Tid och Rum

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  INGELMAN, G. G.,
Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer

Tid och Rum
Mossrosen  →


[ 109 ]

TID OCH RUM.


Hvad tiden är? En örn, som svingar
På nattens svarta, dagens hvita vingar,
I pendelns takt och kopparmunnens sång
Hörs vingeslagens jemna gång;
Ej något hinder honom tvingar,
Ej hvila eller hämmad fart han tål,
Och fjerrans blåa synrand är hans mål.
Men detta målet, som han söker,
För evigt flyr, som stund för stund,
Uppå den bana, som sig kröker
Kring evighetens timstens rund.
Sjelf tankens lätta vingar matta
Sig i hans spår, ty Gud blott vet
Den gamles resplan, kan det väsen fatta,
Hvars namn är: ”rörlig evighet.”
Så ilar han och allt inom sig sluter,
Och sekler äro hans minuter;
Som siffror verldsepoker stå omkring
Den höga tafla, der han far sin ring,
Ty stundens ros och fästena, som ramla,
För honom äro lika gamla.
Än är hans vinge en favon,
Som vår och blommor kring sig breder,
Än en orkan, som hydda eller thron
Med lika lätthet störtar neder.
Likt morgonstjernans späda ljus
I barnets blick han blåser lifvets gnista,
På samma gång, som gubbens ögon brista
För samma blåst i dödens hus.

[ 110 ]

De kinder, som af ungdom blossa
Han tänder, och med samma flägt
En krans af tusenårig mossa
Han strör omkring de gråa bergens slägt.
Ej lifvet sjelft, men fast förbunden
Med lifvet är han dock, ty märk,
Ifrån den första födslostunden
Hvad häfden vet, det är hans verk.
Hvad den fördolda handen skrifver
I ödets bok så småningom
Af honom blott förkunnadt blifver,
Då bladen der han flägtar om
Förr’n han till flygt sin vinge sträckte
Hän till sitt mål, i evigt fjerran satt,
Hvem rufvade det ägg, som honom kläckte,
När flög han ut ur chaos’ gamla natt?
Steg ur sitt tält han, som en hjelte,
Och himlens stjernor bjöd till dans,
Då skaparfingret band Orions bälte
Och knöt Plejadens liljekrans?
Skall först, när dessa liljor alla,
Likt dalens, från sin höga stängel falla,
Skall ändas först hans cirkellopp
När himlagördeln löses opp,
Och domens ljungeld bränner vingen
Uppå den gråa tidsörn, trött ej än,
Skall då han stupa ned ur ringen
I chaos’ djupa, svarta natt igen?

Och rummet? Skåda, huru fjäriln svingar
I nästa blomstergrannes öppna famn,
Till denna ljufva, närbelägna hamn
Ej många äro slagen af hans vingar,
Då deremot högt upp i skyn
Uti en punkt försvunnen för din syn
I långsträckt flygt kondoren kretsar
Emellan Cordilleras blåa spetsar.

[ 111 ]

Hvad äro dessa rum dock mot
De rum, der framför rulladt jätteklot
Från österns hän till vesterns mulna kammar
I slingrig fart den röda viggen flammar?
Mot dessa sirius-afstånd, der
 Från sfer till sfer
Ditt öga sina pilar skjuter,
 Der sol vid sol
 Från pol till pol
Sig ut i ett omätligt fjerran gjuter?
Vidt, vidt bortom dock tanken når,
Då mellan himlahörnen
Han framom blicken på dess hana går,
Som blixten flyger framom örnen.
Men hur hans starka vingemuskel späns.
Bortom den vida stjerneringen,
Säg, finner han ett mål, en gräns?
Han söker, men han finner ingen.
Och förödmjukad, svindelyr
Tillbaka i sig sjelf han styr.
Blott tiden ensam outtröttligt hastar,
Gör ingen återfärd, ej heller rastar
I rummet, som af inga gränser vet,
Som är en ”stilla evighet.”
Det hvilar evigt, evigt skall han vandra:
De äro endast för hvarandra,
Som sanningen för tankens forskningslopp,
Som kärleken för hjertats tro och hopp.