Tonys läroår/Kapitel 57

LVII.

Jag vaknade med ett sakta kvidande, som om det vållat mig smärta att slå upp ögonen. Jag var ensam i rummet. En grå strimma dager föll över sängen. Det var morgon. Jag hade icke något minne av natten. Den var ett svart mörker jag sjunkit in i, ett dike jag rullat ned i, den stunden då jag vände mig bort från syster Safirs ögon; och nu måste jag upp ur det igen.

Men det var, som om jag icke kunde komma upp — som om slingrande, fuktiga växter sökt hålla mig kvar. De spände sig tvärsöver bröstet, och tyngden blev ångest. Jag vred och vände mig, men jag kom icke lös.

Då slöt jag ögonen och låg stilla. Strax kommo fantasierna flygande på stora vingar.

Det finns en gräns, som de vanliga människorna icke skola överskrida: gränsen mellan »det verkliga» och »det overkliga». De orka det icke, deras tankar slås då sönder som mina tankar slagits sönder. Jag hade ju redan för länge sedan överskridit den där gränsen, men gled nu längre över på andra sidan än någon[ 324 ]sin. Mig har det alltid frestat, det där landet, även om det vaktas av spöken och hiskliga troll, som sträcka ut långa kvävande armar. Det är den oansvarigas land, där alla hänsyn kastas, där drömmarna komma så nära, att vi tycka oss kunna gripa dem och känna oss uppfyllas av dem. Mitt liv kan aldrig synas mig riktigt hopplöst, jag kan aldrig bli riktigt rädd för en verkligt hotande fara — — mitt i händelsernas sjudande virvel eller i vardagens tröstlösa damm och modd vet jag, att jag kan ta ett steg tillbaka, det där steget som leder över gränsen — och dimmorna och de böljande drömslöjorna svepa strax in mig och täppa till ögon och öron, så att jag icke mer plågas av den yttre världen.

Knappt hade jag nu glidit över, förrän jag hörde min egen röst tala och kände mina fingrar slappa och kalla fara över mitt ansikte. Jag sökte något under ansiktets hud, bakom ögonens hålor. Jag blev ängslig. Mina händer trevade, men jag visste icke, vad jag sökte.

— Något, någon därborta, mumlade jag.

Tanken svindlade tillbaka genom släktena. Det var händer jag ville fatta, som undveko mina. Jag släppte taget kring mitt ansikte och famlade i luften. Min mor… Hennes mor… [ 325 ]Jag var en del av dem alla. Cellerna i min kropp voro ju endast fortsättningen på cellerna i deras. I mig samlades de alltså, alla dessa gamla, som dött undan och fötts på nytt. Åter revo mina händer i huden. Om jag kunde slita bort den — se, så måste de finnas där i mitt kött — de gamla och de kommande släktena. Jag var en myrstack av krälande liv, mitt eget jag försvann däri, gamla släkten multnade inom mig, nya sprutto förväntansfullt upp.

En smygande ångest grep mig. Jag ville ha fram ett ansikte ur dimman, ett ansikte som jag kunde känna igen. På nattduksbordet låg en liten nackspegel. Jag grep den häftigt och stirrade in i glaset. Men det var icke mig själv jag betraktade. Bakom mitt eget bleka ansikte, omkring vilket håret föll i tovor, sökte jag ett annat. Vi hade en målning därhemma av min stammor som ung. Måste icke hon finnas inom mig? Hon liksom alla de andra! Lurade icke hennes ansikte bakom mitt eget? Blickade icke hennes ögon fram ur mina egna? Ivrigt plockade jag upp min näsduk under kudden och doppade den i ett glas vatten, och därpå började jag sakta stryka med den våta näsduken kring kinderna, över pannan, runt ögonens och näsans fördjupningar. Det var, som om jag misstänkt, [ 326 ]att mitt ansikte vore en övermålad tavla: om jag bara kunde stryka bort färger och uppdragna linjer och utströdda punkter, skulle den andra bilden, den som fanns därunder, träda fram alldeles tydligt. Med allt större iver lät jag näsduken glida hän över ansiktet. Och verkligen tyckte jag mig icke i spegeln se mitt ansikte förändras. Kinderna blevo blekare, läpparna kröktes egendomligt, ögonen vidgade sig…

Då öppnades plötsligt dörren, och knäppningen i låset nådde mig som ett pistolskott. Det var två sköterskor, som kommo in, syster Safir och en flicka med bruna, livliga ögon och frisk hy.

— Se, fröken är ju vaken, sade syster Safir. Här kommer nu den sköterska, som skall stanna hos er.

Jag såg förvirrad från den ena till den andra; så räckte jag trött fram handen.

»Om jag ändå fått vara i fred!» tänkte jag suckande och vände mig mot väggen.