Under långa nätter/Tredje natten
| ← Andra natten |
|
Fjerde natten → |
Tredje natten.
Mina föräldrar funno icke verkligheten i det nya hemmet så förtjusande, som deras fantasi hade utmålat sig den. Min far hade sett prestgården i dess högtidsskrud, då den var uppfylld af menniskor och smyckad för att emottaga prinsar och riksdagsmän. Han återfann den ödslig, i hög grad förfallen, och hos de bortflyttande mötte oss endast kalla ansigten. Ja, ni gråter, sade den gamla frun till min mor, som i ett af de ödsliga rummen snyftande kastat sig ner på en stol; ni gråter derföre att ni flyttar in, men det är dock vida bittrare att lemna det (Också sant!)
Hvad mina föräldrar hafva haft att kämpa med under dessa första år, hvad de måst lida och utstå, det kan jag ej ens fatta i hela dess omfång, och det hör ej heller hit. Vid denna tid fanns det ej många familjer med hvilka man kunde pläga umgänge. Min stackars mor måste gripa sig an med ett stort landthushåll, min far egnade sig med all ifver och kraft åt sitt kall. Enhvar, som kan påminna sig tillståndet i bygden på den tiden, kan föreställa sig hvilket Augiastall här fanns att rensa, och jag vet ej huru långt han på detta arbete hunnit, då han efter trettio års mödor lade sig till hvila. De enda förströelser som stodo dem till buds var den i sanning herrliga nejden rundtomkring och deras gemensamma smak för läsning, — lyckligtvis egde min fader ett betydligt bibliotek — samt då och då, ehuru sällan, ett besök.
Min far egnade mycken omsorg åt sina barns uppfostran. Medan mina bröder ännu voro för små för att skickas i skola, hölls beständigt en informator åt oss. Förutom den bokliga lärdom, som han sålunda sträfvade att bibringa oss, vakade han med yttersta noggrannhet öfver vårt uppförande, äfven i allt som hörde till det yttre skicket. Vi höllo af honom, vi täflade om ett leende, ett bifallstecken, men icke desto mindre ingaf oss hans person mycken fruktan. När vi hörde hans långsamma, tunga steg i trappan, upphörde lekar och kif och allt som förut skänkt lif åt rummet. Min mor öfverfor rummet med ett snabbt ögonkast för att se om en stol eller ett bord blifvit rubbadt från sin plats. Olycklig den, som icke iakttog bordskick, som antingen kom för sent, eller på något sätt eljest förbröt sig mot ceremonielet. Barnkammaren var belägen i andra våningen utanför vår fars rum, så att han fullkomligt kunde äga oss under sin uppsigt. Leka fingo vi gerna och aldrahelst sjunga; af det sistnämnda kunde han aldrig få förmycket. Men allt stoj eller annan disharmoni tystades ögonblickligt genom ett tecken inifrån. Om han så till på köpet visade sitt allvarliga ansigte i dörren, blef det tyst som i en kyrka.
Det rum min far bebodde, en studerkammare och derinnanför biblioteket, skulle jag förgäfves bjuda till att beskrifva. Om man kom från det alldagliga lifvets enahanda der utanför och så omedelbart beträdde studerkammarens tröskel, gjorde dess besynnerliga dekorering ett sällsamt intryck af något kabbalistiskt medeltidsaktigt. Det var djupt och dystert, och någon sol trängde aldrig ditin förrän sent på aftonen, då en och annan stråle genombröt pilträdens guirlander utanför, gled nyfiken hän öfver de många underliga mobilierna och förlänade somliga af dem ett slags gycklande lif. På de ställen, hvarest väggarna ej voro upptagna af kolossala chatuller och skåp af urmodig form, voro de alldeles betäckta af taflor och garnerade med en rad statyetter och byster. I bakgrunden tronade en väldig Jupiter af brons, liksom en gud i sitt tempel. En otalig mängd kartor, portföljer, illustrationer betäckte borden; vidare funnos krucifix, timglas, ett staffli, glober, modeller af hvarjehanda slag, ritapparater, hans violin samt ett af honom sjelf uppfunnet och tillverkadt musikaliskt instrument, som han benämnde Harmoniackord och hvilket lät som när man med en griffel ritar på en fönsterruta; allt detta, uppställdt i den oryggligaste, aldrig af någon damning rubbade ordning, syntes liksom fängsladt af en tusenårig sömn och blott afvaktande den staf som skulle häfva förtrollningen. En grön papegoja satt orörlig på sin pinne, som vore också hon förstenad eller väntade på att blifva det. Jag kände alltid liksom något tryckande då jag beträdde detta rum. Gjorde man sig mera förtrogen dermed, så förstod man det snart. Här bodde en man, som inom sig hyste väldiga mångsidiga tendenser, tillräckliga att dermed nära en hel slägt, men icke bestämda att hos honom komma till konstnärlig frigörelse. Min fader var en tankens man och blott detta; ordet var hans konst, i hvilken alla hans gåfvor funno sitt rikaste, mest fulländade uttryck. Antingen han skref eller talade, i hvardagslifvet, på talarstolen eller i sällskap, hur klart, hur gripande, hur helgjutet var ej hans föredrag! det liknade hans handstil, som var så vacker, så mejslad! Det dunklaste blef begripligt, det torraste intressant och lärorikt när han föredrog det för oss, och efteråt spårade vi aldrig någon trötthet; det förekom oss blott som hade vi roat oss.
Det skönhets- och konstsinne hvaraf min fader ovedersägligen lifvades, ehuru det ännu låg liksom outveckladt och kämpande i hans själ, sökte han genomföra i alla sina husliga anordningar. Han återkom aldrig från någon resa utan att medföra något till hemmets förskönande eller komfort. I bottenvåningen herrskade emellertid min mor, och med sin renare, finare smak förstod hon att ordna dessa ofta föga öfverensstämmande föremål och öfver det hela sprida harmoni och trefnad. En annan egenhet hos honom var hans förkärlek för det festliga. Alla födelsedagar i huset firades med stor högtidlighet. När hans egen födelsedag nalkades, måste vi barn under en eller annan förevändning bedja honom om penningar, för att efter bästa förmåga festligt kunna fira den. En skrifven gratulation, isynnerhet om vi kunde sätta den i rim, en ritning eller något annat arbete, gjorde honom mycket lycklig och oss icke mindre. I allmänhet när vi hade hittat något sällsynt, den första vårblomman eller det första bäret, gingo vi hellre dermed till honom än till vår mor; hans bifall ägde dock för oss ett högre värde och var svårare att erhålla. Också gudstjensten försökte min fader att gifva en mera högtidlig prägel. Han arbetade mycket på att förbättra gången och införa ordning och stillhet i kyrkan. När årsväxten hade varit god och skörden var slutad, hölls en tacksägelsefest. Kyrkan smyckades då med brokiga löf och blommor, och det var en glädje för oss, om vi dagen förut kunde få vara med och hjelpa till. binda kransar, föra fram löf o. s. v. En kantat afsjöngs, hvilken han sjelf komponerat och med oändligt tålamod och besvär inlärt socknens bondflickor och diverse musikaliska individer. Ur kritikens synpunkt fingo dessa prestationer naturligtvis ej bedömas, men man var då mera naiv; om jag undantager en och annan illasinnad, som stötte sig, om ej på annat, så på det ovanliga häri, så voro dessa fester vackra, och mängden fann sig uppbyggd deraf.
Den stränghet hvarmed vår far uppfostrade oss, det något stela och ceremoniela i hans väsen, hvilket isynnerhet under de senare åren närmade sig till sträf otillgänglighet, stod åter i en förundransvärd motsats till andra egenskaper. Obeskriflig var den ömhet han visade när någon af oss var sjuk. Han vakade hos oss, han kunde sitta outtröttlig vid vår säng och berätta eller sjunga för oss, med sin vackra, kraftiga stämma. De gåfvor för sällskapslifvet, för hvilka han med rätta var bekant från sina ungdomsdagar i Kristiansand, kunde äfven understundom på ett anmärkningsvärdt sätt gifva sig tillkänna; de framskymtade till och med under hans sista års mörka svårmod. Ingen kunde på ett älskvärdare sätt än han gifva lif åt ett sällskap. Våra lekar, isynnerhet när skrifning kom i fråga, blefvo först då roande och qvicka, när han deltog i dem. Min stackars fader! Ett helt lifs vistelse i en landsbygd, der hans gåfvor ej funno sin rätta verkningskrets, ännu mindre något erkännande, den fullkomliga bristen på umgänge med jemnlikar, den oro och de bekymmer som förbittrade hans dagar och hvilka här ej behöfva påpekas, allt detta undanträngde småningom hans väsendes ljusa, för att ej säga lysande sidor, och lemnade i stället rum för grubbel och dyster slutenhet.
Ensamheten, den långsamma förgiftaren, — ty det är dock förgäfves man söker undfly menniskorna — ökade blott hans benägenhet att öfverallt upprätta systemer och teorier. Det gick som man kunde vänta: det verkliga lifvet blef honom mer och mer främmande och dess företeelser ville ej passa in i hans systemer. Till och med vi barn kände understundom med smärta, att vi ej tillfredsställde honom, icke derföre att vi artade oss väl, men emedan vi artade oss på ett annat sätt än han bestämt det. Jag äger ännu ett manuskript med hans egen prydliga handstil, som innehåller icke mindre än femtio paragrafer om barnuppfostran; reglor som skulle kunna begagnas af hvarje förståndig uppfostrare, men det gör ett eget intryck att tänka på, att de uttryckligen äro skrifna för Henrik. Ett halft hundratal paragrafer om uppfostran och Henrik! Fläta lika gerna femtio halmstrån till klafve om en tjur.
Med denna böjelse för att skapa sig teorier och illusioner förenade min far någonting storartadt i sitt sätt att gifva och hjelpa och på sitt eget tysta och sträfva vis göra godt, hvilket naturligtvis i synnerhet måste svika hans förväntan, Huru blef icke denna hans godhet missbrukad! Huru blef han ej bedragen, du milde Gud, huru blef han ej bedragen! Och för hvarje gång blef han lika öfverraskad. Det ville alldeles icke stämma med hans logik, att välgerningar skulle lönas med otack och ädelmod med hån. Ända in i det sista väntade han att finna menniskorna sådana som han trodde dem vara, som de dock borde och måste vara.
Min faders sista, smärtsammaste illusion, var att förtjensten af sin samtid måste erkännas, och att en stat, ett samhälle har en skuld att afbetala till den man som har gjort dem stora och viktiga tjenster. Han bad tillsist blott om en plats i sin födelsestad, för att kunna egna denna återstoden af sina krafter innan han lade sig till hvila, och denna bön blef honom vägrad. Med denna sista illusion bröts hans kraft och ej långt derefter nedsjönk han i grafven.