Till jordens medelpunkt/Kapitel 15
| ← UPPÅT ELLER NEDÅT? |
|
VATTEN → |
FEMTONDE KAPITLET
FÖRSMÄKTANDE AV TÖRST
Vi började nu nedstigandet genom den nya gången. Hans gick som vanligt först. Vi hade icke gått hundra steg, förrän min farbror förde sin lampa utefter väggarna och utropade:
»Här äro primära lager! Vi äro på rätt väg! Framåt, framåt!»
När jorden småningom avsvalnade under världens första tider, åstadkom minskningen i dess volym förskjutningar och sprickor i jordskorpan. Vår nya gång var en sådan spricka, genom vilken den eruptiva graniten fordom banat sig väg. Dess tusen krökningar bildade en invecklad labyrint genom de primära lagren.
Allteftersom vi stego nedåt, kunde vi tydligen urskilja den regelbundna följden av de skikt, som utgöra primärformationen. Den geologiska vetenskapen betraktar denna primära bildning som basen för de sedimentära lagren och har utrönt, att den består av tre olika skikt, skiffer, gneis och glimmerskiffer, och vilar på den orubbliga klippgrund, som man kallar granit.
Men aldrig hava väl några mineraloger befunnit sig i en för denna naturs studium så underbart gynnsam situation som vi. Det som den livlösa och brutala borren icke kunnat bringa i dagen av dess inre vävnad, det skulle vi nu få se med våra ögon och vidröra med våra händer.
Genom det i vackra gröna nyanser färgade skifferlagret slingrade sig metalliska ådror av koppar och mangan med spår av platina och guld. Jag tänkte på vilka rikedomar som här lågo begravna i jordklotets innandömen, för alltid undandragna människornas giriga blickar. Dessa skatter hava urtidens omvälvningar nedstörtat till sådana djup, att varken hacka eller spett kan bringa dem i dagen.
På skiffern följde gneislager, anmärkningsvärda genom sina regelbundna och parallella skikt, och därefter glimmerskiffer, fördelad i stora lameiler, som föllo i ögonen genom det vita glimrets tindrande glans.
Strålarna från de elektriska apparaterna återkastades av de små facetterna i bergväggarna och brötos i alla möjliga vinklar, och jag tyckte mig färdas fram genom en ihålig diamant, i vilken ljusstrålarna bröto sig i tusen reflexer.
Omkring klockan sex på aftonen började denna ljusprakt märkbart avtaga och nästan upphöra. Väggarna antogo en kristallisk, men dyster ton, glimmern ingick nu en närmare förening med fältspat och kvarts för att bilda själva hälleberget, det hårdaste av allt, det som utan att krossas förmår uppbära jordklotets fyra klipplager. Vi voro omgivna av väldiga granitväggar.
Klockan var åtta på aftonen. Vi saknade emellertid fortfarande vatten, och jag led förfärliga kval. Min farbror gick i spetsen. Han ville icke stanna. Han gick och lyssnade efter sorlet av en källa, men ingenting hördes. Emellertid vägrade mina ben att bära mig längre. Jag övervann dock mina plågor för att icke tvinga min farbror att stanna. Det skulle för honom varit ett mycket hårt slag, ty dagen, den sista som tillhörde honom, närmade sig sitt slut.
Slutligen sveko mig krafterna, Jag uppgav ett rop och föll omkull.
»Hjälp, jag dör.»
Min farbror vände om, Han stod med armarna i kors och betraktade mig. Sedan sade han med dov röst:
»Allt är slut.»
En hemsk åtbörd av vrede var det sista jag såg, innan jag slöt mina ögon.
Då jag åter öppnade dem, såg jag mina båda följeslagare ligga insvepta i sina filtar. Sovo de? För min del kunde jag icke finna ett ögonblicks sömn. Jag led alltför mycket, i synnerhet av tanken, att något botemedel icke fanns för mitt onda. Min farbrors sista ord ljödo ännu i mina öron. »Allt var slut», ty i ett så utmattat tillstånd var icke ens att tänka på att kunna åter uppnå jordytan.
Vi hade en sex kilometer tjock jordskorpa över oss. Jag tyckte, att denna massa tryckte med hela sin tyngd på mina axlar. Jag kände mig som krossad, och jag gjorde förgäves våldsamma ansträngningar att vända mig på min granitbädd.
Några timmar gingo. En djup gravlik tystnad rådde omkring oss. Icke ett ljud nådde till oss genom dessa murar, av vilka den tunnaste säkert var flera mil i genomskärning,
Mitt under min dvala trodde mig emellertid höra ett buller. Det började bliva mörkt tunneln. Jag såg närmare efter och tyckte mig se isländaren försvinna med sin lampa i handen. Varför gick han? Tänkte han övergiva oss? Min farbror sov. Jag ville ropa, men icke ett ord fick jag fram över mina förtorkade läppar. Mörkret hade nu blivit djupt, och de sista ljuden bortdogo.
»Hans övergiver oss!» utropade jag. »Hans! Hans!»
Dessa ord ropade jag inom mig själv. Längre hördes de icke. Men efter det första ögonblicket av förskräckelse blygdes jag över mina misstankar mot en man, vars uppförande ännu icke lämnat något övrigt att önska. Han kunde icke ännu fly, ty istället för att gå uppåt gick han ännu längre ned i gången. Hade han haft ont i sinnet, skulle han flytt uppåt. Denna tankegång lugnade mig något, och jag började se saken från en annan sida. Det måste vara något mycket viktigt, som kunde förmå den lugne Hans att avstå från sömn. Gick han kanske ut på upptäckter? Hade han kanske i den tysta natten hört något sorl, som icke nått mitt öra?