Tre män på velociped/Kapitel 6

←  Kapitel fem

Tre män på velociped av Jerome K. Jerome

Kapitel sju  →

Kapitel sex

Varför vi åkte till Hannover — Något de gör bättre utomlands — Konsten för en främling att föra ett artigt tal, som det lärs ut i engelska skolor — En sann historia, nu återgiven för första gången — Det franska skämtet, som det framställs för att roa den brittiska ungdomen — Harris' fadersinstinkter — Vägbevattnaren, som känstnär betraktad — Georges patriotism — Vad Harris borde ha gjort — Vad han verkligen gjorde — Vi räddar Harris' liv — En sömnlös stad — Droskhästen som kritiker.

Vi anlände till Hamburg på fredagen, efter en lugn och händelselös resa; och från Hamburg reste vi till Berlin över Hannover. Det är inte den allra närmaste färdvägen. Jag kan endast redogöra för vårt besök i Hannover på samma sätt som negern redogjorde för domstolen för sitt besök i pastorns hönsgård.

”Nå?”

”Jo, ers nåd, vad konstapeln säger är alldeles riktigt, ers nåd; jag var där, ers nåd.”

”Å, så Ni erkänner saken? Och vad, om jag får fråga, hade Ni då för ärende, med en säck, i pastor Abrahams hönsgård, klockan tolv på natten?”

”Jag ska berätta för er, ers nåd, jodå. Jag hade varit hos Massa Jordan med en säck meloner. Jodå, ers nåd. Och Massa Jordan var väldigt trevlig och bad mig stiga in.

Jodå, väldigt trevlig man, Massa Jordan. Och där satt vi och pratade och pratade…”

”Mycket troligt. Vad vi vill veta är vad Ni gjorde i pastorns hönsgård.”

”Jodå, ers nåd, jag kommer till det. Det blev ganska sent innan jag kom iväg från Massa Jordan och då sade jag till mig själv: Nu är det bäst att Du sätter det långa benet före, Ulysses, annars får Du problem med frugan. Väldans pratsamt fruntimmer, väldans…”

”Nå, bry Er inte om den saken. Det finns andra mycket pratsamma människor i den här staden förutom Er hustru. Pastor Abrahams hus ligger fem miles^[1] från Er hemväg från Mr . Jordans bostad. Hur kom Ni dit?”

”Det är precis vad jag ska förklara, ers nåd.”

”Det är jag tacksam över. Och hur förklarar Ni det?”

”Jo, ers nåd, jag tror jag måste ha avvikit från min väg hem.”

Och jag tror att vi har avvikit från ämnet, en aning.

🙝🙟

Till att börja med, av någon anledning, förefaller Hannover vara en mycket ointressant stad, men efter ett tag inser man dess charm. I själva verket består den av två delar; den ena med breda, moderna, vackra gator och smakfulla parker; sida vid sida med en stad från 1500-talet, där gamla, timrade hus trängs längs smala gränder; där man genom låga portgångar kan skymta kringbyggda gårdar, där utan tvivel en gång i tiden hästar och sexspann trängdes, under väntan på sina rika köpmän och deras fylliga, sävliga Frauen, men där nu barn och kycklingar tumlar runt som de behagar; medan det över de utsirade balkongräckena hänger kläder på tork.

En märkligt engelsk atmosfär vilar över Hannover, i synnerhet på söndagar, då dess stängda butiker och klingande kyrkklockor ger staden en prägel av ett soligare London. Och denna känsla av brittisk söndag var inte endast något jag upplevde, i annat fall hade jag kanske tillskrivit det min fantasi; till och med George kände det. Harris och jag hade återvänt från en kort promenad över våra lunchcigarrer på söndagseftermiddagen och fann honom fridfullt slumrande i en av rökrummets bekvämaste fåtöljer.

”När allt kommer omkring”, sade Harris, ”finns det något kring de brittiska söndagarna som tilltalar mannen med engelskt blod i ådrorna. Jag skulle komma att sakna det om det försvann, och så får den unga generationen säga vad den vill.”

Och i det att vi intog varsin ände av den långa soffan, höll vi George sällskap.

Till Hannover skall man bege sig, lyder talesättet, för att lära sig den vackraste tyskan. Nackdelen är dock, att utanför Hanover, som endast är en liten provins, så finns det ingen som förstår denna den vackraste tyska. Sålunda får man bestämma sig för att tala god tyska och hålla sig kvar i Hanover, eller tala oskön tyska och resa runt. Eftersom Tyskland varit uppdelad under så många sekel i ett dussin småriken, har olyckligtvis en uppsjö dialekter uppstått. Tyskar från Posen som önskar samtala med män från Württemberg, får oftast ta till engelska eller franska för att göra sig förstådda; och unga damer som tillgodogjort sig en dyrbar undervisning i Westfalen, förvånar och gör sina föräldrar besvikna, genom sin oförmåga att förstå ett ord av vad som sägs till dem av någon från Mecklenberg. En engelsktalande utlänning — det är verkligen så sant som det är sagt, kommer att finna sig själv på samma sätt språkligt handikappad bland yorkshirebor, eller i Whitechapels utkanter; men jämförelsen haltar. Igenom hela Tyskland är det inte endast i lantdistrikten och bland de obildade som dialekterna bibehålls. Varje provins har praktiskt taget sitt helt egna språk, som de med stolthet vårdar. En bildad bayrare kan erkänna att, rent akademiskt, är nordtyskan mer korrekt; men han kommer att fortsätta tala sydtyska och att uppfostra sina barn att göra samma sak.

🙝🙟

Under loppet av detta århundrade, är jag böjd att tro att Tyskland kommer att lösa sina svårigheter i detta avseende genom att övergå till att tala engelska. Varje pojke och flicka, över bondeståndet, talar engelska. Om engelskans uttal vore mindre svårgripbar, funnes det inte det minsta tvivel om att det inom ett fåtal år, jämförelsevis, skulle komma att bli hela världens språk. Alla utlänningar instämmer i att, grammatikaliskt betraktat, är engelskan det lättaste språket av alla att lära sig. En tysk som jämför det med sitt eget språk, där varje ord i varje mening styrs av minst fyra olika formbestämda regler, säger att engelskan är fullständigt i avsaknad av grammatik. Åtskilliga engelsmän förefaller instämma i detta; men de har fel. Faktum är att det verkligen existerar grammatiska regler i engelska språket och en vacker dag kommer våra skolor att uppmärksamma detta faktum och denna grammatik kommer att undervisas för våra barn, samt till och med tränga in i litterära och journalistiska kretsar. Men för närvarande förefaller vi att hålla med utlänningarna i antagandet att grammatiken i engelskan är en försumbar storhet. Uttalsreglerna i engelska språket är tuvan som stjälper vårt språks framåtskridande. Stavningen av orden på engelskan tycks vara uppfunnen endast i syfte att dölja hur orden skall uttalas. Det är en briljant idé, uträknad för att hålla utlänningarnas idéer om att kunna lära sig engelska språket på blott ett år i schack.

De har ett sätt att lära ut språk i Tyskland som inte liknar vårt och följden av detta blir att när en tysk skolpojke eller skolflicka lämnar folkskolan eller läroverket vid femton års ålder, kan ”det” (som man så bekvämt kan säga på tyska) förstå och tala det främmande tungomål det har lärt sig. I England har vi en metod för att nå minsta möjliga resultat till största möjliga kostnad och ansträngning, som förmodligen är unik i hela världen. En engelsk skolpojke som genomgått en god skola för medelklassen i England kan tala med en fransman, långsamt och med största svårighet, om kvinnliga trädgårdsarbetare och mostrar och fastrar; ämnesval som för en man som kanske saknar alla tre ovannämnda, är ämnat att tynga tålamodet. Möjligen, om han är ett lysande undantag, kan ynglingen ange klockslag eller göra några få, försiktiga observationer angående väderleken. Utan tvivel kan han räkna upp ett stort antal oregelbundna verb utantill; faktum är dock, att endast ett fåtal främlingar tycks uppskatta att lyssna till sitt eget språks oregelbundna verb, reciterade av unga engelsmän. Likaledes är han i stånd att erinra sig ett urval groteskt komplicerade franska ordspråk och talesätt, sådana som ingen modern fransman någonsin hört talas om eller förstår, då han får höra dem.

Förklaringen är att, i nio fall av tio, har ynglingen lärt sig franska genom ”Ahn’s First-Course”. Historien bakom detta berömda arbete är lika anmärkningsvärd som lärorik. Boken skrevs ursprungligen som ett skämt, av en lärd fransman som under några år bott i England. Han avsåg att det skulle bli en satir över den brittiska överklassens konversationstalanger. Utifrån denna utgångspunkt lyckades han enastående väl. Han skickade sitt verk till ett förlag i London. Förlagschefen var en listig man. Han läste igenom boken grundligt och därpå talade han med författaren.

”Denna bok som Ni har skrivit”, sade han, ”är mycket välskriven. Jag har skrattat åt den för mig själv tills tårarna trillade på mina kinder.”

”Det gläder mig mycket att Ni säger det”, svarade den nöjde fransmannen. ”Jag försökte hålla mig till sanningen, utan att väcka anstöt.”

”Den är mycket underhållande”, fortsatte förlagschefen; ”och ändå tror jag att den skulle vara misslyckad om man gav ut den som oförarglig underhållning.”

Författaren tappade hakan.

”Dess humor”, fortsatte förlagschefen, ”skulle komma att bedömas som krystad och extravagant. Den skulle roa de djupsinniga och intelligenta, men ur affärsmässig synpunkt är denna grupp av allmänheten inte värd någonting. Men jag har en idé”, fortsatte förlagschefen. Han såg sig om i rummet för att försäkra sig om att de var ensamma och under det han böjde sig framåt sänkte han sin röst till en viskning. ”Jag föreslår att vi ger ut den som ett seriöst arbete, avsedd för skolundervisning.”

Författaren stirrade på honom, i avsaknad av ord.

”Jag känner till hur engelska lärare tänker”, sade förlagschefen; ”denna bok kommer att tilltala dem. Den kommer att överensstämma mycket väl med deras undervisningsmetoder. De kommer aldrig att kunna finna någonting mer fånigt och sämre lämpat för sitt ändamål än denna bok. De kommer att smacka med läpparna över denna bok, som en hundvalp som slickar i sig skokräm.”

Författaren, som därmed gav upp konsten till förmån för girigheten, instämde. De ändrade bokens titel och lade till en ordlista, men lämnade i övrigt bokens innehåll som det var.

Resultatet är väl känt av varje skolpojke. ”Ahn” blev katalysatorn inom engelsk filologisk undervisning. Om den inte längre spelar sin dominerande roll, beror detta på att någonting till och med ännu mer anpassat till ifrågavarande syfte, har trätt i dess ställe.

Om, trots allt, den brittiske skolpojken skulle inhämta, till och med från ”Ahn” och hans likar, en glimt av förståelse för franska språket, kommer det brittiska utbildningsväsendet att ytterligare handikappa honom, genom att begåva honom med vad som i prospekten kallas en ”infödd lärare”. Denne infödde franske gentleman, som för övrigt i allmänhet är belgare, är utan tvivel en högst duglig person och kan, det är sant, förstå och tala sitt eget modersmål med tillfredställande skicklighet. Men där upphör hans kvalifikationer. Undantagslöst är han en man med en ytterst enastående oförmåga att lära någon någonting. I sanning framstår han inte så mycket som utvald för sina företräden som pedagog, utan istället som en ungdomens hovnarr. Han har alltid en komisk framtoning. Ingen fransman med seriös framtoning skulle någonsin erhålla anställning vid någon engelsk skola. Om han besitter ens ett fåtal naturliga, men harmlösa egendomligheter, ämnade att framkalla nöje eller löje, så mycket mer uppskattad kommer han att bli av sina arbetsgivare. De klasser han undervisar uppfattar honom givetvis som ett skämt på två ben. De två till fyra timmar i veckan som medvetet kastas bort på denna fullkomliga fars, ser skolpojkarna fram emot som ett välkommet avbrott i en i övrigt tröstlös, monoton tillvaro. Och sålunda, när de stolta föräldrarna tar med sin son och arvinge till Dieppe, endast för att upptäcka att gossen inte kan tillräckligt med franska ens för att anropa en droska, anklagar han inte undervisningssystemet, utan dess oskyldiga offer.

Jag begränsar mina anmärkningar till franskundervisningen, eftersom det är det enda språk vi ens försöker lära våra ungdomar. En engelsk skolpojke med kunskaper i tyska skulle av omgivningen betraktas som opatriotisk. Varför vi kastar bort tid på undervisning i franska enligt ovan beskrivna metod är något som jag aldrig förstått. Det är helt respektabelt om någon är helt främmande inför ett visst språk. Men om vi bortser från satiriska journalister och kvinnliga romanförfattare, för vilka det är en nödvändighet för brödfödan, är denna slags bristfälliga kunskaper i franska, vilken vi är så stolta över, endast ämnade av framställa oss som löjliga.

🙝🙟

I tyska skolor är undervisningsmetoden något annorlunda. En timme varje dag ägnas åt ett och samma språk. Tanken är att inte ge pojken tillräckligt med tid mellan varje lektion för att han skall hinna glömma bort vad han lärde sig föregående lektion; utan istället skall han föras vidare till högre kunskaper. Där finns ingen lustig utlänning tillstädes för hans höga nöjes skull. Det avsedda språket lärs ut av en tysk skollärare som behärskar det helt och fullt, lika väl som han känner sitt eget modersmål. Kanhända att detta system inte länder den tyska ungdomen samma förmåga att perfekt härma främlingars brytning, för vilken den brittiske turisten utmärker sig i alla länder han besöker, men den har andra fördelar. Pojkarna kallar inte sina lärare för ”Grodan” eller ”Korven”, inte heller erbjuder fransk- eller engelsktimmarna något större underhållningsvärde. Eleverna sitter där och försöker, för sitt eget bästa, att lära sig det aktuella främmande tungomålet med så lite besvär för alla inblandade parter som möjligt. När han går ut skolan är han förmögen att tala, inte enkom om pennknivar, trädgårdsmästare, mostrar och fastrar, utan om europeisk politik, historia, Shakespeare eller om glasorglar, helt efter vilken riktning konversationen råkar ta.

När jag i denna bok kommer att betrakta det tyska folket utifrån en anglosaxisk synvinkel, kommer jag säkerligen att vid vissa tillfällen finna anledning att kritisera dem. Men å andra sidan finns det mycket vi kan lära oss av dem; och ifråga om vanligt sunt förnuft, i avseende på undervisning, kan de slå oss på fingrarna 99 gånger av 100.

🙝🙟

De natursköna Eilenriedeskogarna omger Hannover på stadens södra och västra sidor och här inträffade ett tråkigt drama i vilket Harris spelade en viktig roll.

Vi cyklade genom dessa skogstrakter på måndagseftermiddagen, i sällskap med många andra cyklister, eftersom detta är ett omtyckt utflyktsmål hos hannoverborna på soliga eftermiddagar och dess skuggade skogsstigar då fylls av glada, bekymmerfria människor. Bland dem cyklade en ung och vacker flicka på en blänkande ny cykel. Helt uppenbart var hon en nybörjare i cyklandets konst. Man kände instinktivt att hon när som helst skulle behöva assistans och Harris, med sin vanliga gentlemannamässighet, föreslog att vi skulle hålla oss i hennes närhet. Harris har, som han ibland förklarar både för George och för mig, egna döttrar, eller mer exakt, en dotter, som allteftersom åren går utan tvivel kommer att upphöra med att leka med rullband i trädgården, för att växa upp till en underskön och respektabel ung dam. Detta inger naturligtvis hos Harris ett intresse för alla vackra flickor upp till 35 års ålder eller däromkring; de påminner, så att säga honom om hans familj.

Vi hade färdats omkring två miles ^[2], när vi lade märke till, en bit framför oss, på ett ställe där fem vägar möttes, en man med en vattenslang, som vattenbegöt vägen. Slangen, som bars upp av små hjul vid varje skarv, ringlade sig efter honom när han förflyttade sig och påminde därvid om en gigantisk daggmask, från vars främre ände, när mannen med ett stadigt grepp om dess hals med bägge händerna, riktade den en åt det ena, än åt det andra hållet, ena stunden höjde den, för att nästa sänka den, utsprutade en stark vattenstråle i en takt av cirka en gallon ^[3] per sekund.

”En mycket bättre metod än den som används hemma”, anmärkte Harris entusiastiskt. Harris är lagd åt att strängt döma alla brittiska institutioner. ”Så mycket enklare, snabbare och mer ekonomiskt! Ni förstår, en man kan med denna metod på fem minuter bevattna en vägsträcka som skulle ta oss med våra klumpiga, söliga vagnar en halvtimme att vattenbegjuta.”

George, som cyklade bakom mig på tandemcykeln, sade: ”Javisst och det är också en metod med vilken mannen, om han är oförsiktig, kan träffa betydligt flera människor med vattenstrålen, än de har en chans att komma undan den.”

George är Harris diametrala motsats och brittisk ända in i själen. Jag kommer ihåg hur George drabbades av fullständig patriotisk indignation över Harris förslag att man borde införa giljotinen i England.

”Det är så mycket prydligare”, sade Harris.

”Det bryr jag mig inte om”, sade George; ”jag är engelsman; att hängas duger gott för mig.”

”Våra vattenkärror kan kanske ha sina nackdelar”, fortsatte George, ”men de kan endast blöta ner en mans ben och det är lätt att undvika att detta inträffar. Med denna slags apparater kan sprutaren följa dig runt hörn och uppför trappor.”

”Det är fascinerande att betrakta dem”, sade Harris. ”De är så skickliga. Jag har sett en man i ett hörn av ett folkfyllt torg i Strassburg täcka varenda tum gatumark och inte så mycket som blöta ner ett förklädesband. Det är fantastiskt hur de bedömer avstånd. De kan skicka vattnet ända fram till Dina tår, för att därpå skicka strålen över Ditt huvud, så att den faller ned bakom Dina klackar. De kan…”

”Vi stannar ett tag”, sade George. ”Varför då?”, frågade jag.

Han svarade: ”För att jag vill stiga av och åse resten av denna föreställning dold bakom ett träd. Det kan gott och väl finnas sådana virtuoser i denna bransch som Harris påstår; men just denne man verkar enligt min mening sakna något. Han har just sprutat en hund alldeles genomblöt och är nu upptagen med att vattenbegjuta ett vägmärke. Jag drar mig undan till dess han är färdig.”

”Dumheter”, sade Harris; ”han kommer inte att blöta ner Dig.”

”Det är exakt det jag ska se till att han inte gör”, svarade George, i det han hoppade av cykeln och tog plats bakom en utomordentligt vacker alm, dä han tog fram och började stoppa sin pipa.

Eftersom jag inte hade någon lust att fortsätta trampa tandemcykeln själv, steg jag av och förenade mig med honom, efter att ha lutat cykeln mot trädet. Harris ropade något i stil med att vi var en skam för det land som fött oss och cyklade vidare.

I nästa ögonblick hörde jag en kvinnas rop i nöd. När jag kikade fram bakom trädstammen, uppfattade jag att det kom från den unga, eleganta kvinnan som jag nyss nämnde, vilken vi, till följd av vårt intresse för vägbevattnaren, helt hade glömt av. Hon cyklade fram, stadigt och rakt fram, genom en vattenkaskad från mannens slang, som hotade att dränka henne. Hon föreföll att vara alltför paralyserad för att vare sig stiga av cykeln eller att svänga. För varje sekund blev hon allt blötare, under det att mannen med slangen, som antingen var berusad eller blind, helt likgiltig fortsatte att spruta vatten på henne. Ett dussin röster skrek svordomar åt honom, men han tog ingen som helst notis om dem.

Harris gjorde, med sin faderliga natur rörd i djupet av sin själ, vad som vid denna punkt, under för handen rådande omständigheter, var helt rätt och riktigt. Hade han fortsatt att agera med samma känslokyla och goda omdöme genom hela dramat, skulle han efteråt ha stigit fram som en stundens hjälte, istället för som skedde, tvingas fly hopens förolämpningar och hot. Utan att tveka ett ögonblick, sprang han fram till mannen, kastade sig till marken och försökte, genom att gripa tag i munstycket, brotta det ur mannens grepp.

Vad han borde ha gjort — vad varje man i besittning av sitt sunda förnuft skulle ha gjort i samma ögonblick som han fått grepp om saken, var att stänga av vattnet. Därefter hade han kunnat spela fotboll med mannen, eller badminton med för den delen; och de tjugo eller trettio personer som rusat till för att ge honom ett handtag skulle endast ha applåderat hans gärning. Hans tanke var dock den, som han förklarade för oss senare, att ta ifrån mannen slangen och som straff, vända den mot ifrågavarande dåre. Vattenmannens tanke föreföll att vara densamma, nämligen att behålla slangen som ett vapen med vilken han kunde spola av sig Harris’ händer. Den själklara följden blev den att de, i stridens hetta, spolade ner allt dött och levande inom femtio yards ^[4] radie, utom sig själva. En upprörd man, alltför genomvåt för att längre bry sig om vad som ytterligare hände honom, ingrep i kampen om slangen. De tre fortsatte därefter att spruta vatten runt hela kompassens ros med slangen. De riktade slangen mot skyn och vattnet föll på människorna som en regnstorm i tropikerna. De riktade den nedåt och skickade vattenmassorna i forsar, som svepte folk från sina fötter, eller träffade dem i midjehöjd och fick dem att vika sig.

Ingen av de tre männen var villig att ge upp greppet om slangen, ingen av dem tänkte på att stänga av vattenstrålen. Man kunde få för sig, att de kämpade med någon slags urtida naturkraft. På 45 sekunder, sade George som tagit tiden, hade de spolat vägkorsningen ren från allt levande, förutom en hund, som, droppande som en vattennymf, rullade från sida till sida av vattnets kraft, fortfarande tappert kämpande för att hålla sig på benen, medan den skällde frenetiskt mot vad den uppenbarligen trodde var alla helvetets makter.

Män och kvinnor lämnade sina cyklar och flydde in i skogen. Bakom varje större träd tittade förargade, våta människohuvuden fram.

Slutligen dök en förnuftets man upp på valplatsen. Med dödsförakt kröp han fram till vattenposten, där fortfarande den stora skruvnyckeln av järn satt kvar. Han stängde av vattnet. Och från fyrtio träd började mer eller mindre genomblöta människor krypa fram, var och en av dem med en alldeles egen åsikt.

Till att börja med kom jag att undra huruvida det bästa vore en bår eller en klädkorg skulle vara det mest förnuftiga sättet att frakta Harris kvarlevor tillbaka till hotellet. Jag anser att det var Georges snabbhet som vid detta tillfälle räddade Harris liv. Eftersom han var torr och därför i stånd att springa fortast, anlände han före folkmassan. Harris ville förklara sig, men George avbröt honom.

”Hoppa upp på den här”, sade George och räckte honom hans cykel, ”och trampa iväg! De vet inte att vi är i sällskap och Du kan lita helhjärtat på att det inte är en hemlighet vi kommer att avslöja. Vi håller ställningarna och hindrar dem att följa efter dig. Cykla i sicksack om de skjuter efter dig.”

Det är min önskan att denna bok ska strikt hålla sig till fakta, utan varje överdrift och har därför visat beskrivningen av denna incident för Harris, för den händelse något annat än en sanningsenlig beskrivning råkat krypa sig in i den. Harris påstår att den är överdriven, men medger att kanske en eller två personer råkade bli ”nedstänkta”. Jag har erbjudit mig att rikta en gatuspolningsslang mot honom på fem och tjugo yards ^[5] avstånd och därefter lyssna på hans synpunkter huruvida termen ”nedstänkt” är den korrekta termen, men han har avböjt att medverka i ett dylikt prov. Återigen insisterar han på, att det på sin höjd högst kan ha rört sig om ett halvdussin människor, som varit inblandade i denna katastrof och att fyrtio i alla händelser är en direkt löjligt felaktig uppgift. Jag har erbjudit honom att vi återvänder till Hannover och på plats och ställe gör efterforskningar i ämnet och även detta erbjudande har han avböjt. Under sådana omständligheter förbehåller jag mig rätten att hävda, att min redogörelse är ett sant och rimligt återgivande av något som av ett visst antal hannoverbor, än i denna dag ihågkommes med den största bitterhet.

🙝🙟

Vi lämnade Hannover samma afton och anlände till Berlin lagom till kvällsvarden och en aftonpromenad. Berlin, som stad, är en besvikelse; dess centrala delar är överbefolkade, i dess yttre delar finns inte ett liv; dess mest berömda gata Unter den Linden är ett försök att kombinera Oxford Street med Champs Elysée, helt enkelt oattraktivt, eftersom gatan är för bred i förhållande till sin storlek; dess teatrar är trevliga och charmerande, och skådespelarkonsten hålls högre än sceneri och kostymering, där långkörare är okända företeelser och framgångsrika pjäser spelas åter och återigen, men inte flera kvällar i följd, varför man flera veckor i rad kan gå på samma teater, kväll efter kväll och se olika pjäser varje föreställning; dess operahus är staden ovärdigt; dess två konserthus, som bär en anstrykning av vulgaritet och banalitet över sig, är illa formgivna och alldeles för stora för att erbjuda någon bekvämlighet. På Berlins kaféer och restauranger är det som livligast mellan midnatt och klockan tre på natten. Trots detta är de flesta människor som frekventerar dessa ställen åter på benen klockan sju följande morgon. Antingen har berlinarna löst det största problemet av alla hos modernt storstadsliv — hur man klarar sig utan sömn, eller, liksom Carlyle ^[6], ser de fram emot evigheten.

🙝🙟

Personligen känner jag inte till någon annan storstad med så sena vanor, med undantag för Sankt Petersburg. Men sankt petersburgaren i allmänhet stiger inte upp tidigt om morgonen. På Sankt Petersburgs kabaréer, som är det moderiktiga sättet att avsluta en kväll efter det att man varit på teatern — att ta sig till dem kan ta en halvtimme i en snabb släde — börjar föreställningarna i praktiken aldrig före midnatt. Man måste bokstavligen knuffa sig fram på Neva vid fyratiden på morgonen; och favorittågen är de som avgår runt klockan fem på morgonen. Dessa tåg besparar ryssarna besväret att stiga upp tidigt. Han önskar helt enkelt sina vänner”god natt” och tar sig ner till stationen på ett bekvämt sätt efter middagen, utan att ställa till besvär för sitt hushåll.

Potsdam, som är Berlins Versailles, är en vacker liten stad, belägen bland sjöar och skogar. Här på dess skuggade vägar i tystnaden, i den vidsträckta Sans Souci-parken, är det lätt att föreställa sig den smale, snusande Frederick ”kämpande” med den gällröstade Voltaire.

🙝🙟

Följande mitt råd, instämde George och Harris i att vi inte skulle stanna länge i Berlin; utan fortsätta till Dresden. Det mesta som Berlin har att erbjuda, kan ses på ett bättre sätt på annat håll och vi bestämde oss därför för att nöja oss med en snabb tur genom staden. Hotellbäraren föreställde oss för en Droschke-förare, under vilkens överinseende, som han försäkrade oss, vi skulle komma att se allt sevärt på kortast möjliga tid. Mannen själv, som inställde sig i vår tjänst klockan nio om morgonen, uppfyllde alla tänkbara krav. Han var intelligent och välinformerad; hans tyska var lätt att förstå och han kunde även en smula engelska, med vilken han fyllde ut konversationen vid behov. Med mannen själv var det inga problem, men hans häst var den mest osympatiska, brutala sälle jag någonsin satt mig bakom.

Han fattade misstycke mot oss vid första anblicken. Jag var den förste som steg ut från hotellet. Han vände sitt huvud mot mig och såg på mig uppifrån och ned med iskall, glasartad blick; för att därefter vända sig till en annan häst, en kollega som stod med ansiktet vänt åt hans håll. Jag visste vad han sade till sin kollega. Han hade ett mycket uttrycksfullt ansikte och försökte på intet sätt att dölja sina tankar.

Han sade:

”Lustiga saker som dyker upp på somrarna, eller hur!”

George kom efter mig ut i nästa ögonblick och ställde sig bakom mig. Hästen vände återigen sitt huvud och såg på oss. Jag har aldrig varit med om en häst som kunnat vända på huvudet som denna häst gjorde. Jag har sett en krokofant göra konster med sin hals som tilldrog sig allas uppmärksamhet, men vad detta djur gjorde var mer i linje med det man drömmer om efter en dammig dag ute på Ascot, som följts av middag med sex gamla kamrater. Hade jag kunnat se hans ögon bakifrån hans egna framben, så tvivlar jag på att jag hade blivit mer förvånad. Han såg ut att roas än mer av George än av mig själv. Han vände sig åter sin till kollega:

”Utomordentligt, eller hur?” anmärkte han. ”Jag antar att det måste finnas något ställe där de odlar fram dem”, och han började slicka sig på vänster skuldra, för att jaga bort flugor. Jag började undra om han hade mist sin moder som mycket ung och därefter uppfostrats av katter.

George och jag klättrade in i vagnen och väntade där på Harris. Han kom efter ett ögonblick. För egen del tyckte jag han såg tämligen välvårdad ut. Han bar en knickerbockerkostym i vit flanell, som han låtit sy upp särskilt för att cykla i under het väderlek; hans hatt kanske var en aning utöver det vanliga, men den höll solen borta från hans huvud.

Hästen kastade en blick på honom, sade ”Gott in Himmel!” så tyst som det är möjligt för en häst och gav sig av nerför Friedrich Strasse i snabb takt, lämnande Harris och kusken stående på trottoaren. Hans ägare ropade på honom att han skulle stanna, men det brydde han sig inte om. De sprang efter oss och kom ikapp oss i hörnet av Dorotheen Strasse. Jag uppfattade inte vad mannen sade till sin häst, han talade tyst och upphetsat; men vissa fraser uppfattade jag, såsom:

”Jag måste ju tjäna mitt uppehälle på något sätt, eller hur! Vem bad för övrigt Dig att yttra Dig? Javisst, Du bryr dig ju föga, så länge Du bara får något att tugga på.”

Hästen avbröt konversationen genom att ge sig ut på Dorotheen Strasse på eget initiativ. Jag tror att han sade:

”Se så, prata inte så mycket. Låt oss få jobbet undanstökat och, om möjligt, hålla oss till bakgatorna.”

Mitt emot Branderburger Thor klatschade föraren till med pisksnärten, klättrade ner och gick runt vagnen för att förklara vad vi såg. Han pekade ut Thiergarten och förevisade därefter Riksdagshuset. Han informerade oss om dess exakta höjd, längd och bredd, på samma sätt som guiderna brukar göra. Därefter riktade han vår uppmärksamhet till triumfbågen. Han sade, att den var byggd i sandsten, som en replik av ”Properleer” i Aten.

Vid detta tillfälle vände hästen, som tillbringat sin nyvunna fritid med att slicka sina framben, på huvudet. Den sade ingenting, endast stirrade.

Mannen återupptog sitt föredrag, nervös. Denna gång påstod han att det var en imitation av ”Propeyedliar”.

I samma ögonblick fortsatte hästen upp till Unter den Linden. Hans ägare försökte övertala den att stanna, men hästen bara fortsatte trava framåt. På det sätt hans skuldror ryckte under det han gick, kunde jag på något sätt förstå att han sade:

”Nu har de sett porten, eller hur? Nå, då kan det vara nog. Vad resten beträffar, så vet Du inte vad Du talar om och de skulle ändå inget förstå, eftersom Du talar tyska.”

Sak samma under resten av färden längs Unter den Linden. Hästen vägrade att stå still tillräckligt länge för att vi skulle få tid till att betrakta sevärdheterna och höra deras namn. Varje förklaring och beskrivning kortade han av, helt enkelt genom att fortsätta gå.

”Vad de här figurerna önskar”, verkade han säga sig själv, ”är att få åka hem och berätta för andra att de har sett de här sakerna. Om jag nu gör dem orätt och de skulle vara mer intelligenta än de ser ut, så kan de få bättre information från vem som helst, än vad min gamle fåne ger dem, från en guidebok. Vem är intresserad av att höra hur högt ett visst kyrktorn är? De enda som kommer ihåg en sådan uppgift fem minuter efter att de hört den, är sådana som inte har något som helst annat att hålla i huvudet. Han tröttar enbart ut mig med sitt pladder. Varför skyndar vi helt enkelt inte på istället och låter var och en av oss komma hem till sin lunch?”

Vid närmare eftertanke är jag inte längre säker på att den där skumögde gamle hästen inte talade förnuftigt. I alla händelser kan jag erinra mig tillfällen, då jag önskat avbryta en alltför mångordig guide.

Men, ”sent ska syndaren vakna”, som skottarna säger och vid den aktuella tidpunkten svor vi mer över hästen, än vi tackade den.

Fotnoter

1. 8 kilometer.
2. 3,2 kilometer.
3. 4,5 liter.
4. 45 meter.
5. 3 respektive 18 meter.
6. Thomas Carlyle, f. 4 dec. 1795, d, 5 feb. 1881; skotsk historiker och författare. En av Englands främsta kännare av tysk romantik. Skrev bland annat en omfattande biografi om Schiller och översatte Goethes ”Wilhelm Meisters Lehrjahre” till engelska. Från 1865 rektor för universitetet i Edinburgh. Hade mycket stort inflytande över engelskt kulturliv och förf. som Browning, Dickens, Ruskin och Thackerey är starkt påverkade av honom.