Till Franzén
| ← Den gamle kungen |
|
En visa om Peter Persson → |
Der har en herde slagit opp sitt tält
Längst bort bland is och mossor invid polen:
Af röda lågor glimma nattens fält,
Och till sin granne har han midnattssolen.
I många år han förde sina lam
Till friska vattudrag, till gröna ängar;
Och mellanåt han lockat toner fram,
Som hade englar spunnit harpans strängar.
De tonerna som bin sig sugit fast
I tusen hjertans rosengård; — och trygga,
Fast Sveas band med Aura än brast,
Slå sångens makter mellan dem en brygga.
Der sväfvar Selmas, sväfvar Fannys bild
Med lätta fjät än öfver blåa viken;
Och lägg dig, haf! — Ryt, storm, ej mer så vild!
Vet, när han sjunger, lyssna tvenne riken.
Så, när han fordom sjöng om Edvins hopp,
— I Saimens vass en täflare med svanen; —
Så, när att söka nya verldar opp,
Han med Columbus plöjde oceanen.
Nu från sin hamn, sitt lugna herdatjäll,
Till nya verldar oss han väg bereder;
Och morgonrodnan hvilar på hans qväll,
I skaldens hembygd går ej solen neder.
Kom! Låt oss lägga örat till hans dörr,
Ännu en sång att ge oss är han tvungen:
Blott han, som sjöng den gamle knekten förr,
Blott han kan sjunga nu den gamle kungen.[1]
- ↑ Franzéns svar på detta poem läses i sjette bandet af hans samlade skaldestycken, sid. 294.