Tor Hedberg Dikter 1896/Hafvets barn
| ← Prinsessan i den sofvande skogen |
|
Murgrön → |
Hafvets barn.
På den tid, då gudar fyllde
jord och himmel, skog och sjö,
tändes i en hafsguds sinne
kärlek till en jordisk mö.
För att hennes famntag vinna
han sitt rike öfvergaf,
och för hennes kyssar glömde
han det stora, fria haf.
Men en aldrig stillad oro
i sitt sinne se’n han bar,
och hans ätt på jorden aldrig
någon lycka funnit har.
Ty sin fallne stamfars ånger
togo de som arf emot,
deras själ fick aldrig hvila,
marken brände deras fot.
Aldrig egen teg de plöjde,
byggde aldrig egen härd,
utan spriddes vidt kring jorden.
på en hopplös pilgrimsfärd.
Ännu finns det en och annan
hafvets dotter, hafvet son,
fast de ej sitt ursprung känna,
och det hem de stamma från.
Fast de glömt de friska vindar
och de salta vågors skum
och det sköna gudalifvet
djupt i hafvets blåa rum.
Sökande en mänsklig lycka
ibland människor de bo,
men den fasta mark dem bränner,
deras själ får ingen ro.
Och om ödet här på jorden
för dem samman fjärran från,
af en dunkel aning fattas
hafvets dotter, hafvets son.
Ty när deras blickar mötas
samma sorg de gripas af,
gripas af en hopplös längtan
till det stora, fria haf.