Till Franzén

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Den gamle kungen Samlade skrifter
av Carl Wilhelm Böttiger

Till Franzén
En visa om Peter Persson  →


[ 143 ]
med anledning af föregående poem.


Der har en herde slagit opp sitt tält
Längst bort bland is och mossor invid polen:
Af röda lågor glimma nattens fält,
Och till sin granne har han midnattssolen.

I många år han förde sina lam
Till friska vattudrag, till gröna ängar;
Och mellanåt han lockat toner fram,
Som hade englar spunnit harpans strängar.

De tonerna som bin sig sugit fast
I tusen hjertans rosengård; — och trygga,
Fast Sveas band med Aura än brast,
Slå sångens makter mellan dem en brygga.

Der sväfvar Selmas, sväfvar Fannys bild
Med lätta fjät än öfver blåa viken;
Och lägg dig, haf! — Ryt, storm, ej mer så vild!
Vet, när han sjunger, lyssna tvenne riken.

Så, när han fordom sjöng om Edvins hopp,
— I Saimens vass en täflare med svanen; —
Så, när att söka nya verldar opp,
Han med Columbus plöjde oceanen.

[ 144 ]

Nu från sin hamn, sitt lugna herdatjäll,
Till nya verldar oss han väg bereder;
Och morgonrodnan hvilar på hans qväll,
I skaldens hembygd går ej solen neder.

Kom! Låt oss lägga örat till hans dörr,
Ännu en sång att ge oss är han tvungen:
Blott han, som sjöng den gamle knekten förr,
Blott han kan sjunga nu den gamle kungen.[1]

  1. Franzéns svar på detta poem läses i sjette bandet af hans samlade skaldestycken, sid. 294.