Under långa nätter/Andra natten
| ← Första natten |
|
Tredje natten → |
Andra Natten.
Min morfader Henrik Annoldus Tharlow var konstälskare och förståsigpåare; han målade sjelf djur- och krigsstycken, af hvilka ännu ett och annat finnes qvar inom slägten och der anses med all den i arf gångna beundrande pietet som utesluter hvarje tvifvel på, att de ju ej äro mästerverk. En slägting här i staden eger också hans porträtt, måladt i Rom. En storväxt men fint byggd man med vackra, ädla förnäma drag, sitter han iklädd nattrock och rökmössa och blickar tankfullt framför sig. Hans fina händer, hvilka så ofta blifvit begärda som modell, sticka kokett fram undan de långa spetsmanchetterna. Medan han ännu var helt ung fäste Fredrik den femte under ett besök här i landet sin uppmärksamhet vid honom, drog honom ned till sig och skickade honom utomlands på sin bekostnad. Han gjorde flera gånger resor till Tyskland och Italien, hvarest han för denna monarks räkning insamlade taflor och konstsaker. Längre fram blef han äfven för egen räkning en passionerad samlare. Hela hans skatt, frakten af åratals försakelser och sträfvanden, blef ändtligen inskeppad från en italiensk hamn för att afgå till hemmet. Men detta skepp kom aldrig fram, åtminstone fick han aldrig någon reda på sakerna, och det är en allmän och bedröflig sägen inom familjen, att under allt detta låg något bedrägeri. Harmen häröfver kastade min morfader på sjuksängen, känslan af öfvergifvenhet i det främmande landet ökade det onda, och måhända skulle det slutat med hans död, om ej räddningen kommit i en lika öfverraskande som förfärande skepnad. En underrättelse från hemmet ryckte honom våldsamt ur detta aftynande tillstånd och återgaf honom hans lifskraft och energi, på samma gång som den förlänade honom ett värdigare föremål för hans sorg; den underrättelsen nämligen, att hans ende bror, en älskvärd ung man, hade blifvit mördad — skjuten på öppen gata — af sin egen kompanjon. Svartsjuka skall hafva föranledt gerningen; för öfrigt känner familjen ingenting närmare att meddela derom. Rättegångshandlingarna från denna tid — saken daterar sig från åren 1740—50 — skulle dock kunna gifva enhvar, som så önskade, nödiga upplysningar. Det vissa är, att stackars »Grandpapa» aldrig kunde försona sig med förlusten af sina taflor, och jag fruktar nästan att denna sorg till slutet öfverlefvat intrycket af den andra hemska händelsen.
En gång då han vid hemkomsten från en sådan resa landsteg i en af städerna, stod just en barnpiga med ett litet barn på stranden. Han tog den lilla vackra, efter utländsk snitt klädda flickan på armen och smekte henne, men tänkte dervid minst, att hon en gång skulle blifva hans hustru. Hon var dotter af en skotte vid namn Chrystie, hvilken under de Stuartska oroligheterna invandrat och nedsatt sig i Moss, der de ännu lefva ansedda och rika. När hon uppnått sitt sextonde år blef hon gift med min morfar, som då var öfver fyrtio, alltså mer än fyra och tjugo år äldre. De lefde mycket lyckligt och uppnådde begge en hög ålder. Min morfar har jag naturligtvis aldrig sett, ty han var längesedan död innan jag kom till verlden, men min mormor lefde, och, märkligt nog, har hennes gestalt inpräglat sig hos mig på ett enda ögonblick, och det vår då hon slog mig på fingrarna, en gång jag rörde hennes bostonmarker. Detta till en liten avis för mormödrar som önska att lefva i en blid gestalt hos sina barnbarn. Af deras tretton barn var min moder näst den yngsta. Nästan alla mina onklar och tanter voro stora, kraftfulla och vackra. Isynnerhet skall den ene af dem, Andres, utmärkt sig för skönhet och styrka. Han var dansk officer och dog ogift nere i Holstein, sedan han i sin ungdom fört ett temligen “flott“ lif; hans dödssätt var högst sorgligt. Han ingick vad med en vän, en engelsman, att han skulle tillryggalägga en mil på en viss utsatt tid, huru kort har jag hört, men vågar ej upprepa det, af fruktan för det osannolika deri. Han vann vadet, men — måste betala det med sitt lif, blott få månader derefter. Flere af mina morbröder drogo ut till främmande verldsdelar; blott en af dem, den ende som ännu lefver qvar, har bott och byggt här i landet[1]. Om man undantager morbror Andres’ omnämnda extravagans, lär det blifva svårt att upptäcka någon dylik inom hela denna talrika familj, hvilken snarare utmärkt sig för något nyktert, strängt regelbundet, man kunde nästan säga sippt, något som på den tiden, lika litet som nu, hörde till det vanliga. Min mor härstammade sålunda både på fädernet och mödernet från utländningar, då deremot min far, en äkta fjärdarnas och fjellens son, utgått ur det norska folkets sköte. Min moders slägt, som på det hela taget till natur och temperament är sangvinisk-kolerisk, enthusiastisk och godmodig, korteligen i hög grad omedelbar, bildar i denna sin lyckliga sammansättning en stor kontrast till min faders mera reflekterande och skarpsinniga, för grubbel och melankoli böjda natur. Begge mina föräldrar möttes dock i samma varma kärlek till konst och skönhet, i samma förmåga att ända till slutet se lifvet illusoriskt — mäktiga, stridiga lifselementer, hvilka hade svårt att smälta tillsamman, och som hos deras barn framträdde i en mer eller mindre lycklig blandning — hos hvilken af oss den är mest i ögonen fallande behöfver jag ej påpeka. Ja, i honom tyckas de båda slägterna rätt hafva urladdat sina starkaste böjelser och passioner, liksom skulle de derigenom sjelfva för lång tid känna sig lättade.
- ↑ Äfven han har numera aflidit.