Till Hans Kongl. Höghet Kronprinsen (Sommelius)
| ← Lefnadsteckning |
|
Betraktelser vid ett kasernfönster af en gammal uhlan → |
Till
Hans Kongl. Höghet Kronprinsen.
Jag gick i öknen, uti lifvets öken,
Den kala heden, sorgens mulna land,
Der kulna dimmor, fuktigt blygrå töcken
Förmörka sommarsolens gylne brand.
Jag var så ensam här; — för kalla vinden
Förfryser känslan och förbleknar kinden.
Mot molnen blicken ömsom flög, än sänkte
Den sig i stoftet djupt i mullen ned,
Men ingen stjerna på min himmel blänkte,
Och inga rosor trifdes på min led,
Jag var så ensam, ensam med min smärta,
Och blodet isades omkring mitt hjerta.
Då i en dal, som branta klippor skydda
För blixtens viggar och orkanens hot,
Der fridens änglar bygga lugnt sin hydda,
Jag satte ändtligen en gång min fot.
Jag var så ensam, ensam med min oro,
Och stormens andar undan med mig foro.
Må våldet gerna fega sinnen späka,
Och list dem fånga i försåtets nät:
Jag älskar bränningar, som vildt sig vräka,
Volkanens eld och åskans majestät;
Min fria själ trifs helst på lejonjagter
Och sofver bäst vid dån af katarakter.
Långt hellre ser jag blod än qvinnotårar,
Jag älskar faror mer än dans och lek,
Verldshafvets böljor mer än jordens vårar;
Jag hatar ödlors kryp och ormars svek.
Med smickrets röst jag aldrig lärde sjunga
Och bär ej nånsin hånung på min tunga.
Det hven omkring mig: friska vindkast buro
Min eldsjäl framåt på sitt yra tåg —
Och hvassa ilar luften genomskuro,
Som skeppets framstam klipper hafvets våg.
Jag var ej ensam mer: jag mycket sporde
Och sällskap mig min stackars sångmö gjorde.
Jag såg ett svalg, såg verldssystemer hvälfva
Sig omkring fästet i symmetrisk dans,
Såg sferer rulla och kometer skälfva,
Som de fördömda, uti solens glans,
Såg månar med förbleknade anleten
Likt kalla lik i sjelfva evigheten.
Jag såg, hur glober vräktes öfverända
Och hörde echot af förstörarns skratt.
Bland toma himlar, helveten förbrända,
På brutna stalpers stol en konung satt
Och redde ut ett virrvarr: menskoödens;
Jag var i lifvets thronsal och i dödens.
Likt masken, som på brustna hjertat krälar,
Djupt under pinorummets mörka hvalf
I tviflets natt sig vredo dystra själar;
Af suckars genljud afgrundskryptan skalf.
Der lågo lejon såsom barn och qvedo,
Och örnar, vältrande i grus, sig vredo.
Jag öfver slagfält drog i månskensnätter,
Der härar andats ut sitt vilda mod,
Och tistlar gro i hjeltarnas skeletter,
Och ljungen ymnigt druckit kämpars blod.
Jag var ej ensam bland de slöa svärden:
Inbillningen var med på pilgrimsfärden.
Af krigets söner fostrades oliven,
Att hägna friden bragdens Carlar blödt;
Den första bok, som är af Clio skrifven,
Skrefs skiftande i grönt och purpurrödt.
Ack, blod är lika skönt som bläck på bladen,
Och Mars i häfden ristat första raden.
Om Carlar hviska blommorna på fälten,
Om Carlar sjunga våra vågors svall,
Om Carlar spela vindarna kring Bälten,
Genljuda klipporna vid Fredrikshall;
För dem den fosterländska känslan glöder,
Om dem förtälja minnena i söder.
För vår Carl Gustaf darrade Europa,
Kung Carl den elfte Danadrotten tvang,
Och som en Tirfing öfver allihopa
Kung Carl den tolftes tunga slagsvärd klang;
Och för den fjortondes, Carl Johans, segrar
Sjelfbruten bana hjeltepriset stegrar.
Att Skandiens höga vikingssäten värna
Han drog i läger ut från slottets härd —
Och fåfängt som mot döden var att spjerna
Mot udden af hans skarpa riddarsvärd.
Hans sköldmö står med upp och nedvänd glafven
Och gråter nu som Niobe på grafven.
Den unga Hebe, himlens skönsta flicka,
Pokalen honom räckt; ur hennes bål
Carl Johan och Napoleon nu dricka
Tvemännings med hvarann försoningsskål,
Bevittnad af Olympens alla gudar,
Två Jofursörnar likt i panzarskrudar.
Du son af Oscar och Beauharnais' dotter
Och barnbarn af den stolte Bernadotte!
Ditt stamträds grenar prunka med idrotter,
En hjeltelängd är dina anor blott;
Må till de palmer, som Du re'n fått ärfva,
Du nya skott med egen rätt förvärfva!
I Jemtlands urskog, Blekings ljufva dalar,
Vid dager solbelyst, i månljus qväll,
Talltrastar slå och drilla näktergalar
Om tolfte Carl och Erik Segersäll.
Vardt till de fyra Carlar Du den femte,
Som de så frejdad och så vis derjemte!
Jag plockade i steppen vallmoknoppar,
Som ängsligt växte i förtorkad jord
Med bleka blad, som ängarnas snödroppar,
Den unga vårens förstlingar i nord. —
Af dem en krans, o Prins, jag till Dig knutit:
Det är de enda blommor, som jag brutit!
De varit spridda, men vid minnets lampa
Jag återfunnit dem i qvalets hem;
Tag mot de blyga eller dem förtrampa
Tillika med den hand, som bjuder dem!
Af lagrar, under segerfanor skurna,
Du har tillräckligt i Din farfars urna!