Till Hildas vålnad (Sommelius)
| ← Saknaden |
|
Stjernorna → |
Till Hildas vålnad.
Jag älskar hvar gryende fara,
Hvart åskmoln, som digert sig höjer
På fästet i stjernljusa qvälln!
Bland dödar mig lyster att vara,
Och blixtrarnas sken mig förnöjer;
Jag dväljs helst bland drifvor på fjäll'n.
Min glädje är lejonen jaga;
Med vekliga nöjen den svaga
Må gerna förnöta sin dag!
När midnattens glindrande stjerna
Sig höjt, drömme han om sin tärna:
Jag drömmer om bragder och slag.
Så ljuft är, när ulfvarna tjuta,
Och flammande norrskenen gjuta
Sin glans öfver blänkande sjön,
Och granen och björken stå klädda
I isdrägt, och björnarna bädda
Sig ned i den nyfällda snön.
Jag hör hur orkanerna ryta
Förtvifladt och fresta att bryta
Grön' tallen med frost i sitt hår.
(Fast lutad mot afgrunden djupa,
Den starke dock utan att stupa
Re'n stått der i hundrade år!)
Ibland blott en nordanvind vakar,
Sin snöiga hjessa han skakar
Och liljor bland klyftorna strör.
Då slår jag en ton på min harpa;
Den sträfva ackorden, den skarpa,
Får svar utaf echo och dör!
Det sällaste lifvet är strida:
Att irra kring rymderna vida
Är endast min lust och min fröjd;
Blott fritt jag på bergen får andas,
Och faror bland lekarna blandas,
Se, då är jag munter och nöjd.
Jag lyssnar till snösparfvens qvitter,
Till vakan vid fjällsjön, som sitter
Och sjunger på klippan allen;
Då allting omkring mig jag glömmer
Och blott om min älskade drömmer,
Fastän hon är död längese'n.
Den slokande tårpilen skuggar
Dess grafvård; hvar morgon det duggar
Från grenarna daggperlor ner.
Jag har en förgät-mig-ej, bruten
Af henne; — i guld är den sluten;
Likt henne, den blommar ej mer!
Hur flög icke locken för vinden?
Hur glödde ej rosen på kinden
Och växte, fast midt uti snön?
Den huldaste var hon bland tärnor:
Ur ögonen, klara som stjernor,
Det glänste en låga så skön.
Fick jag till ditt hjerta mig sluta
Och än efter döden der njuta
Din kärlek, o älskade mö,
Och uti ditt öga min lycka
Fick skåda, — din silkeshand trycka,
Hur gerna jag då ville dö!