Upp med händerna/Kapitel 17
| ← Dödspasset |
|
XVII. Galne Johns gruva.
»Har jag gissat rätt?» frågade styrman Bill, då alla tre kommit fram ur sitt gömställe och kastat en blick på den dystra omgivningen. »Detta är din fars gruva, Willy?»
Willy nickade.
»Ja, här måste det vara», sade han. »Genast jag kom in, så minns ni, att jag hejdade min häst och ropade till. Det var därför, att det med ens gick upp för mig, att hela detta pass med sina underliga vinklar och nischer såg precis ut som ritningen på kartan. Det är en avbildning av passet och ingenting annat. Jag har sett på kartan så många gånger, att jag kommer ihåg varje linje däri.»
»Ja, sannerligen är det inte så», utbrast Jim Blasco, som tagit upp kartan och vecklat ut den. »Så enkelt… men vem hade kunnat tänka sig det!»
»Galne John var slugare, än någon kunde ana», sade styrman Bill allvarligt. »Han uppehöll sig långa tider på andra platser, bara för att leda folk på villospår, om det skulle hända honom något.»
»Men var han inte en liten smula för försiktig», invände Jim. »Vi hade kunnat leta en hel evighet där borta bland bergen och skulle ändå aldrig ha kunnat få tag i den rätta platsen.»
»Nej, det är sant», instämde styrman Bill. »Att Willy gjorde den här upptäckten, ha vi uteslutande Salandra att tacka för.
»För att inte tala om Pedro Imanez», ifyllde Willy skrattande. »Och så förstås er båda», tillade han i allvarligare ton,
»Där ser man», sade styrman Bill tankfullt. »Människan spår och Gud rår. De där onda människorna, som ställt till så mycket oreda och ofog här i världen — de gjorde ändå nytta till slut, mitt under alla sina illdåd. Och därför står jag fast vid, vad jag alltid sagt… man skall aldrig ingripa i världsordningen. Det skulle aldrig falla mig in att ta en människas liv utan tvingande nödvändighet.»
»Skall du nu återigen dra fram den där gamla historien», utbrast Jim Blasco en smula förargad. »Jag undrar, var du skulle ha varit vid det här laget, om…»
»Nu begriper jag alltsammans», avbröt honom Willy ivrigt.
»Vad då?» frågade styrman Bill, som inte gärna ville tvista med sin vän Jim.
Willy hade studerat kartan, men de båda andra talade.
»Jo», sade han, »nu kan jag se, vad som stått i det här hörnet och som ingen kunde tyda.»
»Vad står det då?»
»Totempass», svarade Willy.
»Vad betyder det?»
»Det betyder just Dödspasset på tyska», svarade Willy. »Här är det!»
»Ja, det är inte svårt att begripa», brummade styrman Bill. »»Men nu måste vi traska i väg till Vuarico», tillade han och vältrade med Jims hjälp tillbaka den tunga stenen. »Du får använda apostlahästarna nu, min gosse, och det blir en svår vandring, men om jag inte spår galet, så dröjer det inte länge, innan du kan åka samma väg efter fyrspann.»
Och han spådde rätt. Få månader därefter var Willy Foster en rik man, och varken styrman Bill eller Jim Blasco från Texas klagade heller över det öde, som efter många mödor och besvärligheter fallit på deras lott.