Tonys läroår/Kapitel 12

XII.

En dag träffade jag i Kungsträdgården Ella Hastfehr. Hon kom med sina två små barn. Promenadkappan satt stramt om hennes smidiga höfter, och hon vaggade litet när hon gick som ett ungt och smidigt djur. Folk vände sig om och såg på henne. Och hon visste det. Hennes höfter tycktes veta det.

Jag följde henne ett stycke. Vi voro redan i februari, och solen brast ivrigt fram mellan tunga, jagande snömoln. Lantmäteribacken var hal av is, och ungarna skreko av förtjusning, då de rutschade utför på kälkar och sparkstöttingar. Mannen som bara hade två tjocka benstumpar och brukade hålla till i allén bjöd [ 112 ]ut sina kängsnören, och barnen Hastfehr sågo bedrövat medlidsamt på honom, fastän de själva ju voro mycket mindre än han. När vi skildes, bad Ella mig vänligt, att jag snart skulle komma upp och hälsa på dem. Hon var alltid vänlig, Ella. Hon sträckte gärna fram sin röda mun till en flyktig kyss och log glatt och intagande. Men kyssen värmde icke, och leendet var alltid detsamma.

Det dröjde litet, innan jag kom mig för med att gå upp till dem, men en eftermiddag, då jag var i närheten av Skeppargatan, där de bodde, erinrade jag mig Ellas uppmaning och gick upp i huset. Melker öppnade själv på min ringning. Alla voro ute, förklarade han, själv hade han just kommit hem från kasernen. Men ville jag inte stiga in? Jag kom in i den mörka tamburen, en gång förut hade jag varit hos dem på en kort visit. Han hjälpte mig av med kappan.

— Hatten också! sade han, nästan otåligt. Här skall du vara som hemma; och han slog upp dörrarna till sitt skrivrum. Vi ha inte så många rum som ni, sade han, du måste se hela våningen.

Han förde mig ur rum i rum. De voro ganska vanliga, en smula banala: en mörk salsmöbel [ 113 ]med byffén lastad av kristall, en sängkammare i ljus valnöt, där två stora sängar tryggt och självsäkert stodo bredvid varandra, en brokig barnkammare med barnens leksaker strödda över golvet.

I barnkammaren blevo vi sittande. Melker tog skämtsamt upp leksakerna och räckte mig, tryckte tygkatten på magen så att den pep, visade mig mekanismen på en underlig fågel, som när den vreds upp, på ett haltande och halkande sätt började hoppa över golvet. Vi satte också i gång ett tåg, som rusade runt, runt på sina skenor.

Jag såg upp på Melker, där han stod och skrattade åt alltsammans med händerna i sidorna. Han hade uniformen på sig. Den kom hans vackra figur att framträda, och jag kunde se benens starka raka linjer i de åtsittande benkläderna, som stuckits ned i de höga stövlarna. Jag mötte hans blick. Hans små kisande ögon voro icke vackra, men jag glömde dem för de långsträckta, välformade händerna, som jag beundrat redan första gången jag såg honom. Jag kom på ett oresonligt glatt humör. Hela timmar hade jag suttit ensam och pratat med Magnus, men jag hade ej en sekund känt något av detta då. Och vad var det? Ingenting! En [ 114 ]osynlig låga kanske, som fladdrade i luften och vars hetta strök över min kind. En lukt, som jag drog in med darrande näsborrar. En lätt irriterande förnimmelse, som kom huden att knottra sig under mina kläder. Och när Melker böjde sig över mig för att visa mig en bilderbok, blev förnimmelsen så stark, att jag omotiverat skrattade till.

Vi gingo tillbaka till skrivrummet. Melker ville icke att jag skulle gå. Några sablar hängde på väggen kring ett ridspö, en revolver glänste från ett annat hörn. Fotografier av hästar eller av grupper med officerare sutto i mörka ramar över skrivbordet. Melker drog raskt en sabel ur slidan och gjorde några snabba ställningssteg. Jag satte mig i en bekväm stol och iakttog hans rörelser. Dunkandet från staden därborta var dunkandet av ett stort hjärta, som kom det halvmörka rummet med dess sablar och gevär att sakta vibrera, och då Melker föll ut till ett låtsat anfall, sjöng det i fönsterrutorna, som om någon trummat på dem.

I detsamma ringde det på tamburdörren. Han kastade sabeln. Den föll mitt framför mina fötter. Jag lyfte upp den och lät fingret glida över det blanka bladet. Då kände jag en hand på mitt hår. Melker stod bredvid mig, innan [ 115 ]jag visste hur han kommit dit, och böjde sakta mitt huvud bakåt, till dess han kunde se mig i ögonen. Men jag sänkte blicken till hans haka, vars lätt intryckta grop tycktes skälva.

Det ringde igen. Med några steg var han ute ur rummet. Mitt huvud sjönk tillbaka mot stolskarmen. Jag hörde en dam tala därute. Strax därpå steg hon in i rummet. Det var faster Gunilla Fegræus.

— Äro ni ensamma här? sade hon och vred på den elektriska knappen. Ni tycks ha tagit fäktlektioner.

Jag lade sabeln på skrivbordet.

— Ella är tråkigt nog inte hemma, sade Melker, och nu hängde han upp sabeln på dess gamla plats på väggen. Och flickan har följt barnen till ett kalas.

Faster Gunilla satte sig. Melker såg på mig. En tredje persons inträde hade med ens givit oss en känsla av att vi hade något att dölja. Och ändå var väl den känslan lika litet motiverad som min förnimmelse nyss inne i barnkammaren. Jag dröjde kvar en stund. Faster Gunillas ansikte såg mer fårat ut än vanligt i lampljuset. Slutligen reste jag mig upp och sade adjö. Melker öppnade tamburdörren för mig och bugade sig, leende och korrekt.

[ 116 ]Utkommen, gick jag över på andra sidan gatan och såg upp mot det upplysta fönstret i Melker Hastfehrs våning. En stilla glöd tycktes strömma ut från det och sakta smeka mitt ansikte. Förvirrad sprang jag därifrån.