Till mina vänner (Sehlstedt 1855)
| ← Företal |
|
Den gamle Lotsen → |
Till mina Wänner.
Om jag kunde, gerna ville
Jag slå bort all poesi.
Dock — hvem vill ej vara Snille,
Och hvem vill väl låta bli!
Som natur'n är danad, sådan
Blir den ock på tidens elf:
Den fördömda skrifvar-klådan
Envis är som synden sjelf.
Blef jag avitt den, till min fromma,
Ville jag ge något till.
Icke hjelper svafvelblomma,
Icke hjelper kamomill.
Far jag öfver land och vatten,
Hänger fantasien med.
Som en brandvakt midt i natten
Lemnar han mig ej i fred.
Derför, ack! hvad vill jag göra?
Kan ej nyttja hugg och slag.
Att på dörren honom köra,
Vore syndigt, tycker jag.
Lyssnen heldre till hans toner,
Ack! då blir hans lif så skönt!
Jag får nya permissioner,
Och då är jag prisbelönt.