fram. Snön har nu utjämnat allt. I breda drifvor ligger den öfver landsvägen, breder ut sig under björkarna, så långt ögat kan nå, täcker enarnas grönska med sin hvita svepning, och yr i luften lik ett moln, hvilket inhöljer föremålen som i tjocka, hvilken tätnar eller lättar, alltsom vindstötarna komma och hvirfla bort. Ögat når heller icke långt. När vinden tar i, ser man icke stort längre än ett stenkasts vidd. När blåsten tystnar för ett ögonblick, glider snötjockan isär och lämnar utsikten fri öfver nedsnöade gårdar, hvita fält och de långt bort vältrande snömolnen.

På vägen far en ensam släde långsamt fram. I sätet sitter en nedlutad öfversnöad skepnad, [ 137 ]bakom honom hvälfver sig en snöhög, som af formen att döma, synes dölja en koffert, bredvid släden går pustande en högväxt man i storstöflar, vadmalsrock med uppslagen krage och djupt ned dragen yllemössa.

»Hästen står inte ut till nästa skjutshåll,» säger bonden.

Den resande gör en åtbörd som för att skaka af sig snön. Därvid kommer ett ungdomligt ansikte till synes, ett par klara, lifliga ögon under snöiga bryn, en ljus mustasch med rimfrost i mjuka hår. Han småler åt sin egen otur och svarar:

»Vi får väl spänna ifrån då och koja i skogen.»

Skjutsbonden svarar icke direkt på detta. Han skakar blott på sig, så att en hög af snö faller ned och gör en grop i det hvita vid sidan om honom. Om en stund säger han:

»Det brukar inte snöa så här nere hos oss. Uppåt har jag hört talas om, att det kan vara så ofta.»

Med »uppåt» menar han Sverige utanför Skåne. Den resande förstår detta och småler godmodigt till svar.

»Inte så ofta ändå, som man kanske tror härnere,» svarar han.

[ 138 ]Vägen har nyss lämnat en by bakom sig. Öfversnöad låg byn där med alla de små byggningarna stängda, fönstren nedisade och dörrarna utåt stängda af snö. Blott röken, som steg ur skorstenarna, vittnade, att människor lefde därinne, och här och där skymtade ett ansikte bakom rutan, lockadt dit af bjällerklangen, som afbröt den djupa tystnaden. Nersnöad låg kyrkogården, där grafvarna försvunnit, och det tvärhuggna tornet reste sig i skymningen mot en bakgrund af yrande hvitt. Genom tysta, djupa bokdungar gick färden. Mellan bokdungarna glimtade fram som en ljusning, hvilken tycktes antyda, att mellan dem lågo vida åkrar och fält. Så skar vägen ned i dalens botten, och utmed densamma sträckte sig Söderåsen, skymtande fram endast som en djup skugga genom töcknet af luftens snö. Sist gled vägen in under de lång stammiga björkarna, hvilkas glesa kronor suckade för den häftiga vinden.

Här och där utmed vägen syntes gårdar. Samma djupa tystnad härskade öfverallt. Icke ens ett hundskall afbröt tystnaden. Blott från en ladugård, där släden gled förbi, hördes understundom det tunga råmandet från kreaturen, hvilka blifvit otåliga af det ihållande mörkret. Hvita, rena, enformiga lågo de små gårdarna där [ 139 ]med konturerna af häckar och träd tecknade under den täta snömassan, hvilken fallit så fast, och från slingerväxterna, hvilka blåsten skakade, föllo högar af snö ned i den djupa, hvita mattan.

Sist skred släden ut öfver en plats, som syntes vidga sig. Ljus glimmade ur fönstren på en lågbyggd, långsträckt herrgård. Förnämligare än någon de hittills farit förbi låg den där, inbäddad i snömassorna, och bakom den skymtade den mörka konturen af åsen, hvilken de resande förut farit igenom, men sedan lämnat, följande de krokar, hvilka vägen skar genom det kuperade landskapet. Ljusskenet, som kom från fönstren, måtte ha verkat lockande på mannen, som satt i släden. Ty han rätade hastigt upp sig ur sin nedhukade ställning, så att ännu en snöhög, hvilken samlat sig på hans rygg, ramlade ned på kofferten bakom honom, och i det han lifligt nickade fram mot gården, frågade han:

»Hvem bor där?»

»Patron Bruce på Akerup,» svarade skjutsbonden enstafvigt.

Svaret måtte ha träffat den resande som en underrättelse, hvilken för honom på något sätt var af vikt. Ty han tystnade alldeles och ehuru skjutsbonden tydligt ådagalade sin önskan att [ 140 ]få vända hästens hufvud in mellan de höga granitstolparna, från hvilka grinden vid vintertid var aflyftad, fick han intet svar. Den resande hade sjunkit ihop igen på sin plats, och uttrycket i hans ungdomliga ansikte hade blifvit afvisande och bistert. Skjutsbonden, som längtade efter spiselvärme och mat, sneglade förstulet upp på den resande, men respekten för herremannen, hvilken den tiden satt djupt i en bonde, hindrade honom att säga något. På så sätt fortsatte de vägen framåt under tystnad. Röken från den blanka hästens svettdrypande kropp låg som en imma öfver vägen framför dem.

Då rätade den resande plötsligt upp sig och sade:

»Vänd om och kör in till Bruces. Dem känner jag.»

Bonden skvatt upp ur sin säfliga lunk och höll in hästen. Den resandes stämma hade klingat hård och skarp, nästan som ett utbrott af vrede lät den.

»Gör, som jag säger,» fortfor han vresigt.

Bonden gjorde inga invändningar, men det kunde märkas på hans sätt medan han vände släden, att nog tänkte han åtskilligt. Den resande hade emellertid ånyo ändrat ställning. Rak och som i spänning satt han i åkdonet, och när [ 141 ]ljusen från gården ånyo började glimta fram genom snöyrans dimma, kastande glidande skuggor ut öfver gårdsplanen med dess mörka konturer af häckar, buskgrupper och träd, blef han otålig och mumlade gång på gång:

»Kommer vi fram i dag?»

Först när han stigit af släden och redan stod på trappan, famlande i mörkret efter låsvredet, tvekade den resande ett ögonblick och stannade obeslutsam, som hade han plötsligt fått lust att vända om, för andra gången lämnande gården bakom sig. Till sist bemannade han sig dock och vred med ett ryck upp låset. Hans gestalt försvann i ljusdunklet från vestibulens taklampa, hvilken ett ögonblick glänste fram öfver gårdens skymning.

Skymning hade det nämligen blifvit, medan Thora satt ensam framför bokvedsbrasan i salongens öppna spis, och de bjällror hon hört, voro den främmandes. När hon, ännu kämpande med de nya tankar, hvilka denna dag brutit in öfver henne, kom ut i förstugan, stod den främmande framför henne. Håret, ansiktet och kläderna voro våta af snö, och hon hörde en förlägen stämma säga:

»Olthov, Konrad Olthov.»

Thora hade möda att behärska sig, så att [ 142 ]icke ett utrop bröt fram öfver hennes läppar. Hon vågade icke visa sig så glad, som hon verkligen var, stod blott stilla och betraktade den unge mannen, som om han varit en syn och icke lefvande verklighet. Konrad Olthov var mindre upprörd än Thora själf. Minnena, hvilka i detta ögonblick kämpade inom honom, voro af helt annan natur än hennes. De lade beslag på hans tankar, fyllde honom så helt, att där vid allt annat blef smått och trängdes i skuggan.

»Min man är borta,» sade Thora. »Och han kommer inte hem förrän i kväll.»

Konrad svarade ingenting, följde henne blott, när hon gick före honom in, såg, hur Thora tände lampor och ljus inne i rummen. Äfven honom blef det hela sagolikt, som en dröm.

»Så märkvärdigt, att jag kom hit?» sade han.

»Ja,» svarade Thora.

Plötsligt gick det upp för henne, hur sällsam denna slump var, att han, som var en främling i trakten, som icke kände någon i hela denna bygd, kommit till Akerup för att träffa henne. Att detta verkligen var en slump och ingenting annat, ville hon rent af icke tro.

»Hur gick det till?» undslapp det henne.

»Jag frågade skjutsbonden,» svarade Konrad. [ 143 ]’Hvem bor här?’ sade jag. Då nämnde han namnet Bruce, och då åkte jag hit.»

»Egentligen hade jag farit förbi förut, innan jag kom mig för,» tillade han småleende.

Thora kunde fortfarande icke fatta, att det hela varit en slump. Ifrigt talade hon därom, räckte båda sina händer åt Konrad och bad honom vara välkommen. Konrad å sin sida fann intet att svara. Thora ensam var den, som visade sig glad. Det var, som om hela hennes förgångna kommit in i hennes hem med denne unge man, hvilken varit hennes vän, då hon ännu var flicka, och allt var så olika mot nu. Konrad var mera tryckt, som den är, hvilken har mera att minnas. På väg ut mot det obekanta kände han sig, som aldrig förr. Just nu, när han väntade det minst, kom denna kvinna i hans väg. Nu kom hon, när han upphört att längta, när en helt ny längtan fyllde hans sinne. Thora var icke längre den unga flickan, som han älskat en gång. Det var en helt annan kvinna, och dock densamma. Obesvärad gick hon omkring i rummen, frimodigt och leende såg hon upp i hans ansikte. Som han satt där, förstod Konrad för första gången, förstod utan ord, att Thora aldrig älskat honom och alltså ej heller svikit. Mildare blef han stämd genom [ 144 ]detta, tacksam liksom, att detta stygga, hvilket så länge plågat honom, slapp han att minnas. Men på samma gång förödmjukade honom denna visshet, och han kände sig därigenom ännu mera främmande i detta hus, som hade han där ingenting att skaffa.

»Du har blifvit en hel man, sedan jag såg dig,» sade Thora till sist.

Att Thora ännu duade honom, som de gjort i ungdomen, kom Konrad att le. Själf visste han, att han icke skulle ha kunnat detta. Orsaken härtill förstod han också, och denna tanke stämde honom med ens vemodig.

»Jag är på väg till kriget,» sade han brydd.

»Ja,» svarade Thora. »Jag vet det.»

Nu blef det Konrads tur att känna sig öfverraskad.

»Du vet?» utbrast han.

Thora berättade nu om mannens möte med officerarna, och hvad han då hade hört. Därpå kommo de in på att tala om kriget. Konrad hade på länge icke läst några tidningar. Äfven att Dannevirke utrymts, var honom nytt. Thora afbröt honom.

»Jag trodde att det var just därför, du for,» sade hon. »Du ville hjälpa just nu, när nöden var som störst.»

[ 145 ]Hela den romantiska känsla för »brodern i nöd», denna känsla, hvilken skapar martyrer och hjältar, ljöd genom hennes ord, vibrerade i den ton, hvarmed hon uttalade orden, snarare än i själfva uttrycken, som föllo hvardagligt och enkelt.

Konrad märkte det, han blef brydd och fick svårt att fortsätta. Att han skulle uppträda som hjälte, var honom en styggelse. Thoras ord klang liksom en fordran, hvilken han ej kunde infria.

»Det är inte därför jag går i kriget,» sade han till sist.

»Hvarför då?»

Thoras ögon blefvo stora.

»Det är för något annat,» fortfor ynglingen.

Hans stämma lät tjock. För första gången i sitt lif kände han, att det var något inom sig själf, som han måste förklara. Och han kunde det ju icke, kunde icke säga allt, allraminst till Thora. Han började önska sig långt bort och att besöket varit ogjordt.

Då han emellertid kände, att han icke kunde sitta tyst, försökte han på sitt en smula tafatta sätt slingra sig förbi frågan och sade därför:

»Du vet nog, hur jag har det hemma. Far går där, som han alltid har gjort. Ingen hade [ 146 ]jag att tala med. Jag har egentligen aldrig haft någon, med hvilken jag kunnat tala. Ett par kamrater en gång. Men hvad betyder väl det? Nu har jag gått hemma ett par år. Och år äro långa, säger visan. Då blef alltsammans mig för svårt. En dag gick jag till far och sade honom, att nu stod jag inte ut längre. Far blef ond, och jag kunde se, att han håller af mig ändå på sitt sätt. Men hvad hjälper det mig? Far har ju inte sina sinnens fulla bruk. Kan du tänka dig något värre?»

De sista orden kommo med något af inbiten harm, som mot ett outhärdligt öde. Konrad fortfor:

»Jag kunde ju inte säga honom sanningen, och jag behöfde pengar. Därför förebar jag en resa. Det stod hårdt, må du tro. Ty det är ju på pengarna, han alltid grubblar. Till sist fick jag min vilja fram. Och när jag kommer till hären, får jag skrifva till far, hur allt är. Då går det lättare.»

Thora svarade intet på detta. Hon fann det illa gjordt af Konrad att på detta sätt bedraga sin far, men på samma gång fanns det i denna beslutsamma handling något hon tyckte om.

[ 147 ]»Det är ingen, som vet detta, mer än du,» kom det från Konrad.

»Jag skall nog tiga,» svarade Thora.

Därpå tog hon Konrad med sig och visade honom omkring. Ur rum och i rum gingo de. De stannade vid fönstret och sågo i skymningen ut öfver liden. Thora berättade och förklarade. Dit bort sträckte sig Akerups ägor, där bortom tog prästgårdsjorden vid, där nere gick bäcken öppen och fri om somrarna. Därpå förde hon honom in i barnkammaren. Hans var nu vaken. Han låg i sin bädd och log mot de inträdande. Modern lyfte upp honom. Utan fruktan sträckte han sina små knubbiga fingrar efter den främmandes ljusa mustasch.

Därifrån gingo de åter in i salongen, och båda kände, hur något af en tryckt stämning, som förut behärskat dem, gled undan. Som två goda vänner, hvilka länge icke träffats, sutto de där och pratade. Middagen serverades för dem båda allena, och från middagen gingo de in i Thoras kabinett, där eftermiddagsbrasan fladdrade i den gröna kakelugnen.

För Thora var denna händelse, som hade hembygden plötsligt kommit henne nära. Någon ting tungt och tryckande, som eljest aldrig lämnade henne, gled bort. Kriget glömde hon [ 148 ]alldeles. Det var, som om allt detta hemska och skräckinjagande icke längre fanns till, utan som om Konrad kommit endast för att glädja henne. Om fadern frågade hon honom och om modern. Konrad hade ju nyligen varit där. Hon berättade om moderns bref, och hvad där hade stått angående Konrads och kaptenens sammanträffande och samtal. Konrad förtäljde vidare därom, och han hetsade upp sig själf, utan att märka det, så att han till sist utbrast:

»Jag for dit för att få höra något om dig.»

»Nej, gjorde du?» svarade Thora lika oförbehållsamt. »Kom du ihåg mig en smula?»

»Ja,» svarade Konrad skyggt och med ett leende. »Vi voro ju förr goda vänner.»

»Ja,» sade Thora.

En stunds tystnad kom. Båda sutto där, omedvetet njutande af hvarandras närhet, erfarande denna ungdomens obeskrifliga lycka, som känslan af förstående och sympati medför, lyckliga att kunna säga och tala, hvilket som föll sig bäst. Till sist sade Konrad:

»Du är dig bra lik, Thora.»

En skugga gled öfver Thoras drag, och något inom henne, hvartill hon ej kunde finna någon rimlig orsak, gjorde en smula ondt. Men hon glömde det genast. Så nytt, så ovant, så [ 149 ]ljust var allting inom henne, bara därför att hon kände sig få tala om allt så, som hon ville och kunde. Det var, som om hon suttit in stängd och plötsligt åter kände sig fri. Därför svarade hon ingenting direkt på Konrads ord, strök blott det lätta, en smula vågiga håret till rätta på båda sidor om benan, som kände hon sig glad, att någon lade märke till hennes yttre, och sade:

»Och hemma är allt som förr. Det var väl vackert i sommar?»

»Ja,» svarade Konrad enstafvigt.

Att tala om natur och skönhet var icke hans sak.

»Här är också vackert,» kom det från Thora. »Det är bara jag, som inte kan se det. Naturen här har liksom ingenting att säga mig.»

Konrad förstod icke detta. Han satt blott och såg på Thora och gladde sig åt, hur vacker hon var, när hon talade.

»Förstår du mig inte?» fortfor Thora. »Ibland talar naturen till mig, ibland säger den mig ingenting. Och när den ingenting säger, då blir allting så tungt.»

Konrad skakade på hufvudet. Men då blef Thora ifrigare och började berätta. Hon berättade, hur hon varit, när hon först kom till [ 150 ]Akerup, och hur hon gått den första söndagen med sin man och ingenting kunnat se af allt det som han ville. Hon berättade, hur rädd hon alltid var att göra honom emot, hur ängslig hon ännu kunde känna sig, när hon gick ensam i de stora rummen. Hur hon stängde dörrarna med dubbellås och hvar afton gick och lyste i garderober och mörka hörn, innan hon vågade gå till hvila. Allt det berättade hon. Och medan hon så gjorde, blef hon munter själf, log åt sin egen rädsla, som hon ändå icke helt kunde bli kvitt. Hon pekade ut för Konrad de vinklar och vrår i rummen, där hon känt sig mest skrämd, då hon måste gå dem förbi. Mer än en gång hade hon legat vaken och hört ljud, steg på vinden, händer, som grepo i dörrvredet. Verandan ängslade henne, därför att från den kunde man så lätt komma in i rummen. Kökslåset brukade hon känna på, därför att det var gammalt och måste smällas i på ett särskildt sätt för att verkligen taga fäste.

»Men det värsta,» slöt hon, »det var, att jag kunde ligga och tycka, att den stora mörka liden därute blef till en tjock, tät dimma, som kröp fram öfver åkern, trängde in i rummen, lade sig öfver mig och ville kväfva mig.»

[ 151 ]»Hvarför talade du inte om det för din man?» sade Konrad.

Thora skakade på hufvudet.

»Bruce skulle inte tåla att höra sådant,» sade hon. »Han vill, att jag ska tycka om allting här, så som han gör det själf. Se allting med hans egna ögon.»

För första gången märkte Thora, att hon kallade sin man Bruce och icke Johan, och en känsla af osäkerhet smög sig öfver henne.

Konrad visste icke rätt, hvad han skulle svara på allt detta. Ehuru Thora ingenting sade därom, fick han dock af hennes ord det intrycket, att hon icke var lycklig. På något sätt gjorde detta honom själf godt att höra, som hade han därigenom förlorat henne mindre. Men samtidigt greps han af ungdomens obestämda vemod inför denna brist i lifvet, som heter ett omaka äktenskap, och som ungdomen icke vill tänka sig. Ingenting vågade han säga om detta. Men aldrig hade han känt sig Thora så nära som i denna stund, och medan han satt vid hennes sida i det lilla rummet, där lampan och brasskenet gjorde ljust och varmt, mindes han, att det fanns en tid, då han själf drömt att få bära denna veka kvinnovarelse högt öfver allt, som var tungt och svårt, göra lifvet för henne till en lek i [ 152 ]sällhet och skänka henne all den lycka, som ingen annan förmådde mera än han själf. Att hon var en annans hustru, hade han nästan glömt, och när han såg på Thora, där hon satt, leende, varm och allvarlig på samma gång, föreföll det honom, som hade hon också glömt det. Tiden hade förlorat sin makt öfver dessa två, förlorat den under några timmars outtalad lycka, hvilken flyttat det mellanliggande bort och ställt dem själfva ensamma på en lycklig, ensam fläck af jorden, dit människornas och världens röster icke kunde nå.

När disponenten Bruce kom hem, strålade Thora emot honom af glädje och sundhet. Och när han gick in i rummet, tänkte han på, att sådan hade han på länge icke sett sin hustru. Därigenom blef hans min allvarligare, än han önskade, när han vid inträdet hälsade sin gäst. Och det såg ett ögonblick ut, som skulle samtalet afstanna. Konrad Olthov kände sig för lägen inför denne främmande man, hvilken utan att veta det gjort honom sorg, och han granskade med ett slags nyfikenhet denna kraftiga, en smula tunga gestalt och de på en gång groft skurna och milda anletsdragen, som hade han velat utforska, hvad där fanns, som en gång kunnat väcka Thoras kärlek. Thora gick emellan [ 153 ]dem båda. Allt sedan mannen tagit plats i rummet, hade hon kommit på rörlig fot. Och nu var det hon, som började tala om kriget.

Därmed var samtalet åter i full gång, och om någon iakttagit dessa tre, skulle han icke kunnat se annat än tre människor, hvilka trifdes i hvarandras sällskap och enades i det stora, gemensamma intresse, hvilket denna tid var landets. Konrad berättade om sin hemtrakt och stämningen där. Att han ämnade sig ut i kriget, gjorde honom på ett alldeles särskildt sätt till medelpunkten i den lilla kretsen, främling som han dessutom var. Mera allvarlig blef stämningen i det skumma rummet, där brasan längesedan brunnit ned, och som oljelampan upplyste ensam. Bruce granskade noga den unge mannen och kände sig nästan mot sin vilja tilltalad af det öppna, manliga ansiktet med dess klara blick.

»Och ni har sådan lust att komma i krig?» sade han småleende.

»Jag tror det ibland,» svarade Konrad förläget. Bruce betraktade honom uppmärksamt.

»Hur menar ni?» sade han.

Konrad kände, att han blef röd.

»Jag menar,» sade han hastigt, »att man kan gå i krig, bara för att till hvad pris som helst komma bort.»

[ 154 ]I dessa ord låg mer af den osminkade sanningen, än Konrad förut sagt, icke ens när han och Thora voro allena. En aning sköt upp inom Thora, denna säkra, kvinnliga aning, hvilken icke lätt sviker. Som om hon och gästen haft otillåtna hemligheter gemensamt, blef hon förvirrad, och för att dölja detta utbrast hon:

»Tänk om du blir skjuten.»

Bruce hade förut icke hört sin hustru dua den främmande. Han blef illa berörd däraf, men blygdes på samma gång öfver detta som öfver en svaghet. Konrad såg upp, och hans röst var en smula osäker när han svarade:

»Hvarför skulle just jag bli skjuten?»

»Å,» svarade Thora, »jag kom bara att tänka därpå.»

Ingen af dem båda vågade emellertid se på hvarandra. Som en bekännelse om ömsesidig oro, något af en öppen förklaring, att den ena icke vill mista den andra, hade med dessa ord gått dem emellan och slagit rot hos båda, starkare än något ord, som i ensamheten fallit dem emellan. Lyckligtvis märkte Bruce ej detta. Han fortfor att tala om kriget, dess utsikter och möjligheter. Thora gick ut under samtalet, och när hon kom tillbaka, var det för att bedja herrarna gå ut till supén, hvilken kom som en lättnad för dem alla.