Tonys läroår/Kapitel 24

XXIV.

Det dröjde inte lång tid, förrän Kerstin Wåhlberg och jag träffades nästan dagligen.

Hon steg in i mitt hem och erövrade Pa och gamla Lova med sitt friska sätt och glada skratt. Hon trummade på Pas flygel, så att jag såg honom inne i sitt rum förtvivlad hålla händerna för öronen, och hon sjöng, så att hela vår gamla våning blev till ett enda darrande eko av hennes starka röst. Hon hade detta obesvärade vis att ta åt sig allt, som tillhör s. k. »sunda» naturer: vänskap, hyllning, beröm, allt plockade hon upp i sin famn. I varje krets blev hon genast medelpunkten, hon kunde helt enkelt inte hålla sig i skymundan, och hon ansågs ofta för vida mer begåvad, än hon i själva verket var, därför att hon alltid i rätta ögonblicket kom med vad hon ville säga: det som hennes goda minne fångade upp och triumferande kunde kasta fram.

[ 187 ]Jag började med att beundra henne: allt detta, som var så olikt mig själv, och slutade med att hålla av henne. Det fanns icke mycket, vari vi möttes, och ändå blevo vi så roade av varandras sällskap, att vi båda saknade varandra, när det gått ett par dagar, utan att vi träffats.

I början höll jag mig mera passiv: lyssnade till vad hon sade och tyckte att det mesta lät riktigt, fastän det inte intresserade mig så mycket. Men snart blev hon otålig över min tystnad.

Kerstin kunde inte lära känna människor bara genom att sitta och se på dem eller genom att intuitivt gissa sig till deras innersta väsen: hon måste andligt talat skaka fram detta väsen. Det var så hon behandlade konsten: en ostra helt enkelt, som med våld skulle brytas upp av energiska fingrar! Och varför skulle då inte människosjälen vara en lika lätt sak att ruska fram?

Är det inte besynnerligt, hur sådana där kraftiga personer alltid driva sin vilja igenom, alltid vinna vänner? Till stor del måste man nog förklara deras framgång ur att så många av oss äro alltför slappa, alltför trötta för att orka streta emot. Hellre följa vi med i virvelvinden. Vi lyssna till den som talar, inte till den som tiger.

[ 188 ]Snart började jag också språka mera öppet med Kerstin. Gärna ville hon ha diskussioner i gång. Fyndig, sprakande av liv, slungade hon fram satser om kvinnan, om konsten, om allt upptänkligt, för att väcka min lust att säga emot henne; men ännu var jag för litet insatt i dessa ämnen. Jag hade ingenting alt säga, och blev generad och olycklig över min tafatthet, men det märkte hon inte: det ökade bara hennes säkerhet.

Så länge hade det jag känt och upplevat legat nedgrävt inom mig, att det behövdes en mycket öm och varsam hand för att dra fram detta i dagen. Det blev också en annan än denna burdusa flicka, som fick mitt fulla förtroende.

Kerstin tog mig emellertid med på föreläsningar och museer. Hon ringde upp mig i telefon och bestämde mötesplats och tid på sitt litet påyrkande sätt. Ibland irriterade mig den där klara bestämda rösten, men när jag sedan mötte henne och hon på långt håll glatt vinkade åt mig, viftade hon också bort min känsla av irritation.

Slutligen kommo vi överens om att tillsammans besöka en serie litteraturföreläsningar, vilka några gånger i veckan gåvos på Högskolan. Vi sutto bredvid varandra i den stora folkuppfyllda salen. Kerstin skrev nästan oav[ 189 ]brutet i sin anteckningsbok: allt vad föreläsaren sade fyllde hon sidorna med i starka förkortningar, som hon sedan själv hade svårt att tyda. Jag nöjde mig med att anteckna ett namn eller något årtal, lyssnade för resten och tittade mig omkring på alla dessa uppåtvända ansikten, läste dumhet i somligas drag, intelligens i andras, ingen var mig likgiltig; men nästan vid min hand snuddade ibland Kerstins blonda hår, då hon lutad över boken lät pennan ivrigt raspa.

Dunkelt dök då ibland inom mig upp minnet av en annan flickvänskap, så olik denna: Mauds rodnande ansikte skymtade en sekund, och den ljuva doften från hennes hår snuddade förbi mig, som om en violbukett plötsligt fallit i mitt knä. Var fanns Maud nu? Men jag sköt otåligt undan denna tanke och läste leende över Kerstins runda axel de underbara hieroglyfer hon kluttrat ned, medan jag suttit och drömt.