Tonys läroår/Kapitel 41
| ← Kapitel 40 |
|
Kapitel 42 → |
XLI.
Nej, jag kan icke skilja de där dagarna från varandra.
Åter flyta de tillsammans. Var jag lycklig? Var jag olycklig? Jag var allt på en gång. För första gången tyckte jag mig leva. Livet är väl ändå ej så fattigt, som man beskyller det för. Alltid, när en översvallande känsla fyller oss, utropa vi ju, att vi leva!
Märkte Constance något? Jag vet inte. Hennes bleka ögon voro skapade för att urskilja blommornas färgnyanser eller skuggornas fall över ett stilleben. För människors ansiktsuttryck voro de närsynta.
De där kvällarna flödade månskenet över trädgården. Jag drog aldrig ner gardinen. Skuggor och fläckar av ljus bildade fantastiska mönster på golvet. Jag låg i sängen och betraktade dem drömmande. Skuggorna och ljusfläckarna stego uppåt väggen, glänste i ett tavelglas. Nu var taket som en rutig spaljé över en lövsal, och ljuskronan som hängde ned blev en tung vindruvsklase. Och ovanför hörde jag ibland ett par steg, en låg gnolande röst. Det var Frank. Det var hans närhet, som kom mig att ligga med vidöppna ögon till långt efter midnatt.
Ja, den där mannen, som aldrig närmade sig mig, som knappast tog min hand, hade gjort mig till kvinna, hade givit mig en känsla av min egen makt, av de krafter som hittills slumrat inom mig!
Icke ett ögonblick tänkte jag på möjligheten av ett giftermål med honom. Med Herbert hade jag drömt om ett äktenskap. Men jag kunde inte tänka mig den där vackre mannen med den trotsiga munnen inom ett hems väggar. Alltjämt såg jag bakom honom ett främmande lands formationer, eller en horisont som sjönk i havet. En resenär var han, en orolig längtansfull resenär, som icke hade något språk, som riktigt var hans eget, icke något land, som egentligen var hans fosterland.
Men det var ett ord, som steg upp inom mig de där nätterna, då månskenet målade bilder i mitt rum.
Älskare!
Ack, jag hade det från mina otaliga romaner. Älskare! Lover! En älskare skulle han kunna vara. Äktenskapet fordrar tålig uppoffring och vänliga omsorger. Där luktar också matos och höres barnskrik. Frank skulle sätta händerna för öronen och fly. Men som älskare skulle han begära stjärnorna för att fästa dem som ett diadem kring sin älskarinnas panna. Så drömde jag. Och rent instinktivt träffade jag nog en speciellt manlig karaktärsbild rätt. Eller snarare: träffade jag icke den manliga idealbild, som den vaknande kvinnans förskönande fantasi formar åt sig, när hon böjer sig mot jorden för att söka himlen och hennes förälskelse blir på en gång till törstig, blodtyngd drift och högspänd, översvinnlig lidelse?
Men jag själv? Skulle jag bli hans älskarinna? Så långt sträckte sig icke mina tankar. Realiteten skakar sällan daggen från den ännu helt unga flickans kärleksdrömmar. Och dock var jag så brinnande förälskad, att jag häftigt kysste mina händer och axlar, som om min åtrå därmed skulle kunnat utlösas.
Det fanns stunder, när jag fruktade för att bli galen och då jag också tyckte mig se ett uttryck i det där spända, smala ansiktet, som jag sett i min mors och i Barbaras. Då föreställde jag mig, att det fanns något verkligt besläktat även mellan oss två.
Och det fanns andra stunder, då jag skulle kunnat lyfta världsklotet och kasta det svängande ut i rymden.