Tonys läroår/Kapitel 38
| ← Kapitel 37 |
|
Kapitel 39 → |
XXXVIII.
När jag vaknade morgonen därpå, sken solen rätt in i rummet. Ovanför mig hörde jag någon gå av och an: en stol sköts åt sidan, ett fönster öppnades, en bit på en visa visslades; men visslingen upphörde nästan genast.
»Kanske Frank», tänkte jag halvt drömmande.
Jag kom ned till frukosten. På bordet stod kaffekannan av silver och sände riktiga solblixtar omkring sig, och i rummen var en doft av sval vår och blommor. Frank satt redan vid frukostbordet.
— Vi bruka äta frukost när som helst, sade han och sköt fram en stol åt mig. Constance sover ännu.
Samma känsla av behag, som jag erfarit föregående kväll, kom nu tillbaka till mig. Frank serverade mig allt med största artighet, bjöd socker, slog i mitt kaffe. Hela hans uppträdande tycktes vilja visa, att han tänkte särskilt på mig, bara i hans sätt att böja sig fram mot mig över bordet, när jag sade något, låg en uppmärksamhet, en uppskattning, som berörde mig angenämt. Och ändå var han icke på något sätt insmickrande, och han såg trött ut. Huden tycktes strama åt över kinderna och gav hans ansikte något smalt och spänt, som kom honom att verka äldre, än vad han synts mig föregående kväll.
Han hade slutat äta och tände en cigarrett. Medan jag drack kaffet, lutade han sig tillbaka i stolen och betraktade mig. En nästan omärklig darrning genomfor mig. Å, vad jag ändå var oerfaren! Jag, med mina drömmar, mina halvvakna förnimmelser! Redan då, redan första morgonen, hade jag en aning om att här var något jag borde fly, något jag inte var vuxen. Och under dagens lopp växte denna aning till en stickande rädd oro.
Hela dagen voro vi tillsammans. Constance satt inne och målade en bukett tulpaner, som hon ställt i sängkammarfönstret.
— Ta hand om Tony, är du snäll, Frank, sade hon endast, eljes får Tony ta hand om sig själv. I det här huset äro vi fria människor; och så log hon mot mig och kisade med de bleka ögonen mot solen.
Frank och jag gingo ut. I en rabatt nedanför trappan växte krokus och snödroppar, men inne i skogen lågo ännu smutsiga drivor av snö, och på stigarna var det halt av rinnande snövatten och årsgamla, bruna barr.
Jag visste inte riktigt, vad jag skulle tala om. Nu var jag blyg för den där unge mannen, som gick så nonchalant med händerna i fickorna, och såg jag mig om, mötte jag genast hans blick, skrattande, road, och då krympte jag ihop inför den och kände mig mycket barnslig.
Jag frågade honom om England, och han svarade. Han började berätta om de många resor han gjort i främmande länder. Mest i sydliga och exotiska. Han berättade icke väl, icke åskådligt. Det var, som om han inte varit van att tala om sig själv och sina intryck, eller också hade han svårt för att på svenska finna de rätta orden. Men medan jag gick där vid hans sida och hörde på den behagliga rösten med den starka brytningen, kom åter oron för något förbjudet, något farligt över mig. Varje hans ord fick en främmande klang, som tjusade. Mellan hans korta avhuggna meningar hörde jag bråket vid hamnarna därute, kärrornas gnissel, då de kördes fram lastade med guldgula apelsiner, dyningarnas slag mot hamnpiren…
Förvirrad strök jag mig över pannan och sökte i djupa andetag dricka in den svenska barrdoften, den svenska våren; men förtrollningen släppte mig icke. En annan luft brände mig redan. En obestämd svidande längtan efter fjärran trakter grep mig. Mitt eget liv tycktes mig så litet, så stillastående, så begränsat. Jag tänkte på hur jag gick på samma gator, hörde samma dörrar stängas och öppnas om mig, mötte samma ansikten. Herbert! Javisst, Herbert! Här gjorde mina tankar ett långt uppehåll och sökte fånga ett mörkhyat gossansikte; men det flöt undan som solstrimman därborta över trädstammarna.
På eftermiddagen sutto vi alla i vardagsrummet med var sin bok. Constance pratade ibland lågmält med mig; framför sig på bokhyllan hade hon satt upp sin nyss färdiga akvarell. Solen dröjde ännu kvar i luften som ett svagt guldskimmer i den svepande skymningen. Man var så långt borta från staden, huset föreföll så tyst.
Ibland såg jag på Frank. Han hade kastat sig i en låg länstol och sträckt ut de långa benen framför sig; i händerna höll han en engelsk roman. Nu föreföll han mig bara som en halvvuxen pojke. Jag fann snart, att hans utseende växlade alltefter hans skiftande stämningar. Han vände en sida och mötte min blick. Utan alt förändra en min betraktade han mig tankfullt, dröjande, som om vi redan vore gamla bekanta och icke behövde genera oss. Och i själva verket förekom det mig, som om jag bott flera dagar i detta tysta hus.
När jag lade mig, ertappade jag mig med att lyssna efter något. Det var efter stegen däruppe. Men ingenting hördes. Och jag somnade med samma känsla av obestämd oro, som behärskat mig från morgonen.