Betraktelser vid ett kasernfönster af en gammal uhlan (Sommelius)
| ← Till Hans Kongl. Höghet Kronprinsen |
|
Mitt fosterland → |
Betraktelser vid ett kasernfönster af en gammal uhlan.
1.
Hvad en advokat är en kostlig garçon!
Han sitter hopkrupen, som hönan på stång,
Inhyses och målar med pennan.
Det hänger ihop som: god dag, yxeskaft!
Men ovett det rinner ur fjädern med kraft
På lumpen, som takdropp ur rännan.
Och råkar en mö i hans bläckiga klo,
Han lofvar, men håller ej mycket, må tro!
Som Wieselgren med alkoholen,
Han rör'na ej ens med sin rakade läpp,
Och får han en raskare märr än en käpp,
Han sprattlar som spindeln på nålen.
2.
Herr pastorn, som yfs i sin veckade kolt,
Ej duger att hålla sig fast i en volt
Och hejda en hingst, som går öfver.
Med hin jag förr spelar om själen gropojs
Och purrar en slagbjörn, som krupit till kojs,
Än öfvar en prest i manöver.
En prost anser halfvan på bäsken för synd,
En löffallen mö för ett särdeles fynd
Och svär i Guds hus öfver fyllan;
Men, hemkommen väl, i sitt anletes svett
Han vadar i toddy och drunknar i fett
Och vräker predikan på hyllan.
Han går der och plirar, så ljuslett och rund,
Med blågröna ögon på smergelgrå grund,
Så blygsam som Brauns «lille Calle»,
Ja, ren som en oskuld och kysk som en munk;
Så svart som en fluga uppå en filbunk
Der sitter en tour på hans skalle.
Han ligger på bolstrar och hvilar sig trött;
Han ler mot Jerusalems döttrar så sött
Och kysser dem äfven enstaka.
Af dem in natura han kräfver ut allt,
Och hjelper ej lämpor, han tar mit gewalt
Och gör dem med skriftermål spaka.
Qvicktionde samlar han in, och med rätt:
Han är ju vår herde — vi får, rätt och slätt,
På bildningens stora allmänning,
Der fan ej kan tåla långraggiga lam;
Och derför med ullsaxen rycker han fram
Och klipper oss hvarje handvänning.
3.
En skolfuchs han läser sitt us, och sitt um,
Men lemnar ej känslornas spel något rum:
Han forskar istadigt, den token,
Och söker de vises förlorade sten;
Han grubblar, tills ögonen mista sitt sken
Och näsan fastväxer vid boken.
4.
Jag låg på mitt öra, jag drömde en dröm:
Jag såg en triumfvagn, ett spann i en töm,
Jag qvistar af lager såg susa
Kring rakade pannbenet; gissa, hvem kan,
På hvilken! Hvem var det väl eljest än han:
«Rienzo», bekrönt af sin «Musa»?
I konstkritik spelar han gerna en rôle,
Och i politiken ej fnask han ens tål
Af skandinavismens idéer;
För honom är norsken en råbarkad mård,
Den svenska nationen en otacksam hord
Och danskarne bara pygméer.
Så tandlös som skatan, som vassla så fadd,
Han pöser, som vore han stoppad med vadd,
Och småler förnämt åt hvart snille,
Men rullar i stoft, som ett allmosehjon,
För rikdom och anor sin dyra person
Och följer dem trogen som «Fille».
Så glåmig som nattstånden ölost i syn',
Han går med glasögon och ser upp i skyn,
Han skrefvande står som famnstaken;
Kokett som en piga, med tillkonstlad min,
Han representerar, så tillgjord och fin,
«Den städade stilen och smaken».
Han kalfatrar Byron och Schiller också;
Mot honom de äro så helvetes små
Som myror, jemförda med örnen.
Han «pöbelblad» läspar om allt, som skrifs fritt;
All tryckfrihet krossar han också, så vidt
Den ej orkar stå emot törnen.
Ett lejon han tror sig och är dock ett får;
Att pannan sin höja han rakar sitt hår,
Den Platos- och Ciceros-fränden;
Han tycker sig vara dem lik som ett bär:
I ansigtet det dock för ingen del är,
Då måtte det vara i . . . .
5.
En «blåstrumpa» klottrar och kläcker ut vers,
Hon skrifver romaner om folk härs och tvärs
Och har så ömtåliga nerver;
Hon ser i hvar molnstod, som Moses, en Gud,
Vapörer hon får vid kanonernas ljud
Och nyttjar planchette och konserver.
Men hör hon ett eko af djefvulens namn,
Hon skyndar till bibeln, som skutan i hamn,
Och prude som en mentor i tonen,
Hon ger oss en sexa med andelig spis
Och dito en rätt med diverse bevis
För dogmerna och religionen.
Lungsigtiga hjeltar och hektiska mör,
Det menniskor är efter hennes humör,
Som renats för gudarnes fester.
Hon är öfver sabbatens helgd en fiskal
Och ifrar fanatiskt för nykterhetstal,
Förhör, småbarnsskolor och prester.
Hon ständigt är missnöjd med qvinnornas lott:
Emancipation, derom drömmer hon blott;
Men också, god' vänner, betänken:
När qvinnan får sätta sig ned på en thron,
Förunderligt vore det då, om ej hon
Fick sitta på riddarhusbänken.
6.
En girigbuks uppsyn är vidrig och led:
Hans färg är som aska, hans munvinkel sned,
Korpgluggarna vinda och skygga;
På stackarn, som svälter och är i behof,
Han lurar, som kattan į vrån på sitt rof,
Och suger så blod som en mygga.
Af fåfänga älskar han nöjen och prakt
Och skänker allt annat än guld sitt förakt;
Som gåsen han lyfter på vingen
Och gör så en konst i båd' vetenskapsmän
Och allt, som ej ger sina hundra igen,
Samt hyllar af konsterna ingen.
Som hönstjufven tittar han dolskt under lugg,
Förnöjd åt hvart knep, han kallflinar i mjugg
Och rufvar på sin kassakista;
Men ger honom nå'nsin en snärta en grace,
Nog får han betala bra dyrt sitt kalas
Och henne med guld öfverlista.
På samvetet plåstrar han väl litet grand,
Och hjelper på skryt unga enkor ibland.
Guds vrede han så tänker stilla,
Men blundar för döden, som ufven för sol;
Han ryser som fan för en halfspänd pistol,
Och ser han ett spö, mår han illa.
Ack, blef han beordrad till blott tjugofem,
Och jag att servera, nog finge han dem,
Tills klådan krüp honom ur skinnet;
Det skulle bli ruff i hvart slag, som sig bör,
Och hasselportionen — det svarar jag för —
Ej skulle gå honom ur minnet.
Men rättvisan har ej numera sin gång:
Fräckt rumlar han om med sitt olaga fång,
Ty nog hjelper satan de sina;
Och jag, som är ärlig, får intill min död
Hushålla om dagen med två marker bröd
Och surra för resten som bina.
7.
En jude med sitt diplomatiska skägg
Handterar precis som förlorade ägg
Palatschen försigtigt och bäfvar;
Af krukorna är han ändå nummer ett:
Han känner så varligt på sablarnes bett
Och flyr liksom Ryssen vid Sävar.
Och skall han för perlan ge krögarn en slant,
Han drar som en gammal marod sig galant
Ur spelet och slingrar som ålen;
Men bjuds han, han slukar den glupskt som en hund,
Om också på omslag han krusar en stund
Och låtsar han spottar i kålen.
8.
På gatan stoltserar en kunglig sekter,
Med sjelfförnöjd min snusförståndigt han ler
Och ser sig belåtet på benen;
Men i carrièren, der står han sig slätt
Och ligger baklänges vid hvarje arrêt,
Flat som en torndyfvel på renen.
Han kan ej i sitsen fastklistra sin kropp,
Ej sätta från stället ett ök i galopp,
Ej hålla ens rättning i skridten;
Och kommer det då något brådstört en sats,
Flux tager gräsryttarn ur skolen sin Matts,
Som ledsnat beskedligt vid ridten.
9.
En plåsterprins för också krig på sitt sätt,
Men nyttjar blodigeln till sin bajonett
Och ersätter kulan med piller.
Han leker behändigt med menniskolif
Och lägger ej vid sig just, om med sin knif
Dervid ett och annat han spiller.
Ah, folkstocken ökas ändå Gudi nog:
Ett tjog kommer efter, om dussinet dog,
Och parcerna gerna få meja;
Patienternas hopp må gå opp uti rök,
Blott konsten den vinner på doktorns försök,
«Institutet och Hygieia».
10.
En skålknalle är ett förunderligt ting:
Han går som den «evige juden» omkring,
Med påsen och alnen han traskar:
«Till Norge om foråret kosan han stur,
Der tug gäller skäliga, vadmal står dur,
Och sluft fås för shirting och askar.
Men sulle hans resa för honom gå skällt,
Så lägger han in och cederar riellt
Och sätter sen skumpa för kärra»;
Bortslumpar kontant hvad han borgat — förstås —
«Och si'a så gå dä la väl i Borås,
Och dä, sum ä öfver, får härra».
11.
Hofjunkaren sitter och mumsar konfekt
I pelsen vid brasan och söker sin slägt
I murkna, heraldiska lumpor,
Men tål ej en flägt, törs ej valka en buss
Och brukar för gikthosta, torrvärk och fluss
Kalott och vadderade strumpor.
Förtjust åt sitt permbref på gult pergament,
Han småler åt anorna, fyra omtrent,
Och darrar af fröjd i tulubben;
Han tänker på stamfarn, som föddes och dog,
På sonen, som derför blef grefve, — allt nog —
Och farfaderns far, salig gubben.
12.
Kutryggig går bonden från morgon till qväll
Och «asar i lera»; för en bagatell
Han tvingas till herrgåln att hofva.
Hans finkel är utspädd och tilltugget fint,
Bänkvällingen mager och blandbrödet skrint,
Klädpaltorna tunna och grofva.
Kring spiseln går käringen sotig och skygg,
Som loppan på «fässingen», och skjuter rygg;
Hon kokar i grytan en smula
Af utlakadt kött, men af vatten en så;
I sänghalmen kräla som «pankor» de små
Benranglen, utsvultna och gula.
13.
Väl krämarn står tvärsäker inom sin disk,
Som bakom ett bröstvärn, och väger ut fisk
Och mäter med nageln på tummet;
Men får han en sticksmäll af min chambrière,
Som dansken i Holstein, han sträcker gevär
Och flyr som en vissla ur rummet.
Att hugga i lådan och strypa en sill
Hvar bonde på Hisingen kan, om han vill;
Men kör gunstig herren på flanken,
Han tappar balansen, min själ, och blir bête:
Han håller i manen och hänger i knät
På kraken och girar med skanken.
Han schakrar med skosöm och lägger sig i
All borgerlig rörelse och industri;
Han står med en kornsladd i näfven
Och prutar på torget, från lass och till lass
Han kilar behändigt som ödlan i vass
Och skjuter som skytteln i väfven.
En qvällsqvist jag kom med en knodd i duell:
Det var af svartsjuka (jag och hans mamsell,
Vi lefde som hane och hona);
Men hjertat på pepparkadetten det gled —
Ack, Gud vet hvarthän! — uti byxångsten ned
Och sjönk som korvetten Carlskrona.
14.
«Beväringen» drar opp ur magen sitt «i»,
Han har ingen ruter i käften som vi,
Vingbruten och yr uti «mössa».
Som «läsaren» skakas han under en charge;
Han går maladrett som en harkrank i marsch
Och «månglar bort axla med bössa».
För honom är mötet en skärseld hardt när:
Som yttersta domen — ja, så ungefär
Den stunden afbidar han häpet;
Han tar inte saken förståndigt och kallt,
Men åbäkar sig som en igel i salt
Och tröttar så ut sig på släpet.
Han liknar en katt i en vindsglugg i kask,
Är ranglig och lång som en binnikemask
Och kan ej gå rak för den delen;
Han «bler änna sjuk, när han ser en upser»,
Är synbart generad i skärp och bandtler
Och önskar han väl var ur selen.
Han kan icke röra en lem med behag,
Ej klyfva ett halmstrå med piskan som jag,
Ej drilla sin töm i ridhuset, —
Trainer, remonten med finhet och chance,
Ej släcka på trettio alnars distance
Ut med en pistolkula ljuset.
15.
Fy, all ting i verlden är ställt på chikan!
Den gamla slagdängan allt packet i staʼn
Båd' läspar och skorrar och snöflar:
«Aptekaren är ingen karl», Gud bevars!
Och likväl en känner jag, som heter Lars
Och nyttjar båd' byxor och stöflar.
Den mannen är snarlik en tidningsskribent:
De purra sin smörja i oss excellent
Och låta betala sig båda;
Den ene med trycksvärta ger folk ihjäl,
Den andre med kräkpulfver, om det vill väl,
Och begge de älta och knåda.
16.
En kustvakt han ligger på lur som ett lo,
Han vädrar som stöfvarn och hugger sin klo
Som gripen i bomull och shawlar;
Han petar med jernspettet som med en nål
Och sticker sin näsa in i alla hål
Och rotar uti alla balar.
Dock, fastän inbördes, så i alla fall
»Lilla kriget» bör öfvas, och derföre skall
Accis och tulltaxa florera,
Om icke för annat, för tullstatens skull,
Som karfvar med täljknifvar skifvor af gull
Och får sig dusörer med mera.
En tullsnok är stundom en klibbig figur
Med påfogelns skepnad och ödlans natur,
Ett misslyckadt lejon från gatan,
En vätte, som gerna vill vara titan,
En lurifax, en liten inpiskad fan,
En slätkammad, gleshårig satan.
Han sprattlar i frack, trippar sirligt och lätt;
Berlockerna skramla på magen kokett,
Hans klack är som tornet i Babel.
Han vet ej rätt på hvilken fot han skall stå,
Osäker om hvilken är mest comme il faut,
Hans blick är rent af konfiskabel.
Ett otympligt ting, utan hjerta och själ,
Han följer beställsamt i hack och i häl
Allt, som honom öfver är vordet.
Går chefen «afsides», så strax är han med;
Hvar denne sig sätter, han flux slår sig ned
Och torkar hans — gaffel vid bordet.
17.
Chouanerne sky hvarken storm eller mist:
De äga fullt ut krokodilernes list
Och björnarnes spänstiga senor;
Som blixten i tanken och handlingen djerf,
De akta ej själens, ej kroppens förderf
Och slåss för sin sak som hyenor.
En rask lurendräjare rädes ej alls:
Han sätter på spel både ära och hals,
Hans gärde är rent af uppgifvet.
Och väl sinom tusen meneder han gjort;
Med foten på tröskeln af helvetets port
Han stått mer än en gång i lifvet.
Han bugtar som räfven, förslagen han är;
Han söker sig väg mellan klippor och skär,
I mörker han ser som en uggla.
Loögat är skarpt, och hans hörsel är fin,
I jorden han gräfver sig som en kanin;
Hans käraste njutning är smuggla.
Att backharen krämarn sjuhundradefaldt
Må vinna, riskerar en smugglare allt:
Han sjelfvaste fan kan betjena;
Och djefvulens mynt är så godt, som en ann's.
Hvad gör det, om egaren ock nyttjar svans,
Hästfötter och horn uppå knäna?
Han slutligt förliser mot klippor af nöd,
För köpmansintresset han «ljuter sin död»
Och jordfästes som en sjelfspilling.
Medaljer och lagrar han fått, om han valt
Heroernes yrke; sitt fick han betaldt
Med en eller annan tolfskilling.
Ve! Upphörde smugglarnes älskliga skrå,
Det ginge åt fanders med oss strax derpå:
Tänk, vi skulle ut på ett bräde
Med hela vår årslön för bara en rock
(Och näppligen dertill den räckte ändock)
Af ullfärgadt Norrköpingskläde.
18.
För att fabrikörerna måtte i ro
Få spisa sin tryffel på silfver och bo
I stenhus, som tornet i Babel,
Och kräsliga lefva och sväfva ut vidt,
Får icke en stentallrik införas fritt,
Hvar sockerbit är konfiskabel.
Blott för de högmögende herrarnes skull
Belägges det utländska klädet med tull,
Beskattas den svenska nationen;
Och ändå förmå de ej, om det behöfs,
Ens väfva en lapp af ett fikonalöfs
Utsträckning, per år, på personen.
Patronernes fosterlandskänsla är skön
Och «skydde dem Gud!» min uppriktiga bön.
Hvad angår det stegrade priset,
Så har den, som köpa ej mägtar, ju rätt
I «linnkläder» bli, eller ock rätt och slätt
Gå naken som i paradiset.
Att konstfliten här nått sin högsta potens,
Kan lätt «deduceras till full evidens»;
Och bästa beviset är nöden.
De skandiska slöjdernas blomstrande flor
Skönjs på Alingsås, deras frejdade mor,
Som ligger och drages med döden.
Jag hatar allt prohibitift och allt tvång
I näring, i kärlek, i tal och i sång:
Jag tål inga skråtheorier.
Långt bättre ock vore, om det blefve lag,
Att flux konfiskera man fick alla slag
Af kontrabandsfysiognomier.
19.
Postmästaren «grumsar» alltjemt litet smått,
Och merendels har han «ofanteligt brådt»:
Han måste försegla och «lacka»,
Beständigt vid postluckan vara på vakt
Som «knekten på piken» och vips gifva akt,
Om någon behagar att «knacka».
Ack, än «en mamsell» sticker in en biljett,
Än läser en prest ej på "kartorna" rätt,
Än får han åt kökspigor huta,
Än sjelf han i postboken rasande skref,
Än kommer en «bodfink» försent med ett bref,
Än bönder på postporton pruta.
Småskrifvarne skrika, att knektarna få
«De stora kontoren» och de blott «de små»;
Det vore ock sjelfva Gehenna,
Om krigsmannen, se'n han på segrar är mätt
Och slitit ut kroppen, ej fick en reträtt
Framför dem, som blott nött sin penna.
En gammal soldat, som klädt skott, när det gällt,
För anslag i fred och för ära i fält
Och gjutit ut blod under krigen,
Förtjenar väl äfven sitt bröd och sitt bo,
Så väl som «sekteren», som plitat i ro
Och sölat i bläck ideligen.
Pensionen är liten och lönen också,
Plockskulderna växa och dito «de små»,
Fullastad är äktenskapsjullen;
Och snart det «åt fannoma» bar i galopp,
I bitter förtviflan, om ej der fanns hopp
«I postverket eller i tullen».
Och duger ej gubben, hans gumma då kan
Beqvämt sköta sysslan för honom, minsann!
Ty, för att den saken bedrifva,
Behöfs icke hufvud och knappt några ben;
Och kan man ej stå eller sitta — än se'n?
Så kan man ju ligga och skrifva.
Det sägs väl: «skomakare, blif vid din läst»,
Och «att den, som smider, ej duger till prest»,
Men ingen den satsen kan gilla.
Hvem helst bäst kan göra en tjenst, bör den ha
Och få den behålla, så långt det går bra,
Men mista den, när det går illa.
20.
Polisen den duger till all ting, min själ:
Den afböjer «uppror» och anställer gräl,
Den jagar «bönhasar», den skingrar»;
Den slår efter «nattfjärlar», håller förhör;
I fogellass, mjölktinor, byttor med smör
Den luktar och har sina fingrar.
Väl stundom det säges, Gud vet med hvad rätt,
Att utan ransakning och dom rätt och slätt
Till lag man förvandlar godtycket
Och ger litet «stut» då och då under hand;
Men pöbeln är äfven «rent djeflog» ibland,
Och menniskor ljuga så mycket.
«Den svultnaste stöfvaren jagar ju bäst»
(Snabbfotad han är som en vissla, dernäst
I all ting sin näsa han blöter);
Och derför polisen har litet «på stat»:
Sin föda den måste sig skaffa «privat»
Och snoka som fan efter böter.
Han krögarmor hotar med plikt och förtret,
Och får han dusörer, hvad hjelper väl det?
Han gapar ju blott efter mera;
Och är det på bättre affärer nu brist,
Så finns det väl någon förryckt rabulist
I gränderna att «arrestera».
21.
Fiskaler och fogdar de flacka omkring,
De pannor försegla och stämma till ting,
Och för dem bevara oss Herran!
För exekutioner blott sinne de ha:
De panta, sjelf blöjan ur byken de ta
Och sätta den panke på kärran.
Fast eganderätten till guld och till mull
De vräka med klubban, som käglor, omkull,
Ett helt kompagni slottsbetjenter
En enda uhlan slår på flygten med storm;
Och likväl vill landtstaten ha uniform
Som Kongl. Maj:ts regementer!
En länsman jag fällde en gång vid vår tross:
Jag var som kung David och han en koloss,
Som skröt öfver sina förtjenster;
Han höll sig i vinden en stund med mig opp,
Men snart strök han segel, dröp af i galopp
Och stöp för ett krokben till venster.
22.
En brukspatron trifs ibland «gulingar» bäst:
Han sväller som bullen och gäser som gäst,
Är dryg som den engelske lorden;
Om tackjern och smide han lägger sig vinn,
Han tar emot pengar och räknar dem in,
Han spelar och — får sig en orden.
Han odlar sin mila, han odlar sitt hull
Och skrifver rapporter, för ledighets skull,
Till hushållssällskapet i orten.
Han håller Minerva, han håller mamsell,
Ger fina middagar, och vid hans hôtel
Står brukspatronsmärket på porten.
«För grufvornas undergång, hamrarnes fall»
Han tömmer champagneglasets fräsande svall,
När nerverna råka i spänning.
Han sköljer ner kurs och notering med «gin»
Och lemnar, «toujours» som en djekne, åt hin
Affärernas hvirflande bränning.
23.
Grossören han skrattar flegmatiskt och kallt
Åt gudar och änglar och himlar; — ack, allt
Det andliga slår han ur hogen!
Han aktar besättningen nästan som djur,
Men deremot lasten af ädel natur
I skeppet, som rullar på vågen.
Herr stadsmajorn tillhör ej «chevaux légers»
(Af yttersta domens husarkorps han är):
Pund tretton à fjorton han väger,
Beräknadt på upp- eller stapelstads vigt;
Och rider han ej så förbannade qvickt,
Dess bättre det går, «som man säger».
Han lefver och andas blott på sitt kontor,
På något derutom ej mycket han tror;
Hans upplag, hans vexlar, hans kassor,
Mot dem är ej verldsalltet synnerligt värdt,
Och sjelfva Napoleon stor som en ärt,
Arméer och folk råa massor.
På engelskt manér ur sin rykande bål
Han dricker den stundande missväxtens skål,
För kriget en «toast» han «utbringar»;
Men icke för äran sker denna honnör:
I henne en köpman väl vet hvad han gör,
Men kriget kommersen ger vingar.
Jag får ej en hacka af all deras vinst:
Ack, ingen de gifva, och knektarna minst;
Jag krusar ej för det herrskapet.
Och fick jag dem länsa, som Polhem Carlsgraf,
Förslog det som daggdroppar uti ett haf,
Som strömming i Ginnungagapet.
Det gick liksom vatten igenom ett såll,
Valuta och ränta blef snart netto noll.
Ack, gossar, jag känner till krutet:
Krediten, profiten, ja, rätt allt ihop
Förliste på botten i krögarmors stop,
I debetskolumnen till slutet.
24.
Hvar nykterhetsvän är en tokig pedant:
Han ruset fördömer, men säger ej sannt
Och lurar sig sjelf rent förbannadt.
Man är ej mer lycklig, än när man är smord,
Och Gud, som är skuld till båd' himmel och jord,
Väl bränvinet «skop» som allt annat.
25.
Man skyr glädjeflickornas slippriga stig,
Dem öppet förklarar man örlig och krig
Och slår dem som huggormar neder;
Men jag tycker om dem, ty deras tendens
Är tryckfrihet uti sin högsta potens,
Ohejdad af fördom och seder.
De väl instuderat sig i «det går an»;
Att lefva ogifta som hustru och man,
Den satsen de alltid predika.
Att ombyta nöjet blir mera pikant,
Mer äggar till njutningar, och det är sannt,
Hvad än moralisterna skrika.
De lyda ju endast passionernas röst:
I motgång de känna en lindrande tröst
I kärlekens ljufvaste pligter.
I deras butik är all omsättning fri:
En gatnymf har också sin filosofi
Och högst liberala åsigter.
Och skulle trafiken sist gå med förlust —
Ty icke den rörelsen lönar sig just,
När blodet blir afkyldt och fruset,
Vakanser sig yppa, än här och än der,
Och knotor uppsticka som klippor och skär —
Hon har en reträtt på spinnhuset.
Der får hon en kjortel så sid och så hvit,
Som änglarne fordom, när de reste hit.
Visst åren otacksamt försvinna
Vid sländan, och väl kan hon ledsna dervid;
Men qvinnan ej skaptes att leda sin tid:
Dess uppgift är älska och spinna.
26.
Jag sjögastar älskar: de ha så friskt mod,
Så tvärsäkra hjertan och glödande blod,
Men något för mycket de ljuga;
Och lägga de sig om vår utförsel vinn,
Så skeppa de också osanningar in,
Och det i skeppsläster, som duga.
27.
Artisternes ljufva förlofvade land
Är Sverge, ty moderligt tar det om hand
Birfilare från alla zoner.
Som grågäss om våren de komma i rad,
De hänga sig fast, som galläpplen på blad,
Och döda oss med sina toner.
Ty när icke tysken vill höra dem mer,
De strax på en ångpotta vräka sig ner
Och hitsegla, att oss hänrycka;
Med varma servietter vi möta dem här,
De åbäka kroppen och ta sig en air
Och göra så stundom sin lycka.
28.
Fri svalka om vintern, om sommarn fritt ljus
Och husrum[1] om söndagen fritt i Guds hus,
Det få våra stackars poeter;
Och derför de likna kung Faraos kor:
De magra förstås — och bli tunna som flor
Och bleka i syn' som servietter.
Att sväfva mot skyn är de armas natur:
På vindsrum derför de i högan lofts bur
Bo som på Jerusalems tinnar;
Så torra i halsen som öknens pilgrim,
De mäta ut meter och hugga af rim
Och hvässa dem se'n som skopinnar.
Som sparfvarne lefva de på Guds försyn,
De irra husvilla som månan i skyn,
Lättretliga, tankspridda, ömma.
Ack, ej som den kommer, de taga Guds dag:
Dem äro ej gudar, ej menskor i lag,
Blott om idealer de drömma.
Likväl fru Fortuna dem stundom är huld;
Då må de som perlor i fattning af guld
Och rumla bak tempelförlåten,
Som öfversteprester i Canaans land,
Med sprittande pulsar och sinnen i brand,
Och ge penitensen på båten.
På flygtiga fröjder de göra beslag
Och trifvas bland vänner i lustiga lag;
De sitta på källarn sekyra
Och dricka och glamma med hvem som det vill,
Och improvisera en visstump dertill
I lättsinnig, jublande yra.
De gifva åt hjelten odödlighetsrang,
Besjunga de blixtrande klingornas klang
Och höja det sjunkande modet;
De stålsätta armarnes smältande märg,
Ge mjölkhvita kinder högrödare färg
Och gjuta in jernsprit i blodet.
De njuta till kropp och de njuta till själ,
De njuta till dess de sig njuta ihjäl:
De suga sig fast, gudasälla,
Vid hjertan, som darra af tjusning och lust,
Vid läppar, som rusa likt drufvornas must,
Vid svanhvita barmar, som svälla.
De sjunga om kärlek, om ära, om vin,
De spela och spritta och svärma som bin
Kring vällustens rodnande rosor;
De uppnå all salighets svindlande höjd,
De blunda och kyssa med flammande fröjd
Finkänsliga, unga mimosor.
Som slingrande ormar de linda sin kropp
Kring smidiga stänglar med glödande knopp,
De smaka på gudarnes nektar,
Balsamisk och döfvande, kittlande, söt,
Tills de i den slappande njutningens sköt
Aftyna som domnande flägtar.
Som fjärlar de fladdra; de gycklą, de le,
De tjusa med smicker, de smäkta, de be,
Tills former som änglars de sluta,
Som Amor slöt Psyche, i flämtande famn;
För kärlek och vällust de ha samma namn,
De båda i ett sammangjuta.
(Platonska pedanter de utpeka väl
Passionen som kroppen och känslan som själ,
Men föga till sanningens fromma.
När anden förflyger, går lidelsen med,
Och ljuslågan slocknar, när veken bränt ned:
De äro två blad på en blomma.)
Den sköna förföres af sångens sirén:
Nog ville hon fly, om hon kunde allen
Bekämpa sin lidelses böner;
Hon står der fastnaglad, still som en staty,
Och vill icke gifva sig, mägtar ej fly
Apollos och Musernas söner.
Hon ser ej, hon ryckes, hon vet ej hvarthän;
Hon skälfver förvirrad på svigtande knän,
Hon tvekar, hon darrar, hon faller.
Två själar, som gjorde bekantskap helt nyss,
Ljuft smälta ihop i en vällustig kyss
På läppar, som röda koraller.
Allt är så fullmoget, så saftigt och skärt;
Eldblickarna mötas hängifvet och kärt,
Tills hjerta upplöses i hjerta.
Ack, finge de följas till helvetessjön,
Blef Orcus för dem den förtrollande ön,
Och döden en gudasäll smärta.
Dock pinas rimsnidarn rätt dugtigt ibland,
Om ej han pegasen har riktigt i hand
Och icke använder kapsonen.
Då går det «nach Hölle» med hela hans ridt:
Han törnar emot, om han durchar för fritt,
Än magten, än opinionen.
Och ger han på vägen en åsna ett rapp,
Bums då alla åsnorna skena i kapp
Att hämnas och skräna för resten.
De «kjesa» väl tölpigt på stackota ben,
Men de äro legio, han är blott en,
Och hvad gör ett bakslag af hästen?
29.
På torpen fotknektarna knoga så smått:
Platt intet de göra, men ha alltid brådt
Och stå jemnt i sysslor till knäna;
Ty slita de få, om de skola stå väl
Båd' hos sina bönder och hos sitt befäl,
Och hin kan två herrar ej tjena.
De ligga på roten i vapenrock blå,
Med pampen vid sidan och stormhatten på,
Och fetma så fort, som de hinna;
De göra i bränvin, de göra i säd,
I humla, i fläsk och i stalloxar med,
De sälja potates — och vinna.
Om larsmesserågen skall stiga i vår,
Och om den, som först eller tidigast sår,
Får mest, de strategiskt bedömma.
Taktiken de lemna på Runamohed
Och låta se'n fienden ligga i fred
Till nästa års fälttåg och drömma.
Majorspost de springa med, bittid' och sent,
Från koja till koja; ibland är det rent
Fördjefladt med fjädrar i lacket.
En ko är på isen, det är något «grums»,
Om Ryssarne väntas från Bomarsund bums,
Eller fan vandrar lös «ibland packet».
Korpralerna dyrka sitt vigtiga jag
Och njuta dessutom af tjenstens behag;
De ordres och prygel utgifva,
Och med hasselkäppen — jag vet inte hur,
Men det måtte vara så sakens natur —
De fosterlandskänslan upplifva.
Bäst sömnen är makligast, hvilan mest ljuf,
Då kommer den förste April, som en tjuf
Om natten, och kyrkorna skiftas
Emellan befälet, som håller förhör,
Hvem knekten skall helsa på, och hur han bör
Förhålla sig, när han skall giftas.
Och så nalkas mötet med skoskaf och svett,
Med segslitna «i» och med hårdsmältna «ett»,
Med hundsnus, med fjäsk och speglosor;
Än torrföda, än hvarken vått eller torrt,
Krutgubbar med pipskägg och hårstubben kort
Och gula i syn' som maskrosor.
Nu bråkas och brummas på allvara rent:
Det bullras, så öronen lida gement,
Och hojtas på den, som har «jouren».
En skäller fatalt som en sprucken terrin,
En flåsar erbarmligt som en ångmachin,
En piper som siskan i buren.
«Din helvetes åsna!» en gallskriker hest,
En annan: «Skjut inte ut buken, din best!»
En tredje: «Sträck på dina fötter!»
«Du stöflar ju af, som du trådde på glas,
Du vickar med stjerten och snubblar, ditt . . . ,
Och går, som du ginge på nötter!»
«Korpraler!» det dallrar i luften af hin,
Och bäfvande stönas: «välborne kaptin!»
I rosslande, sträfva ackorder;
«Allt folket skall toppas med saxar som träd
Och qvistas som häckar, de skallota med:
Så står der, så står der på ordres.»
Fast stubba ett hufvud, som redan är kalt,
Kan synas oskäligt, det är radikalt
Omöjligt för någon att slippa;
Och som delinqventer de släppa nu till
Båd’ skultar och nackar och allt hvad man vill,
Som finnes ett hår på att klippa.
Till höger och venster der delas ut stryk,
Kommisspaltor klappas som trasor på byk,
Kötteder utkastas som spillning;
Och ovett det haglar förutan reson:
«Det är,» som han sad' om sin kryddsillportion,
«Blott peppar och ingen urskilning.»
Men är regementsmötet tråkigt och tungt,
Det husliga lifvet i stället är lugnt,
Och hustrurna, flitige, snälle,
Föröka familjen en gång hvarje år,
Och derför af adliga telningar står
En grupp omkring hvarje boställe.
30.
En lärd guvernant är så svag för kurtis:
Att älska och älskas är hennes delis,
Hon tror på spådomar och drömmar;
Hon är idel känsla, hon smälter som talg,
Och till «souvenirer» på silkestramalj
Hon blåa förgät-mig-ej sömmar.
Hon sitter och sträcker sig på en chaise-longue,
Hon skälfvande sjunger till cittran en sång
Och lägger djup känsla i orden.
Som ärtor rouladerna trilla, min sann;
Molltonernas trollformler, om det gick an,
Uppväckte de döda ur jorden.
När ungdomens ljufvaste ålder förgått,
Och karlarna alla «inviter» försmått,
Ej längre uthärdar hon mägtar;
Hon djefvuln ger verlden, men i hemlighet
Hon roar sig sjelf, och hvem undrar på det,
Som läppjat på kärlekens nektar?
Hon ville i brudstol, men det bar emot:
För giftaspassionen hon fick aldrig bot;
Nu tjenar hon, som är detsamma,
Benäget till förkläde, om någon fru
Vill ge någon ann' än sin man rendez-vous
Och skalkas en stund med sin flamma.
31.
En läsareprest han är just af mitt folk.
Det kittlar i själ'n, när försoningens tolk
Slår helvetet opp på vid gafvel
Och visar oss andar, som ända till knän
Der vada precis som oskäliga fän
I pölar af fosfor och svafvel.
Han slår uti lagen med knytnäfven takt,
Tills taflorna brista för knogarnes magt,
Och mödrar få missfall i kyrkan.
Små pigor de tjuta af ångest och qval:
De veta att vägen till himlen är smal
Och minnas sin afgudadyrkan.
Man ser en fördömd (som bränt bränvin kanske):
Han hoppar barfotad bland bråddjup på de
Hvitglödgade klippornas toppar;
De galna dæmonerna dansa i ring,
Vällustiga ormar sig slingra omkring
De bildsköna qvinnornas kroppar.
Med giftiga stjertar de smekas med lust,
De stickas med gaddar som eldgafflar just
Och nypas med glödande tänger.
På själarna lagas sen sjudhet buljong;
När saften är urkokt vid trollpackors sång,
De hängas att torka på stänger.
Se'n följer oss pastorn till himmelens port,
När först han med helvetet kända oss gjort
Och gett oss af den quintessencen.
På höjden de fåvitska jungfrur man ser,
Och Petrus se'n möter oss sjelf längre ner,
Liksom en landshöfding vid gränsen.
Han förer oss in uti Abrahams sköt;
Vår herde går efter, vi före som nöt,
Förlägna, tafatta och dumma.
Der stånda vi inför all herrlighets sken,
Så stumma som stoder, på svigtande ben
Och blygt våra samveten tumma.
32.
I krogarnas qvalmiga, stinkande hål,
Vid rånares orgier, ficktjufvars skrål,
En drinkare sörplar sitt finkel.
Han gäckande super opp kläder och bröd
För barnen, som vråla af hunger och nöd
I armodets uslaste vinkel.
Han eger ej hjerta, ej känsla, ej vett;
De pussiga kinderna svälla af fett,
Hans hud är af blodviten spräcklig.
Af ohyra kräla hans trasiga plagg,
Hans naglar de klösas, hans hår är som ragg,
Hans utdunstning osund och äcklig.
Föraktad han kryssar sin lifsbana fram:
I laster, i nöd, uti nesa och skam
Han ses sina dagar föröda;
Och nekar sist jorden åt honom ett skjul,
Så får han väl multna på stegel och hjul
Och korparna tjena till föda.
33.
En spelare gnager som masken sitt bo;
Han saknar begrepp om all ära och tro,
Hans tjusning är kortlek och tärning.
Han suger sin nästa till märg och till ben;
Vid vaxljusens fladdrande, bländande sken
Begår han mång mörksens ogerning.
Han fråssar, han rumlar, förstördt är hans skick,
Roflystnadens furier bo i hans blick;
Han sitter hvar midnatt och rafflar,
Och skäckarnas klang ljuder hemsk, låter dof.
Han är som en skugga i Lucifers hof,
Vid helvetets glödande tafflar.
Sig hvirflar hans hjerna, sig reser hans hår,
Med brännande pulsar han febersjuk står,
Den gnistrande bägarn han kramar,
Att blodet ur naglarna pressas dervid;
Mellan fruktan och hopp der kämpas en strid,
Hans samvetsagg hugga som gamar.
Fast minen är iskall, förhärdad och djerf,
Han pinas, han svettas, förspänd är hvar nerf,
Hans blod är en eldflod, som strömmar;
Och lidelser bada sig vildt deruti,
Men vinsten den rakar hans näsa förbi,
Som barndomens gyllene drömmar.
Fast mörker der råder i själen och natt,
Och hvarje lifsande, aftynande, matt,
Som slocknande lampveken flämtar,
Det tycks, som han rördes utaf ingenting;
Med qväfdt raseri han går laget omkring,
En gast ibland korpar, och skämtar.
Han biter de blåhvita läppar ihop,
Han sväljer hvar suck, och han tystar hvart rop,
Som höjs ur hans svidande hjerta.
Förtjuserskor legda, med hånung på mund,
Med eldkyssar skingra hans moln för en stund,
Och capvinet döfvar hans smärta.
Vid faraobordet han ståndar så blek,
Han hädar förtviflad sin lycka, som svek;
Till gäldstugan är han sjelfskrifven.
Från »banken» han raglar till sitt kabinett,
Lugnt sätter han sig vid sin guldtoilett
Och — skär af sig halsen med knifven.
34.
Den vise jag gömt och landtmätarn till sist;
De likna hvarann, som tu bär på en qvist,
Två pepparkorn i en kramlåda:
Hår klyfver den ene, den andre tunnland,
En misslyckas ständigt, den andre ibland,
Och vetenskapsmän äro båda.
- ↑ Icke bänkrum.