Tiggaren i Rom

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En afton i Tivoli
Samlade skrifter – Första bandet
av Carl Wilhelm Böttiger

Tiggaren i Rom
Till en ung norrman i Rom  →


[ 253 ]
TIGGAREN I ROM.




Hvem vågar sig ut på torntakets spets?
Hvem är att tända kupolen tillreds?

Först tage han aflat och Herrans bröd;
Till möte går han en hotande död.

Men tänder han korset, och slår sig ihjäl,
Tar kyrkan moderligt vård om hans själ.”

Så talar en sysslande klosterprest
l Rom, vid Sankt Petri och Pauli fest.

Och svaret dröjer. Då träder der fram
En gubbe och bringar de unga på skam.

”Låt ungdomen lefva! — han säger — mot den
Ler lifvct i varmaste färger än;

Men mig är det bleknadt. Hvad fäster mig qvar?
En hund är det enda. jag äger och har.

Väl tycks jag er skröplig och gammal och grå,
Nog tänder i qväll jag kupolen ändå.”

Så sagdt. Till Lorenzokapellet han går,
Gör bot och gör bikt, och sin aflat får.

[ 254 ]

Men Tibern af brokiga skaror en krans
Re’n samlat, som vänta på festens glans.

Mot Petersdômen hvart öga ser,
Och alla längta, att soln må gå ner.

Nu strös öfver bergen dess sista sken
I silfver och purpur, och slocknar alltre’n,

Och svart i sin glänsande sammetsdrägt
Står Natten och väntar: — det rörs ej en flägt.

Men, öfver Sankt Angelos skimrande topp,
Vid Tiberbron en raket springer opp,

Och stilla, likt stjernan, som bådar att snart
Sig hela hvalfvet skall tända klart,

Ett ensligt bloss — månget Ave be’s —
På högsta kupolen nu irra ses.

Då slå i en blink millioner af ljus
Ur murarna fram uppå Herrans hus.

I lågor står templet, i lågor står skyn,
Och högst brinner korset. — Förtrollande syn!

Är himlen ej öppnad? Har ner den sig sänkt?
En glans, som denna, blott der man sig tänkt.

Det är ju, som in i de saligas tjäll
Hvart öga fick kasta en blick i qväll!

[ 255 ]

Hur flammar Sankt Peter! hur dess kolonnad
Nu lyser opp de sju kullarnas stad!

Och hela Campagnan, nyss ödslig och tom,
Får ljus ifrån strålarnas helgedom.

I natt gå nya solar sin ban,
Det faller ett stjernregn på vatikan.

Och himmel och jord utaf skenet förgylls,
Och luften af tusende glädjerop fylls.




På gubben faller ock festens ljus,
Han ligger krossad bland tegel och grus.

Hans dödssuck hörs ej för jubelskri,
Dock är han nöjd, att det nu är förbi.

Hvem bryr sig om honom? — Der står blott en hund
Och slickar såren i sista stund.[1]

_________________

  1. Vid den bekanta illuminationen af Peterskyrkan, är tändningen af korset på kupolens spets, hvarifrån sedan, i ett ögonblick, ljuset utströmmar till templets alla öfriga delar, förenad med sådan lifsfara, att verkställaren vanligen forut annammar sakramentet.