Tsarens kurir/Kapitel 15
| ← Kapitel 14 |
|
Kapitel 16 → |
FEMTONDE KAPITLET.
Baraba-träsken.
Det var en lycka för Mikael Strogoff, att han så hastigt lämnat poststationen. Ivan Ogareff lät nämligen genast sätta vakt vid alla punkter, där man kunde komma ut ur staden. Men några ögonblick förut hade tsarens kurir redan smugit sig ut ur Omsk, varefter han på sin snabba häst skyndsamt ilade fram på vägen över steppen.
Det var den 29 juli kl. 8 på aftonen, som Mikael Strogoff lämnade , Omsk. Denna stad ligger nästan halvvägs mellan Moskva och Irkutsk. Kuriren hade på resan hit använt 14 dagar, men han måste hinna fram till Irkutsk inom tio dagar, såvida han ville komma före de tartariska trupperna, vilka redan voro i Omsk. Det gällde således att av alla krafter påskynda färden.
Men detta var nödvändigt även av en annan orsak. Mikael Strogoff var övertygad om att hans sammanträffande med modern på poststationen hade förrått honom i Omsk. Följaktligen skulle Ivan Ogareff snart få veta, att kuriren passerat denna stad, och han skulle inte ge sig någon ro, innan han fått honom i sitt våld. Snabbridande tartarer skulle helt visst utsändas på vägen åt Tomsk för att söka gripa honom, död eller levande. Det var sålunda nödständigt att skynda även för att undkomma dessa förföljare.
Allt detta hade Mikael Strogoff klart för sig. Men vad han icke visste, det var att hans älskade moder befann vig i Ivan Ogareffs våld, och att det kunde gälla hennes liv. Det var en lycka för honom, att han icke visste detta, ty han hade nog av sorgen över, att Nadia släpades som fånge till Tomsk.
Han fick emellertid inte hängiva sig åt några oroande tankar på modern och Nadia. Han betvingade därför med våldsam ansträngning alla känslor, som kunde hindra honom i hans plikt. Så länge han bar det dyrbara brevet på sig, behärskades han av blott en enda tanke, och det var att så fort som möjligt komma fram till sitt mål. Alla hans tankar, känslor och önskningar kunde sammanfattas i dessa enkla ord: allt för fosterlandet!
Men hur brått han än hade, fick han icke överanstränga sin häst, ty det var osäkert, om han i hast kunde finna en annan. Därför rastade han en halvtimme då och då för att låta hästen flåsa ut. Endast med svårighet lyckades han här och där finna någon föda åt sig själv och foder åt sin häst, ty tartarerna hade plundrat över allt.
Klockan nio på morgonen följande dag hade Mikael Strogoff tillryggalagt en sträcka av 120 verst. Hästen var nu så utmattad, att han måste unna honom några timmars vila.
Hittills hade kuriren haft hård mark under fötterna, men nu började på en sträcka av 300 verst de gyttjiga sumpmarker, som äro kända under namn av Baraba-träsken. Dessa bilda ett slags bäcken, en samlingsplats för allt det regnvatten, som icke kan upptagas av floderna Obi och Irtisch. Marken i detta ofantliga bäcken består helt och hållet av lera. Denna är ogenomtränglig, varför vattnet stannar kvar i alla fördjupningar.
Där går emellertid vägen till Irkutsk fram och den resande måste med största möda och med stora faror arbeta sig igenom dessa träsk, där sommarvärmen framkallar osunda ångor och en ofantlig massa av giftiga insekter.
Vägen löpte fram, än mellan manshögt gräs, än mellan buskar och snår av höga vattenväxter. Över de sankaste ställena voro flottbroar lagda, på vilka åkdon kunde komma fram, på andra ställen hade man lagt plankor och bräder, vilka sviktade under hästarnas fötter.
Mikael Strogoff förde med båda händerna en förtvivlad kamp mot de milliarder av insekter, som vimlade i luften, harkrankar, myggor, knott, bromsar och alla andra slags småkryp, som knappast kunna ses med blotta ögonen. Men den, som led ännu värre av dessa giftiga tvåvingar, emedan han icke kunde jaga bort dem, var hästen. Liksom gripen av raseri satte han av i vildaste sken, och det fordrades Mikael Strogoffs hela skicklighet för att kunna hålla sig fast i sadeln.
Märkvärdigt nog äro dessa vidsträckta sumptrakter icke alldeles obebodda. Här och där finnas små byar och köpingar på de torraste upphöjningarna. Folket lever av boskapsskötsel och skyddar sig om sommaren mot insekterna genom att betäcka ansiktet med oxblåsor, som äro överdragna med beck.
I dessa byar och köpingar fastade Mikael Strogoff nätt och jämt så länge som behövdes för att hans präktiga häst icke skulle duka under av trötthet.
Klockan fem på eftermiddagen den 5 augusti lämnade Mikael Strogoff äntligen Baraba-träsken bakom sig, sedan han på färden över dem använt 7 dagar. Nu hade han åtminstone fast mark under fötterna, och resan kunde därför hädanefter gå raskare, om inga svårare hinder kommo i vägen. Kuriren hade lämnat Moskwa den 16 juli, alltså hade resan hittills krävt 21 dagar. Ett tusen fem hundra verst skilde honom ännu från Irkutsk.