Tor Hedberg Dikter 1896/I skogen
| ← Murgrön |
|
Till ensamheten → |
I skogen.
Tystnad och frid! Emellan höga granar
dör vinden bort med sång från fordomtid,
men sången blott till större tystnad manar,
och oron förebådar större frid.
Den vinnes ock, — för hvarje steg jag tager,
det mera stillhet blir i skogens sal;
af dunkel smekes ögat, trött på dager,
af tystnad smekes örat, trött på tal.
Var hälsad tystnad, du som okränkt äger
den rikedom, som orden mynta ut!
Var hälsad stillhet, på hvars hviloläger
hvar stundens oro sjunka skall till slut!
I samlad kraft hvart jätteträd sig höjer,
en värld för sig, upprepad hundrafaldt;
men ej som rörelse sig lifvet röjer,
det röjes blott i form och i gestalt.
Om det är lifvet, som har härmat döden
om döden härmat lifvet, jag ej vet;
fullkomnade mig synas alla öden,
och hvar sekund mig syns en evighet.
Och genom dunkel, som af aning skälfver,
och ljus som skimrar matt med minnets glans,
min väg går inåt, där en skogssjö hvälfver
en speglad himmel mellan trädens krans.
Där sitter lyckan, — hennes klädnad breder
sig hvit som skum, där hafvet fordom bröt;
mitt läger jag vid hennes sida reder,
och hvilar hufvudet i hennes sköt.
Som spörjande sin blick i min hon sänker,
med handen lätt min panna hon berör,
i vattnets spegel aftonstjärnan blänker,
och mellan västerns stammar dagen dör.