Tonys läroår/Kapitel 40

XL.

Jag hade verkligen sovit! Åtminstone slog jag upp ögonen mot en ny dag. Långsamt reste jag mig i sängen. Kroppen kändes spänstig, lätt, inte alls som efter en genomvakad natt. Bara i hjärnan sved det som i kramp.

— Det är morgon, sade jag halvhögt.

Min röst var sig icke lik. Till och med min röst hade förändrats sedan gårdagen. Jag försökte säga något annat högt för mig själv, men for tillbaka för den underliga stämman. Tveksamt gick jag fram till spegeln. Två glänsande ögon mötte mig. Jag spejade forskande in i dem, liksom för att söka finna det nya väsen, som tagit sin bostad i mig. Det ger en stark känsla av overklighet att blicka in i sina egna ögon. Det är, som om en annan undrande och ängsligt gåve blicken tillbaka. Där bakom ögonlocken, bakom en svart orörlig pupill, måste hemligheten finnas. Det är omöjligt att nå den, och stucke jag en nål rätt in i pupillen, skulle ögat endast skymmas av blod.

Långsamt klädde jag mig. Jag var rädd för att gå ner, och dock längtade jag efter det där soliga frukostrummet, där Frank varje morgon [ 264 ]var min värd. Slutligen gick jag nedför trappan. Ja, Frank satt där redan. Han bockade sig allvarligt för mig. Jag vågade inte titta upp, tog vad han räckte mig och såg på mina egna händer, som om de tillhört en annan, hur de rörde sig över tallriken, vita i morgonljuset.

— Jag har inte sovit i natt, sade plötsligt den där rösten med den främmande brytningen.

Då såg jag för första gången på honom. Han var vit i ansiktet, men ögonen hade samma skimmer, som jag nyss mött i mina egna. Vi betraktade tyst varandra. Med en häftig, uttröttad rörelse slängde han servetten ifrån sig och steg upp. Han gick fram till fönstret och blev stående med ryggen åt mig.

— Tony, sade han.

— Ja!

— Är det någon idé att söka lära känna en flicka, som man blivit intagen i, att förälska sig i henne — när man blott har en så förfärligt kort tid på sig?

Ingen av oss märkte det löjliga i frågan. Åter såg jag mina händer hjälplöst famla över bordet och dra sig tillbaka igen. I tystnaden som uppstod hördes någon knacka på dörren. Flickan kom in med post till mig. Förvirrad stirrade jag på ett avlångt paket.

[ 265 ]— Skall du inte ta upp det? sade Frank otåligt och kom fram till min plats.

Jag vecklade upp papperet, och ned på bordet föll ett skrivet notblad. Det var en liten sång, satt i musik av Herbert. »Till Tony från H…» stod det i hörnet.

— Får jag?

Frank tog notbladet och tittade på det.

— Det är något som handlar om längtan, tror jag visst, sade han litet hånfullt. Så-å, Tony har förstås beundrare?

Jag mötte skrattande hans blick. En förnimmelse av att jag hade något slags välde över honom gjorde mig med ens modig. Natten var redan så långt borta, och min kropp, som i mörkret bränt och öppnat sin famn, var nu dold av kläder.

Frank började gå fram och tillbaka i rummet. Varje gång han avlägsnade sig från mig hade jag velat gripa efter honom.

— Du skall resa ut! sade han på sitt häftiga, avbrutna sätt. Långt bort! Jag skulle kunna visa dig saker, som du aldrig drömt om ens. Du kan inte föreställa dig ― — — du sitter här hemma och tittar på barrskogen och de små frusna snödropparna utanför fönstren. Hu då! Och du är så blek. Ni ha ingen riktig sol här. [ 266 ]Den bränner ju inte — den rullar bara omkring som en stor snöboll i rymden. Du skulle se långt därborta. Solen bränner och bränner, så människorna bli bruna i hyn och svarta i ögonen. Och så havet — du har aldrig sett havet. Har man sett det, blir man inte fri från det. Man går omkring med salt i lungorna och vågornas rullande i öronen. Och så måste man resa igen. Vem har sagt att människan skall sitta nedgrävd i samma jordtorva jämt, tills prästen kommer och öser jord på hennes huvud också? Å, Tony, utbrast han och slog sig åter ned mittemot mig vid bordet. Du är visst förskräckligt ung, bara en liten flicka; och hans röst blev med ens låg och öm. Du har hela världen kvar att se, tänk — hela världen!

Åter stötte mina tankar hål i väggen, och utanför skymtade hela världen. Notbladet från Herbert föll prasslande i golvet.