Tre män på velociped/Kapitel 5

←  Kapitel fyra

Tre män på velociped av Jerome K. Jerome

Kapitel sex  →

Kapitel fem

En nödvändig utvikning — Inledd med en historia som har en poäng — en av denna boks charmerande sidor — Tidningen som inte var till någon nytta — Den skryter: ”Nytta kombinerat med nöje” — Problem: Vad ska betraktas som nytta och vad som nöje — en populär lek — En experts åsikt rörande engelsk lagstiftning — En annan av denna boks charmerande sidor — En uttjatad visa — Ytterligare en tredje charmerande sida av denna bok — Det slags skog som ungmön bodde i — Beskrivning av Schwarzwald.

Det berättas en historia om en skotte som älskade en lassie och åstundade hennes hand i äktenskap. Men han ägde sitt folks förnuftighet. Han hade i sina egna kretsar lagt märke till, att många annars lovande föreningar i det äkta ståndet slutade i besvikelse och vantrivsel, helt enkelt till följd av felaktiga bedömningar som bruden och brudgummen gjort sig av hur väl de passar för varandra. Han beslöt sig för att i hans fall skulle inga krossade ideal få förekomma. Därför kom hans frieri att få följande form:

”Jag är inget annat än en fattig pojke, Jennie; jag har varken silver eller land att erbjuda.”

”Å, men Du har Dig själv, Davie!”

”Men jag önskar att jag hade mer att ge Dig, min flicka. Jag är inget annat än en ful fårskalle.”

Nej, nej; det finns många andra pojkar som är fulare än vad Du är.”

”Jag har då aldrig sett någon, min flicka — och jag tror inte heller jag har lust att göra det heller.”

”Det är bättre med en enkel man, Davie, som man kan förlita sig på, än en som lägger sig ut för flickorna och försätter dem i olycka genom sitt fagra tal.”

”Har Du inte tänkt på det, Jennie; det är inte den vackraste tuppen på gödselstan som får de flesta fjädrarna att ryka på bondgården. Jag var alltid den som sprang efter kjoltyg, vilket är väl känt; och kommer inte att kunna göra Dig särskilt lycklig, det är min tro.”

”Å, men Du har ett gott hjärta, Davie! Och Du älskar mig ju mycket. Det är jag säker på.”

”Nog älskar jag Dig, Jenny, men jag kan inte säga hur länge den känslan kommer att stanna hos mig; och nog är jag snäll nog, när jag får min vilja igenom och inget händer som går mig emot. Men jag har ett djävulskt temperament, vilket min mor kan bekräfta och på samma sätt som med min stackars far, så tror jag inte att jag kommer att bättra mig när jag blir äldre, heller.”

”Jo, men var nu inte så sträng mot Dig själv, Davie. Du är en hederlig pojke. Jag känner nog Dig bättre än vad Du gör själv och jag vet att Du kommer att bli en god make.”

”Kanske det, Jennie! Men jag har mina brister. Det är alltid svårt för frun och barnen, när maken och fadern inte kan hålla sig borta från flaskan; och när jag känner lukten av whisky, är det som om jag haft samma slags strupe som en lax i Loch Tay; den går ner och ner, som om det inte fanns någon botten i mig.”

”Ja, men Du är en god man när Du är nykter, Davie.”

”Det kanske är sant, Jennie, om Du inte stör mig.”

”Och Du blir vid min sida och vi arbetar för vårt uppehälle?”

”Jag ser inget skäl varför jag inte skulle vara Dig trogen, Jenny; men var snäll nämn inte arbete, eftersom jag inte står ut med den tanken.”

”Men trots det, Davie, så kommer Du väl att göra Ditt bästa? Som prästen säger, kan ingen människa göra mer än så.”

”Och det är just jämt vad jag ska göra, Jennie; men jag är inte så säker på att det kommer att vara tillräckligt. Vi är svaga, syndiga varelser, Jennie och Du skulle få besvär med att hitta en svagare och mer syndig man än vad jag är.”

”Så, så. Du har en ärlig tunga, Davie. Det finns gott om pojkar som ger sina stackars flickor fina löften, endast för att därefter krossa deras hjärtan, genom att svika dem. Jag tar Dig som Du är och nöjer mig med vad som kommer därav.”

Hur det gick sedan, det förtäljer inte historien, men man kan känna sig säker på, att under inga omständligheter hade den unga damen rätt att klaga på uppgörelsen. Vare sig hon gjorde det eller inte — kvinnor låter inte alltid logiken styra sina tungor, detta gäller förstås även män — måste Davie själv ha njutit tillfredsställelsen av att kunna säga sig själv att alla förebråelser från hennes sida var oförtjänta.

Jag önskar på samma sätt vara uppriktig mot läsarna av denna bok. Jag vill i det följande samvetsgrant redovisa dess fel och brister. Jag önskar inte att någon läser denna bok under falska förhoppningar.

Ingen som helst användbar information finns att hämta i denna bok.

Var och en som tror att de med denna boks hjälp ska kunna klara av en tur genom Tyskland och Schwarzwald kommer förmodligen att fara vilse innan han kommit halvvägs. Detta skulle i alla händelser vara det bästa som kunde ske honom. Ju längre från hemmet han kom, desto större knipa skulle han hamna i.

Jag anser inte att överförandet av nyttig information är min främsta egenskap. Denna tro är inte medfödd; utan något jag har förvärvat genom en lång rad erfarenheter.

🙝🙟

Under mina tidiga år som journalist, arbetade jag på en tidning, en föregångare till många av de verkligt populära periodiska tryckalster som ges ut idag. Vi skröt med, att vi kombinerade nytta med nöje; men vad som skulle anses som nöje och vad som var nytta, det lämnade vi till våra ärade läsare att avgöra. Vi gav råd i äktenskapsfrågor — långa, uppriktigt menade råd, som, om de följdes, skulle ha gjort vår läsekrets avundsvärda i andra gifta människors ögon. Vi berättade för våra prenumeranter, hur de kunde tjäna förmögenheter på att föda upp kaniner, i artiklar där vi gav både fakta och siffror. Det enda som måste förvåna dem var, att vi inte själva gav journalistiken på båten och byggde upp egna kaninfarmar. Alltsomoftast har jag inhämtat, från de allra mest tillförlitliga källor, hur en man grundat en kaninodling med tolv utvalda kaniner och endast ringa erfarenhet, för att efter tre år tjäna tvåtusen om året, en inkomst som stiger snabbt — det är helt enkelt omöjligt att misslyckas. Han kanske inte ens ville ha de där pengarna. Han kanske inte visste vad han skulle göra med dem, när han väl förtjänat dem. Men där fanns de, i hans händer. Jag har aldrig själv träffat på en kaninodlare som varit god för tvåtusen per år, även om jag har känt ganska många, som börjat karriären med de tolv obligatoriska, utvalda kaninerna. Någonting har dock alltid gått på tok under resans gång; det är kanske den långtråkiga stämningen på en kaninfarm, som förstör en människas goda omdöme.

Vi berättade för våra läsare om hur många flintskalliga män det fanns på Island och för allt vi visste, så kunde våra uppgifter ha varit korrekta; hur många skarpsillar placerade mun mot stjärtfena det skulle krävas för att täcka sträckan London — Rom, ett slags information oumbärlig för var och en som längtar efter att få täcka sträckan London — Rom med skarpsill, då vi försåg honom med kunskap om hur mycket skarpsill han behövde skaffa sig; hur många ord en genomsnittlig kvinna yttrade per dag; och allehanda liknande slags information, avvägd för att göra läsarna till visa och goda människor, långt överlägsna läsarna av andra tidningar.

Vi berättade för dem hur man kurerar vredesutbrott hos katter. Personligen tror jag inte och trodde inte heller då, att det går att bota vredesutbrott hos katter. Om jag hade en katt som led av vredesutbrott, skulle jag annonsera ut den under ”husdjur till salu” eller till och med ”bortskänkes”. Men det var vår plikt att förse allmänheten med information, när den så krävde. En viss tokdåre skrev till oss och ville veta hur man gjorde; och jag tillbringade huvuddelen av en förmiddag med att inhämta kunskaper inom området. Jag fann vad jag önskade i överflöd i slutet av en gammal kokbok. Vad det hade där att göra har jag aldrig kunnat förstå. Det hade inget som helst med bokens egentliga ämne att göra; där fanns inget förslag om vilka delikatesser man kan tillaga av en katt, ens när man lyckats bota den från dess vredesutbrott. Författarinnan hade helt enkelt kastat in detta textstycke i boken utav ren generositet. Jag kan endast säga det, att jag önskar att hon hade avstått; det blev orsaken till en hel del ilsken korrespondens och att fyra prenumeranter sade upp tidningen, om inte fler. Mannen som väckt frågan sade, att följderna av att han följt våra råd, var skador för två pund på hans köksgeråd, för att inte nämna ett trasigt fönster och trolig blodförgiftning hos honom själv; han tillade dessutom, att nu var kattens vredesutbrott värre än någonsin. Och ändå var det ju ett så enkelt recept att följa: Man höll katten mellan sina ben, försiktigt så man inte skadade den och med hjälp av en sax gjorde man ett vasst, rent sår i dess svans. Man skulle inte klippa av någon del av svansen; det skulle man vara noga med att undvika; endast ett mindre snitt fordrades.

Som vi förklarade för mannen, hade trädgården eller kolkällaren varit det rätta stället att utföra denna operation; ingen annan än en idiot skulle ha försökt sig på saken i ett kök och dessutom, utan hjälp.

Vi gav dem tips i fråga om etikett. Vi berättade hur de skulle tilltala adelsmän och biskopar; även hur de skulle äta soppa. Vi instruerade blyga, unga män hur man för sig väl i fina salonger. Vi lärde ut dans till båda könen, med hjälp av diagram och skisser. Vi löste deras religiösa spörsmål åt dem, samt försåg dem med en moralkod, som skulle ha hedrat ett målat kyrkfönster.

Tidningen var ingen finansiell framgång, dess inriktning låg ett par år före sin tid och följden av det var, att vår personal var begränsad till antalet. Mina egna ansvarsområden var, minns jag, ”Goda råd till mödrar” — jag skrev detta med hjälp av min hyrestant, som hade skiljt sig från sin man och begravt fyra barn och därigenom var, ansåg jag, en tillförlitlig auktoritet ifråga om husliga ämnen; ”Tips angående möblering och dekorering av hemmet” och ”En spalt rörande litterär rådgivning för nybörjare” — jag hoppas verkligen att min rådgivning var till bättre nytta för dem än den någonsin varit för mig själv; och vår varje vecka återkommande artikel ”Rakt på sak till unga män”, undertecknad ”farbror Henry”. En vänlig och välmenande gammal man, denne ”farbror Henry”, med både bredd och djup ifråga om insikter och erfarenheter och en mycket sympatisk inställning till den uppväxande generationen. Han hade haft det svårt själv, under sin uppväxt för länge sedan och kände därför till det mesta. Till och med än i denna dag läser jag om ”farbror Henrys” goda råd och trots att jag kanske inte är rätt person att säga det, framstår de fortfarande som goda råd, baserade på sunt förnuft. Jag tänker ofta, att om jag bara hade följt ”farbror Henrys” råd bättre själv, så hade jag inte endast varit klokare och begått mindre antal misstag, utan även känt mig mer tillfreds med mig själv än vad nu är fallet.

En tyst och sliten liten kvinna, som bodde i en enrumslägenhet bortom Tottenham Court Road och som hade en make placerad på en mental vårdanstalt ansvarade för vår ”matlagningsspalt”, ”tips om undervisning” — vi hade många slags ”tips” och ”goda råd” — samt en och en halv sida ”Skvaller från modevärlden”, skriven i den insmickrande, personliga stil som ens i våra dagar inte helt försvunnit, efter vad jag hört sägas, från den moderna journalistikens fatabur: ”Jag måste berätta för er om den gudomliga klänningen jag bar på ’Glorious Goodwood’ förra veckan. Prins C — — — — men, hur som helst, jag kan inte återupprepa allt det som den knasiga människan sade; han är alldeles för tokig — och den kära grevinnan, antar jag, var en aning svartsjuk” — och så vidare.

Den stackars lilla kvinnan! Jag ser henne framför mig i sin slitna alpackapäls, med bläckfläckar. Kanske en dag på ”Glorious Goodwood”, eller ännu hellre ute i friska luften, hade kunnat ge hennes kinder en smula färg.

Vår ägare — en av de mest skamlöst okunniga karlar jag någonsin träffat — jag kommer ihåg hur han allvarligt informerade en korrespondent en gång, om att Ben Jonson hade skrivit Rabelais för att kunna betala sin mors begravning. Han skrattade endas godmodigt, när han fick misstaget påtalat för sig — skrev, med tillhjälp av en billig encyklopedi, de sidor i tidningen som var rubricerade ”Allmän information” och gjorde detta på det hela taget anmärkningsvärt bra; medan vår kontorspojke, hjälpt av en utmärkt sax, ansvarade för vårt förråd av ”skämt och vitsar”.

Det var hårt arbete och lönen var dålig; vad som höll oss uppe var medvetandet om vårt ansvar att upplysa och förkovra våra läsares och läsarinnors sinnen. Av alla lekar i hela världen, är den allra mest universella och evigt populära den att leka skola. Man samlar sex barn och sätter dem på trappan till ett hus, medan man vandrar fram och tillbaka med en bok och en käpp i handen. Vi leker denna lek som småbarn, vi leker den som pojkar och flickor, vi leker den som vuxna män och kvinnor, vi leker den när vi, gamla och skrynkliga, lullar fram på väg mot gravens rand. Intresset falnar aldrig, vi tröttas aldrig. Det finns endast en sak som kan spoliera nöjet: Tendensen hos något av de andra sex barnen att hojta, att det nu är deras tur att stå där med boken och käppen. Anledningen, det är jag övertygad om, till att journalistiken är ett så populärt kall, alla sina tillkortakommanden till trots, är detta: Varje journalist upplever att han är pojken som vandrar fram och tillbaka med käppen. Regeringen, samhällets alla klasser och massor, samhället i stort, konsten och litteraturen är de andra barnen som sitter på hustrappan. Han undervisar och uppfostrar dem.

Men, jag avviker från ämnet. Skälet var att ursäkta mig för min nuvarande permanenta ovilja att vara förmedlare av användbar information. Låt oss återvända till ämnet.

Någon, som använde signaturen ”Ballongfarare” hade skrivit till oss rörande tillverkning av vätgas. Vätgastillverkning är en enkel sak — åtminstone som jag uppfattade saken efter viss forskning på British Museum; ändå varnade jag ”Ballongfararen”, vem han nu var, att vidta alla nödvändiga skyddsåtgärder mot en olyckshändelse. Vad mer kunde jag göra? Tio dagar senare kom en dam, högröd i ansiktet på besök till redaktionen, vid handen ledande en pojke, som var, förklarade hon, hennes tolvårige son. Pojkens ansikte var tilltufsat till en grad som var helt enkelt uppseendeväckande. Hans mor sköt fram honom mot oss och tog av honom mössan och då såg vi skälet: Han hade inga som helst ögonbryn och av håret återstod ingenting utom några korta fjun, vilket gjorde att hans huvud påminde om ett hårdkokt ägg, skalat och överstrött med svartpeppar.

”Det här var en vacker pojke vid den här tiden förra veckan, med självlockigt hår”, anmärkte damen. Hon talade med onaturligt högt röstläge, vilket antydde att detta endast var början.

”Vad är det som har hänt med honom?”, frågade vår chef.

”Detta är vad som har hänt honom”, svarade damen. Hon drog ur sin muff fram ett exemplar av en tidning från föregående vecka, där min artikel om vätgas var inringad med blyerts och slängde den framför hans ögon. Vår chef tog den och läste noggrant igenom artikeln.

”Var det han som var ’Ballongfarare’?”, frågade chefen.

”Han var ’Ballongfarare’”, medgav damen, ”det stackars oskyldiga barnet — och se på honom nu!”

”Det kanske växer ut igen”, föreslog vår chef.

”Det kanske det gör”, svarade damen, vars röst nu gick upp i falsett, ”men det kanske inte gör det, å andra sidan. Vad jag skulle vilja veta är, vad Ni kommer att göra för honom?”

Vår chef föreslog en hårtvätt. Jag trodde först att hon skulle flyga honom på strupen; men för ögonblicket höll hon sig till ord. Det verkade inte som om hon tänkt sig en hårtvätt, utan en ekonomisk kompensation. Hon uttryckte även åsikter om de grundläggande egenskaperna hos vår tidning, dess samhällsnytta, dess anspråk på att tjäna allmänheten, samt rörande förnuftet och kunskaperna hos dess medarbetare.

”Jag kan verkligen inte anse att vi skulle vara skuld till detta”, framhöll min chef enträget — han var en mildsinnad karl; ”han bad om information och det var vad han fick.”

”Stå inte och gör Er lustig”, sade damen (han hade säkerligen inte menat att göra sig lustig, eftersom humor inte var en av min chefs starka sidor) ”i annat fall ska jag ge Er något Ni inte bett om. Jag kan”, sade hon, med en plötslighet som sände oss båda flygande som skrämda kycklingar bakom våra stolar, ”komma att få Er att se ut så här!” Jag tror att hon menade som pojkens huvud. Hon tillade även en del synpunkter på min chefs personliga framtoning, som hon ansåg uppvisade utomordentligt dålig smak. Hon var, på intet sätt, en trevlig kvinna att ha att göra med.

Själv är jag av den uppfattningen, att hade hon gjort verklighet av sina hot, så skulle det inte ha inneburit några rättsliga efterföljder för hennes del; eftersom vår chef var en karl som hade en del erfarenheter av rättsliga affärer och hans principiella inställning var att alltid undvika nya dylika. Jag har hört honom säga:

”Om en karl hindrade mig på gatan och krävde att få min klocka, skulle jag vägra att ge den till honom. Om han då hotade med att ta den med våld, skulle jag, trots att jag inte är någon våldets man, göra mitt bästa för att försvara vad som är mitt. Om han istället skulle verkställa sin avsikt att ta klockan, genom att stämma mig inför en domstol, skulle jag plocka upp den ur fickan och ge den till honom och anse mig ha kommit billigt undan.”

Han gjorde upp räkningen med damen med det ilsket röda ansiktet, genom att överräcka till henne en fempundssedel, vilket måste ha motsvarat tidningens vinst under minst en månad och hon gick, tagande sin defekta avkomma med sig. När hon hade gått, sade vår chef vänligt till mig:

”Tro inte att jag ger Dig skulden för detta. Inte ett dugg — det är inte Ditt fel, det är Ödet. Håll Dig till moralisk upplysning och litteraturkritik — där är Du lysande duktig; men försök Dig aldrig mer på ”nyttig information”. Som jag sade, är det inte Ditt fel. Det är inte Din information det är fel på — på den finns ingenting att klaga. Det är helt enkelt så, att den inte för tur med sig för Dig.”

🙝🙟

Om jag endast konsekvent hade följt hans råd; skulle jag ha räddat mig själv och även andra människor från en mängd bekymmer. Jag inser inte skälet till varför det är på det sättet, men så är det. Om jag gav en karl råd om bästa sättet att resa från London till Rom så skulle han förlora sitt bagage i Schweiz, eller nästan drunkna i ett skeppsbrott när båten lämnat Dover. Om jag gav honom rådet att köpa en kamera, så skulle den tyska polisen sy in honom, anklagad för att ha fotograferat militära befästningar. Jag gick vid ett tillfälle igenom en mängd besvär för att förklara för någon hur han skulle gå tillväga för att gifta sig med sin döda hustrus syster i Stockholm. Jag tog reda på när båtarna avgick från Hull och vilket hotell han skulle bo på. Det fanns inte en enda felaktighet i min information till honom, inget missöde uppstod någonstans på vägen; ändå vill han numera inte ens tala med mig.

Det är av detta skäl jag har kommit att inskränka min passion för att ge andra goda råd och information; därför kommer Ni således inte att finna den minsta bit praktisk information i denna bok, om jag kan råda över den saken.

Här finns inga beskrivningar av städer, inga historiska tillbakablickar, inget om arkitektur, inga moraliteter.

🙝🙟

Jag frågade en gång en intelligent utlänning, vad han ansåg om London.

Han sade: ”Det är en mycket stor stad.”

Jag frågade: ”Vad var det som var mest iögonfallande?”

Han svarade: ”Folket.”

Jag sade: ”Jämfört med andra städer, till exempel Paris, Rom, Berlin — vad anser Du om London?”

Han ryckte på axlarna. ”Den är större”, sade han; ”vad kan man vidare säga om den?”

En myrstack är i stort sett den andra lik. Så många avenyer, breda eller smala, där de små varelserna svärmar, till synes utan mål och mening; vissa jäktar förbi, med något viktigt i blicken; en del stannar till för att samtala med varandra. En del kämpar med stora bördor; andra latar sig i solskenet. Så många matkällare fyllda; så många celler där de små sover, äter och älskar; hörnen där de dödas ben vitnar. Ett myrsamhälle är större, ett annat mindre; ett ligger på sand, ett annat under en sten. Det ena byggdes häromdagen, ett annat kom till för eoner sedan, en del säger till och med innan Adam gick i kolt, vem vet?

🙝🙟

Inte kommer jag heller att beskriva folklore eller folksagor.

Varenda dal, där människor har sina boningar, har sin egen sång. Jag kan berätta dess intrig; därefter är det fritt att sätta den på vers och lägga till en melodi.

”Det bodde en flicka här, därefter kom en pojke, som tog emot hennes kärlek och därefter red sin väg.”

Det är en enformig sång, oavsett språk; eftersom den unge mannen förefaller ha varit synnerligen vittberest. Här i det sentimentala Tyskland kommer de gott ihåg honom. En veritabel vandrande jude är han; fortfarande finns det, efter vad jag hört, dåraktiga flickor, som lyssnar efter det döende ljudet av hans hästs hovar.

I detta land, med alla sina ruiner, som för länge sedan fylldes av röster från folk som bodde där, finns många legender; och återigen kommer jag att ge Er huvuddragen, ur vilka Ni får tillreda Er rätt själva. Tag ett människohjärta eller två, blanda väl; en knippa mänsklig passion — de är inte allt för artrika, kanske högst ett halvt dussin; krydda med en blandning av Gott och Ont; avsmaka med Dödens Sås och servera när och var Ni vill. ”Helgonets cell”, ”den Hemsökta Herrgården”, ”Graven i Grottan”, ”De Älskandes Klippsprång” — kalla det vad som passar, det är ändå i grunden samma stuvning.

🙝🙟

Till sist: Denna bok kommer inte att innehålla några naturbeskrivningar. Detta beror inte på lättja från min sida; det beror på min stora förmåga till självkontroll. Ingenting är enklare att skriva än naturbeskrivningar; ingenting är mer tröttande och onyttigt att läsa än just detta. På den tiden, när Gibbon tvingades sätta sin lit till resandes berättelser för att få Hellesponten beskriven för sig och floden Rhen i huvudsak var känd för engelska studenter genom Ceasars Kommentarer, uppmuntrade detta varenda globetrotter, att var han än befann sig, att efter bästa förmåga beskriva vad han såg. Doktor Jonson, som inte kände till så mycket mer än utsikten längs Fleet Street, kunde läsa en beskrivning av en hed i Yorkshire med glädje och stor behållning. För en cockney, som aldrig sett något mer fjärran än Hog’s Back i Surrey, måste en redogörelse från Snowdon ha framstått som spännande. Men för vår del, eller snarare genom ångtåg och kameror, har allt förändrats. En man som varje år spelar tennis vid Matterhorns fot och biljard på toppen av Rigi, är inte tacksam över ens en utförlig och noggrann redogörelse för Grampian Hills. För genomsnittsmänniskan, som har sett dussintals oljemålningar, hundratals fotografier och tusentals bilder i de illustrerade tidskrifterna, samt ett par panoramor över Niagarafallen, förefaller ordmåleriet som endast utmattande.

En amerikansk vän, en kultiverad gentleman, som älskade poesi för dess egen skull, sade mig, att han hade fått en mer korrekt och tillfredsställande bild av hur det såg ut i Lake District från en 18-pennys bok med fotografier, än från alla arbeten av Coleridge, Southey och Wordsworth tillsammans Jag kommer också ihåg att han sade, beträffande detta med landskapsbeskrivningar i litteraturen, att han skulle vara lika tacksam över en författare som skrev en elegant formulerad redogörelse för vad han just ätit till middag. Men detta var med hänsyftning till en annan diskussion vi hade; nämligen, i vilken konstform olika företeelser hör hemma. Min vän ansåg, att på samma sätt som tavelduk och färger var fel media för att berätta en historia, var ordmåleri, när den var som bäst, endast en klumpig metod för att överföra intryck som mycket bättre mottogs med ögonen.

🙝🙟

Vad denna fråga beträffar, har jag även ett mycket distinkt minne av en varm eftermiddag under min skoltid. Vi hade en lektion i engelsk litteratur och undervisningen inleddes med uppläsningen av en viss lång, men annars oantastlig dikt. Författarens namn har jag — jag skäms att säga det — fullständigt glömt, liksom diktens titel. När uppläsningen avslutats, stängde vi våra böcker och magistern, en vänlig, vithårig, äldre hedersman, föreslog att vi med egna ord skulle redogöra för vad vi just läst.

”Säg mig”, sade läraren uppmuntrande, ”vad handlar denna dikt om?”

”Magistern”, sade den första pojken — han talade med nerböjt huvud och uppenbar tvekan, som om ämnet var ett som, om han hade fått välja, han aldrig hade tagit upp — ”den handlar om en vän mö.”

”Javisst”, medgav läraren; ”men jag skulle vilja att Du berättade med Dina egna ord. Vi talar inte om ’väna möer’, eller hur; vi säger ’en flicka’. Javisst, den handlar om en flicka. Fortsätt!”

”En flicka”, upprepade den första pojken, hos vilken utbytet av ord helt uppenbart endast ökade hans känsla av genans, ”som bodde i en skog.”

”Vilken slags skog?”, frågade läraren.

Den första pojken studerade sitt bläckhorn med stort intresse och såg därefter upp i taket.

”Nå, svara då”, insisterade läraren, som höll på att tappa tålamodet. ”Ni har läst om denna skog under de senaste tio minuterna. Visst kan Du säga mig något om den?”

”De dystra träden, vars vridna grenar…”, började pojken citera.

”Nej nej”, avbröt läraren; ”jag vill inte att Du ska återupprepa diktens ord. Jag vill att Du ska berätta med egna ord vad för slags skog det var, som flickan bodde i.”

Läraren trampade otåligt med foten i golvet; den första pojken försökte ta sig ur knipan:

”Snälla magistern, det var en helt vanlig skog.”

”Berätta vilken slags skog det var”, sade han och pekade på en annan gosse.

Den andra pojken sade, att det var en ”grön skog”. Detta irriterade läraren i högre utsträckning; han kallade den andra pojken för en dumskalle — dock kan jag inte förstå av vilket skäl — och gav frågan vidare till en tredje, som under den sista minuten suttit uppenbarligen som på nålar, med sin högra arm vinkande upp och ner som en förvirrad semaforsignal. Han helt enkelt måste säga vad han visste inom någon sekund, vare sig läraren gav honom frågan eller inte. Han var röd i ansiktet av att hålla inne med sitt kunnande.

”En mörk och dyster skog!”, utropade den tredje pojken, med mycket glöd i rösten.

”En mörk och dyster skog”, upprepade läraren, med stort gillande. ”Och varför var den mörk och dyster?”

Den tredje pojken togs inte på sängen av denna fråga.

”Eftersom solen inte kunde tränga igenom den.”

Läraren insåg att han upptäckt klassens borne poet.

”Eftersom solens strålar inte kunde tränga igenom den. Och varför inte det?”

”Magistern, eftersom löven satt för tätt.”

”Helt riktigt”, sade läraren. ”Flickan bodde i en mörk och dyster skog, vars lövtäcke förhindrade solstrålarna att tränga ner till marken. Nå, vad växte i denna skog?” Han pekade på en fjärde pojke.

”Magistern, träd.”

”Och vad mer?”

”Giftiga svampar, magistern”, sade pojken efter visst betänkande.

Läraren var inte helt säker på giftsvamparna; men efter att ha sett efter i texten, upptäckte han att pojken hade haft rätt; där nämndes giftiga svampar.

”Alldeles riktigt”, medgav läraren, ”det växte giftsvampar där. Och vad mer? Vad hittar man under träden i en skog?”

”Magistern, jord.”

”Nej, nej; vad växer i en skog, förutom träd?”

”Å, jaha, buskar, magistern.”

”Buskar — mycket bra. Nu börjar vi komma någonstans. I denna skog fanns alltså träd och buskar. Och vad mer?”

Han pekade på en liten pojke längst bak i klassrummet, som bestämt sig för att denna skog låg alldeles för långt bort, för att han skulle behöva bekymra sig om den. Istället hade han uppfyllt sin tid med ett parti enmansluffarschack. Förvirrad och nyväckt återvände han till världen, kände han att det var nödvändigt att lägga till åtminstone något till skogens inventarium, så han chansade på björnbär. Detta var dock ett misstag, poeten hade inte nämnt några björnbär.

”Det är självklart att Klobstock skulle komma att tänka på något ätbart”, kommenterade läraren, mycket stolt över sin fyndighet. Klassen skrattade på Klobstocks bekostnad och detta gladde läraren.

”Du där”, fortsatte han och pekade på en pojke i mitten; ”vad fanns det i skogen förutom träd och buskar?”

”Magistern, det fanns en fors där.”

”Helt rätt. Vad gjorde forsen?”

”Magistern, den porlade.

”Nej, nej. Bäckar porlar, forsar…”

”Dånar, magistern.”

”Den dånade. Och vad var det som fick den att brusa?”

Det var en förbryllande fråga. En pojke — inte klassens mest skinande ljus, medger jag gärna — föreslog att det var flickan, som fick forsen att dåna. För att hjälpa oss på traven, formulerade läraren om sin fråga:

”När dånade den?”

Den tredje pojken kom åter till vår räddning och förklarade att den dånade när den föll ner på stenarna. Jag tror att de flesta av oss hade en vag tanke på att det måste vara en ömtålig fors som svimmade av något sådant; en tåligare fors, tyckte vi, skulle ha fortsatt som om ingenting hade hänt. En fors som dånade varje gång den föll på några stenar, dömde vi ut som en fors med svaga krafter; men läraren föreföll inte hysa några betänkligheter gentemot den.

”Och vad bodde i skogen, förutom flickan?”, var hans nästa fråga.

”Magistern, fåglar.”

”Ja, fåglar bodde i skogen. Och mer?”

Fåglarna tycktes ha gjort slut på våra idéer.

”Låt höra nu”, sade läraren. ”Vad är det de där små djuren med svansar kallas, de som klättrar i träd?”

Vi tänkte efter en stund, innan en av oss föreslog katter.

Detta var dock fel; poeten hade inget att säga om katter; det var ekorrar som läraren hade försökt förmå oss att nämna.

Jag kommer inte ihåg så mycket mer om denna skogs detaljer. Jag minns endast att himlen över den omnämndes i dikten. På vissa ställen, där det förekom öppningar bland träden, kunde man, genom att titta uppåt, se himlen; mycket ofta fanns det moln på himlen och vid vissa tillfällen, om jag minns rätt, blev flickan blöt.

🙝🙟

Jag har uppehållit mig vid dessa minnen, eftersom det förefaller mig som ett gott exempel på hela frågan kring naturbeskrivningar i litteraturen. Jag kunde inte när det inträffade, liksom jag fortfarande inte kan förstå, varför den första pojkens redogörelse inte var tillräcklig. Med all tillbörlig respekt för poeten, vem han nu må ha varit, kan man inte undgå att erkänna, att skogen i dikten inte var något annat än en ”helt vanlig skog”.

🙝🙟

Jag kunde beskriva Schwarzwald för Er mycket utförligt. Jag kunde översätta Hebel, Schwarzwalds mest berömde skildrare i dikter. Jag kunde skriva sida efter sida angående dess steniga raviner och dess leende dalgångar, dess tallklädda sluttningar, dess klippklädda bergstoppar, dess skummande vattendrag (där inte de ordningsamma tyskarna tvingat in dem i vattenledningar), dess vita små byar och ödsligt belägna bondgårdar.

Men jag hyser den misstanken, att ni som läser detta skulle hoppa över allt detta. Vore ni intresserade — eller svagsinta — nog för att inte göra det, skulle jag endast till er lyckas överföra ett intryck, mycket bättre sammanfattat i den opretentiösa turisthandledningens enkla ord:

”Ett bildskönt och bergigt distrikt, avgränsat i söder och väster av Rhenlandets slätter, mot vilket dess utlöpare sluttar brant. Dess geologiska beskaffenhet består i huvudsak av en blandning av sandsten och granit; dess lägre höjder täcks av vidsträckta tallskogar. Området är väl bevattnat av ett flertal vattendrag och dess tättbefolkade dalgångar är fruktbara och väl uppodlade. Värdshusen håller hög kvalitet; men de lokala vinerna bör av besökaren njutas försiktigt.”