Tvenne sånger
1.
Säll är den sig håller troget
Till sin Herre och sin Gud,
Med ett hjerta redoboget
På hans väg att gå hans bud.
Säll är den, som fromt och stilla
Håller fast vid hans förbund
Och som, trogen i det lilla,
Redligt sköter om sitt pund.
Säll är han, ty uppehållen
Blir han af Guds högra hand.
Faller stoft på klädafållen
Under mödans väg ibland,
Af den rene blir han renad,
Frälst från död och syndafall,
Och allt närmare förenad
Med den Gud han tjena skall.
Säll är han, der fram han vandrar
Ödmjuk, kärleksfull och blid
Och Guds rådslag icke klandrar,
Men förbidar hjelpens tid.
Säll är han, när sina bröder
Han med vänlig hand är när,
Räddar, tröstar, understöder,
Medan Gud hans styrka är.
Säll är han, ty sist när striden
Lyktas i en evig ro,
Hos sin Gud i himlafriden
Trygg och salig får han bo.
Synd ej mer hans hjerta sårar,
Sorg ej mer slår blicken ner:
Den som torkar alla tårar
Han med klarnadt öga ser.
2.
Upp att länderna omgjorda,
Upp att tända ljusen opp,
Och hos Herran och hans Smorda
Gack i tjenst med bön och hopp!
Icke verldens lena kläder
Äro tjenarns rätta skrud,
Och i skrymtarns kåpa träder
Ingen trygg inför sin Gud.
Ej i någon mantel, skuren
Efter eget tycke blott,
Kläds den renade naturen,
Som har bättre prydning fått.
Tro och lydnad, detta silket
Är rättfärdighetens drägt;
Detta är det enda, hvilket
Är för själars brudgum täckt.
Snart han kommer! Må då ljuset
I vårt hjerta brinna rent,
Att på dörrn till bröllopshuset
Ej vi klappa må för sent!
Värdes, Jesu, oss omgjorda,
Tänd du sjelf vår lampa opp!
Blott till dig, du Herrans Smorda,
Står i lif och död vårt hopp.