Hoppa till innehållet

Till jordens medelpunkt/Kapitel 16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  FÖRSMÄKTANDE AV TÖRST
Till jordens medelpunkt
av Jules Verne
Översättare: Hugo Hultenberg

VATTEN
FRAMÅT MED FRISKA KRAFTER  →


[ 81 ]

SEXTONDE KAPITLET
VATTEN

I en timmes tid övervägde jag i min yrande hjärna alla skäl, som kunnat förmå den flegmatiske jägaren till detta handlingssätt. De mest orimliga idéer upprunno i min hjärna. Jag trodde, att jag skulle bliva tokig.

Men slutligen hördes ljudet av steg djupt nere i gången. Hans kom åter upp. Det osäkra skenet började dansa på väggarna, och slutligen visade sig Hans i gångens öppning.

Han gick fram till min farbror, lade sin hand på hans axel väckte honom sakta. Min farbror reste sig upp.

»Vad är det?» sade han.

»Vatten», svarade jägaren.

»Vatten, vatten!» utropade jag, klappande i händerna och slående ut med armarna som en vansinnig.

»Vatten!» utropade min farbror. »Var då?» frågade han isländaren.

»Längre ned!» svarade Hans.

Var? Längre ned! Jag förstod allt av deras samtal. Jag hade fattat jägarens händer och tryckte dem, medan han lugnt betraktade mig.

Förberedelserna till uppbrottet blevo icke långvariga, och snart gingo vi utför en gång, som sluttade två fot per famn. Två timmar därefter hade vi tillryggalagt ungefär tusen famnar och kommit tvåtusen fot nedåt.

I detta ögonblick hörde vi tydligt ett ovanligt ljud inuti granitmuren, ett slags dovt mullrande liksom av en av[ 82 ]lägsen åska. När vi under denna första halvtimme icke påträffat den bebådade källan, greps jag åter av ångest, men då förklarade min farbror, varav det buller kom sig, som jag hörde,

»Hans har icke misstagit sig», sade han. »Vad du här hör, är dånet av en ström.»

»En ström!» utropade jag.

»Därom är intet tvivel. En underjordisk ström brusar fram här inne.»

Vi påskyndade vår gång, eggade av hoppet. Jag kände icke längre min trötthet. Det sorlande ljudet av vattnet vederkvickte mig redan. Strömmen, som länge brusat över våra huvuden, gick nu fram i den vänstra klippväggen, dånande och fräsande. Jag lade ofta handen på klippan i hopp att finna några spår av väta eller fuktighet, men förgäves. Ännu en halvtimme gick, och vi tillryggalade ytterligare ett par kilometer.

Det blev då tydligt, att jägaren en under sin frånvaro icke kunnat sträcka sina efterforskningar på andra sidan klippmuren. Ledd av en för bergsbor och vattenupptäckare medfödd instinkt, »kände» han denna ström genom klippan, men helt visst hade han icke sett den kostbara vätskan, icke släckt sin törst med den.

Snart blev det till och med uppenbart, att om vi fortsatte vår vandring, skulle vi avlägsna oss från strömmen, vars larm började minskas.

Vi vände därför om. Hans stannade just på den plats, där strömmen tycktes vara närmast.

Jag satte mig invid klippväggen, medan vattnet brusade fram på endast ett par fots avstånd. Men en granitmur skilde oss ännu ifrån det.

Utan att tänka efter, utan att fråga mig, om det icke fanns något medel att komma i besittning av detta vatten överlämnade jag mig åt ett ögonblicks förtvivlan.

Hans betraktade mig, och jag trodde mig se ett leende på hans läppar.

Han steg upp och tog lampan. Jag följde honom. Han gick fram till klippväggen. Jag undrade, vad han skulle taga sig till. Han lade örat mot stenen och lyssnade på flera ställen mycket noga. Jag förstod, att han sökte [ 83 ]den punkt, där bruset var starkast, Denna punkt påträffade han på vänstra sidoväggen tre fot över marken.

Vad jag var upprörd! Jag vågade icke ana, vad jägaren tänkte företaga sig! Men jag måste förstå honom och gilla honom och uppmuntra honom med ömhetsbetygelser, då jag såg honom gripa sitt järnspett och hugga in i själva klippan.

I en stund hade spettet inträngt två fot i granitväggen. Jag var utom mig av otålighet. Min farbror ville tillgripa kraftigare medel. Jag hade all möda att hejda honom, och han hade redan fattat sitt spett, då plötsligt ett väsande ljud hördes. En vattenstråle sprang fram ur hålet och träffade den motsatta klippväggen.

Hans, som nästan kullkastats av stöten, kunde icke återhälla ett utrop av smärta. Varför, förstod jag mycket väl, då jag dök ned med händerna i vattenstrålen och i min tur utstötte ett häftigt rop: källan var kokhet!

»Hundragradigt vatten!» utropade jag.

»Det får väl svalna», svarade min farbror.

Gången fylldes med ånga, allt under det en bäck bildade sig och flöt bort i de underjordiska skrymslena, och strax därefter upphämtade vi vår första dryck.

Å, vilken njutning! Vilken outsäglig vällust! Vad var detta för vatten? Var kom det ifrån? Men det gjorde detsamma. Det var vatten, och fastän ännu varmt återförde det till hjärtat de livsandar, som höllo på att fly. Jag drack utan uppehåll, utan att ens känna hur det smakade.

Först efter en stunds njutning utropade jag:

»Men det är ju järnhaltigt vatten!»

»Förträffligt för magen», svarade min farbror, »och synnerligen starkt mineraliskt! Det här är ju lika bra som att fara till Spa eller Teplitz!»

»Å, vad det är gott!»

»Jo, jag skulle tro det. Ett vatten, som man dricker så här djupt under jorden. Det har en liten bläcksmak, som icke alls är oangenäm. Hans har här gjort oss en utomordentlig tjänst, och jag föreslår, att vi uppkalla denna hälsobringande bäck efter honom.»

»Ja visst!» utropade jag.

Namnet »Hans-bäcken» blev genast antaget.

[ 84 ]Det tycktes dock icke göra något synnerligt intryck på Hans. Sedan han måttligt förfriskat sig, drog han sig tillbaka i en vrå, lika lugn som vanligt.

»Nu skola vi inte låta detta vatten rinna bort», sade jag.

»Varför inte?» svarade min farbror. »Jag tror säkert, att källan är outtömlig.»

»Ja, men låt oss i alla fall fylla lägeln och flaskorna och sedan försöka täppa till öppningen.»

Mitt råd följdes. Hans försökte att med granitskärvor och drev stoppa till det hål, vi gjort i väggen. Det var ingen lätt sak. Vi brände oss på händerna utan att lyckas. Trycket var för stort, och våra bemödanden visade sig fruktlösa.

»Det är tydligt», sade jag, satt denna ström kommer från en betydande höjd, Det kan man se på strålens styrka.»

»Därom är intet tvivel», svarade min farbror. »Om vattenpelaren är trettiotvå tusen fot hög, är det tusen atmotfärers tryck. Men jag kommer att tänka på något.»

»Vad då?»

»Varför skola vi envisas med att tilltäppa denna öppning?»

»För att…»

Jag kunde verkligen icke finna något fullgott skäl.

»När våra flaskor bliva tomma», fortsatte min farbror, »kunna vi då vara säkra på att finna något att fylla dem med?»

»Naturligtvis inte.»

»Nå, låt då det här vattnet flyta, Det rinner nedåt enligt naturlagarna och skall då på samma gång vägleda och förfriska oss», sade min farbror.

»Det är ju förträffligt!» utropade jag. »Och med denna bäck till följeslagare ser jag intet skäl, varför vi inte skulle lyckas med våra planer.»

»Jaså, du tror det, min gosse», sade min farbror skrattande.

»Jag är alldeles säker på det», svarade jag.

»Ja, låt oss nu först vila oss några timmar.»

Jag glömde verkligen, att det var natt. En blick på kronometern övertygade mig därom. Snart hade vi alla, vederkvickta och återställda, sjunkit i djup sömn.