Tonys läroår/Kapitel 37

XXXVII.

Den lille doktorn kom igen. Nu tog han blodprov och talade om att jag borde skickas till landet. Hade vi inga släktingar jag kunde fara till?

— Vi ha ju tant Constance, sade Pa plötsligt en dag, när han och jag diskuterade detta ämne.

Jag mindes dunkelt, att jag hade hört hennes namn.

— Du har ju aldrig sett henne, sade Pa muntert, minns du inte att jag talat om en Constance Hastfehr, avlägset släkt till oss. Hon är artist, inte någonting riktigt, men så där litet till husbehov, litet dilettanteri, akvareller och miniatyrer, och har ett litet ställe i Kolmården, lika miniatyraktigt och plottrigt som hennes konst, där hon grävt ned sig med sina små målargrejor. Man ser aldrig en skymt vare sig av henne eller hennes tavlor. Dit skulle du bestämt kunna resa.

Pa satte sig genast i förbindelse med fröken Hastfehr och fick snart svar. Hon skrev att jag visst kunde få komma till henne. För tillfället hade hon en systerson hos sig, men han skulle [ 249 ]snart resa, och jag kunde komma när som helst.

— Utmärkt! sade Pa. Systersonen har jag aldrig sett. Jag vet bara att hans mor, som var en skönhet på sin tid, gifte sig med en engelsman och alltsedan dess varit bosatt i London. Då kan du ju passa på och lära dig engelska!

Därmed var saken avgjord. Och allt ordnades nu med en sådan skyndsamhet, att jag knappast hann säga farväl åt mina vänner, innan jag reste, vilket kanske inte var den lille doktorn emot.

Sent en kväll kom jag fram till Constance Hastfehrs eremithus. Det låg inte långt från järnvägsstationen, men mitt inne i skogen. En flicka mötte mig och tog kappsäcken. Det småregnade, när vi gingo uppför vägen, och jag kunde ej se mycket av huset i mörkret. Vi stego uppför en stentrappa, och flickan öppnade dörren till en stor ljus hall. Ännu innan jag hunnit få av mig hatt och kappa, hörde jag lätta steg från ett angränsande rum och en liten vit dam visade sig på tröskeln. Hon såg vänlig och glad och en smula brydd ut. Det var fröken Constance. Då hon kysste mig, mötte jag hennes ögon, bleka, skygga, som undangömda vårvioler.

[ 250 ]— Välkommen, Tony, sade hon.

Hon gick före mig upp till ett litet vitt flickrum.

— Här skall du bo, sade hon leende. Och jag hoppas du kommer att trivas. Vi dricka te strax, fortsatte hon välkomnandet; och så lämnade hon mig.

Jag såg mig omkring. Allt tycktes ordnat med kärleksfull omsorg. På bordet lågo några böcker, över sängen hängde en tavla, förmodligen målad av Constance Hastfehr själv: en knippa luktärter med bjärt solsken över bladen.

Slutligen gick jag ned. När jag kom i trappan, fick jag syn på någon, som stod i hallen. Det var en lång och axelbred ung herre, klädd i blå kavajkostym. Ofrivilligt stannade jag. Hastigt blickade han upp mot trappan, och jag såg ett ovanligt vackert, litet blekt ansikte, där munnen sköt ut brutalt och egensinnigt, stödd av en kraftig rund haka. Jag fortsatte nedför trappan. Nu kom fröken Constance uti hallen.

— Här är min systerson Frank Maclean, och det här är Tony Hastfehr, sade hon. Ni få allt kalla varandra vid »du» och namnet, här går det inte för sig att jämt säga »fröken> och »herr». Och, Tony, fortsatte hon och tog mig under armen, du får inte säga annat än Constance till [ 251 ]mig, »tant» är förfärligt. Hon skakade av en låtsad eller verklig rysning.

Och därmed förde hon mig in i ett vackert vardagsrum, varifrån dörrarna stodo öppna till salen.

— Jag har bara de här rummen härnere, sade hon, ingen ateljé. Uppe i min sängkammare har jag en liten målarskrubb.

I salen stod teet dukat. Flickan som mött mig vid stationen kom in med ångande tevatten och rostat bröd. Mot rutorna hörde jag regnet droppa, en kvist gned sig mot fönstret. Jag såg från den ena till den andra av mina nya vänner, och en känsla av trevnad och behag smög sig över mig.

— Mera marmelad?

— Tack!

— En kopp te till? Skall det inte vara litet mer bröd?

De frammumlade orden voro fyllda av vänlighet. Violögonen glänste… Frank Maclean talade svenska. Den främmande brytningen gav hans röst som en särskild charm.

— Mor lärde mig svenska, sade han, och det sista året har jag varit i Göteborg och studerat handel och sjöfart — kallas det visst. Jag ön[ 252 ]skade se litet av Sverige, och min far vill att jag skall bli affärsman.

Det såg ut, som om han tänkte tillägga något; men så tystnade han tvärt. Han såg på mig från sidan.

— Tony liknar en irländsk flicka, utbrast han. Jag såg det genast, som Tony kom i trappan.

Constance småskrattade.

— Det blir en liten omväxling för Frank efter att ha sett mitt vita gumhår så länge.

Så pratade de. En stund efter teet tog jag godnatt. Constance följde mig åter upp. Hon tände ljuset i mitt rum och hällde varmt vatten i mitt handfat. Det var, som om hon njutit av att få ägna mig dessa små omsorger.

När jag blivit ensam, hörde jag regnet sucka och kvida utanför fönstret. Jag rullade hastigt upp gardinen, som om jag velat överraska någon därutanför. Men mina ögon mötte bara ett svart blankt glas, i vars mitt taklampan återspeglade sig som en darrande gul ros.

Men bortifrån rummets hörn tyckte jag mig skymta ett par mörka ögon, ett blixtrande leende, och jag blev länge sittande och tänkte på Herbert: hans röst, hans blick, hans smala händer…