Tjugondag Knut
| ← Den döende Svanen |
|
Ode till våren → |
Tjugondag Knut.
Nå, hvad skall jag sjunga,
Min sötaste vän!
Då gamla och unga
Mig mana igen.
Min sångmö är dufven
Och sömnig och loj,
Och tung är kalufven
Af jul-os och stoj.
Vi ”svearna” lefvat
Se'n doppare-dan,
Och i oss vi slefvat
Guds gåfvor i stan.
Se'n for jag på bygden
Till prostens i rack.
Der idkades dygden
I brädspel och knack.
Och lustigt vi hunno
Till Tjugondag Knut,
Då sorgligt vi funno
Att julen var slut.
Men prostfar han kramas
Och klämms på allt sätt —
Och sedan beramas
I hast en balett.
Från öster och vester
Snart samlas så brådt
Af grannar och gäster
Båd' storväxt och smått.
Herr lagman med damer
Och håret i knorr,
Trind som en Edamer,
Men inte så torr.
En vän af kalaser
Kom fogden, fast döf
Med döttrar i gazer
Och lätta som löf.
Och så bland de feta
Kom slagtarn med fru:
Nötknäppare heta
De slagtare nu.
Herr länsman inträdde,
En kutryggig man;
Hans fru var som grädde,
Som surkål var han.
I soffan han sänkte
Sim dystra person,
Som om han blott tänkte
På kontribution.
Så kom en professor
Som nordstjernan fått,
Och så en assessor
Med sidenkalott.
Hans fru assessorskan
Var rigtigt patent —
Och sist kom barnmorskan
Med son sin, student.
I prestkammarn satte
Vi gubbar oss ned
Och bryggde en knatte,
Och den med besked.
Och fitigt ur bålen
Man öste och drack
Och talte om Polen
Och ryss och kossack.
Och Bergen med blodiga
Svärdet 1 hand,
Han fick sina modiga
Slängar ibland.
I harmen man riste
Och svängde sitt glas,
Och Muraview visste,
Han var på kalas.
Men ungdomen snodde
Kring väggar och golf,
Och innan man trodde,
Slog sals-uret tolf.
Då plötsligt i salen
Prostinnan steg fram
Och ropte: ”med balen
Håll opp, mina lamm!” —
Nu pigorna duka
En qvällsvard så rar,
Som prestgårdar bruka,
Då prestfrun ej spar.
Men prosten i botten
Drack ur sin pokal,
Och sköt på kalotten
Med följande tal:
”Ej längre fördjupen
Er i politik,
Ty nu kallnar supen,
Förstår ni min pik?” —
Till bords han oss förde
Lycksalig som vi,
Och djupt det oss rörde,
Då presten slog i.
Med halfvan blef smaken
Förunderligt skärpt,
Och präktig var laken
Och ölet syperbt;
Och sötgröt och ripa
Och torta till slut:
Ja, hin må begripa
Hur magen stod ut.
Men ungdomen skuttar
Par dansar ännu,
Och kaffe man smuttar
Precis klockan tu:
Då mammor och pappor
Och barn i parti
Tulubber och kappor
Sig svepte uti.
Och snart funnos inga
Af gästerna qvar,
Och bjällrorna klinga,
Då Herrskapet far.
Af dansen och glaset
Vi söfdes till slut —
Och så slöts kalaset
På Tjugondag Knut.
