Tor Hedberg Dikter 1896/Murgrön
← Hafvets barn |
|
I skogen → |
Murgrōn.
Liksom mörka murgrönsskotten,
som ruinens stenar sira,
så ock mina tankar spira
från en öde, grusad botten.
Regnet vattnar, solen skiner
mäktigt nog att väcka döde,
men min byggnad, den står öde,
sköflad, fallen i ruiner.
Fullt af hopp och af försoning
och som grafvens gräs så frodigt,
lifvet manar mig att modigt
bygga ny min fallna boning.
Men mitt sinnes tankegrenar
allt för djupa rötter slagit,
allt för säkert fäste tagit
i ruinens grus och stenar.
Jag ej mer kan upp dem rycka,
och min längtan ljusblind sitter,
gömd i remnorna och gitter
ej att skåda dagens lycka.
Mina drömmars fallna näste,
hvarför skulle jag dig lämna?
Gaf du ej i dunkel remna
mina tankar värn och fäste.
Fri är rymden ju här oppe,
genom hvalfvens brustna bågar
solens stråle mot mig lågar,
faller regnets varma droppe.
Här få mina tankar skjuta
fritt i höjden, utan fruktan
för en småsint regels tuktan
af sin egen lifskraft njuta.
Här min längtan fäller vingen,
och fast hon för ljuset blundar,
ser hon syner dock och grundar
öfver mänskorna och tingen.
Boning, du, hvars glans försvunnit,
och som ej fick fylla kallet,
fallen är du, men i fallet
har du minnets seger vunnit.
Res dig, skön ännu, ur gruset!
I min kärlek skall du lefva,
mina tankar skola väfva
dig en sommardräkt och sträfva,
på dig stödda, upp mot ljuset.