Tonys läroår/Kapitel 58

LVIII.

Timmarna förrunno. Den nya sköterskan, syster Signe, rörde sig raskt omkring i det nystädade rummet. Jag låg och såg på henne. [ 327 ]Hon hade något av stark och smidig sportskvinna över sig. Hon passade illa samman med mina egna fantasier och drömmar, och hennes hurtiga, litet hårda röst skar av mina tankar, så att jag hade svårt att finna dem igen.

Nu gick hon ut ett ögonblick och kom så in med en frukostbricka. Jag måste sätta mig upp och äta. Ur saltdosan rann för mycket salt, så att ägget blev alldeles förstört, men jag åt ändå upp det, då jag inte vågade be den där spänstiga människan om ett nytt. Nu gick hon för att själv äta frukost med de andra sköterskorna.

Med en suck av lättnad lade jag mig tillbaka. Jag hörde människor brådskande ila av och an ute i korridoren, en klocka ringde, strax därpå knarrade en dörr längre bort. Jag smög mig ur sängen och fram till fönstret.

Ute duggregnade det. Gatan såg tröstlös och ödslig ut. Jag tittade ned i en våning mittemot, där en ung herre satt vid ett stort kontorsskrivbord. En militär kom gående i hastigt tempo och försvann in i en port.

— Det är krig! sade jag högt, och strax därpå: Kanske är Sverige redan med och man vill dölja det för mig.

Jag skyndade tillbaka till sängen. Det klämtade för mina öron. Nu började jag ett miss[ 328 ]tänksamt spionerande på allt och alla: sköterskornas viskningar, tamburklockans pinglande, stegen i korridoren, en höjd röst från ett närbeläget rum… Min oro växte. Ingen kom heller hemifrån och hälsade på mig. Jag visste ej, att doktorn förbjudit dem att besöka mig. Nu trodde jag, att både Herbert och Pa voro ute i kriget.

På eftermiddagen i skymningen blev jag åter ensam en stund. Då kom samma obestämda ängslan på nytt. Jag slöt ögonen. Fingrarna flögo över täcket. Med ens tyckte jag mig höra trumpetstötar och bullret av de framrullande artillerivagnarna. Med heta kinder satte jag mig upp. Framför mig utbredde sig en milsvidd hed. Långt, långt borta såg jag soldater i täta led marschera förbi. De skymde horisonten, de skymde ett blodrött solklot, som halkat ned från himlens kupa och nu sände darrande strimmor över hedens gräs. Nu var jag icke längre rädd, nu när jag var mitt inne i det. Plötsligt blev det en lucka i första ledet, en gestalt kom vacklande fram över fältet. Jag såg hans ansikte — med ett skri igenkände jag det. Det var Frank. Han lyfte huvudet och stirrade mig rätt in i ögonen. Munnen var vriden på sned, som om han försökte skratta, men ur tinningen sipp[ 329 ]rade droppe efter droppe av hans blod. Där föll han!

Jag vände mig häftigt i sängen. I nästa sekund tyckte jag, att jag kastat mig tvärsöver hans kropp. Jag kände honom under mig och slog armarna om hans nacke och vände hans ansikte upp mot mig.

— Älskade! Älskade! viskade jag.

Luften gungade och gungade framför mina ögon. Bördan i mina armar blev allt tyngre. Jag kände, hur alla mina lemmar domnade, och med ett vilt skrik grävde jag ned mig bland sängkläderna.