Tor Hedberg Dikter 1896/Till ensamheten
| ← I skogen |
|
Vårregn → |
Till ensamheten.
Hafvet lik,
som fostrar molnen,
och i sitt sköte
tager floderna mot,
de af molnen fostrade,
— sådan synes du mig,
o ensamhet!
Från din yta,
bredd i friden,
från dina vågor,
af stormen rörda,
stiga drömmarne;
och de lägra sig
högt i rymden,
sväfvande, formlösa,
ständigt skiftande,
solens bilderbok,
vindarnes lekverk,
gömmande bot för
törstande nejder.
Hör du sorlet,
det svaga, klingande,
liksom barnets
första joller?
Det är molnet,
som blifvit rännil,
det är drömmen,
som blifvit tanke.
Kanske rinner han
bort i sanden,
kanske glider han
stolt en gång
emellan skogar
och mänskobyggen.
Men hör, hans stämma
har mistat klangen,
men se, hans vatten
har mist sin klarhet,
är tungt och grumladt
af all den slagg
som det mött på färden.
Då tager hafvet
det i sin famn,
och siktar slaggen
och gifver böljan
dess renhet åter,
att genomskinlig
den vaggar ljuset
i ensamhetens
strålande vidder.
Ja, därför är det,
som jag dig älskar,
o ensamhet,
att du renar
de slaggfyllda tankar,
att du förnyar
de unga drömmar.
Och kommer den stund,
då jag dig fruktar
med ökenfruktan,
eller den stund,
då jag dig älskar
af hat till lifvet,
då vet jag för visso
det är på tiden.
Slå då tillsamman
öfver min hjässa,
och låt mig sjunka
i dina djup,
där inga vindar
din stillhet bryta,
där inga strålar
ditt mörker lysa,
låt mig då göra
den sista färden
som kallas dödens,
den stora, gåtfulla
ensamhetens
nattliga färd!