Upp med händerna/Kapitel 16
| ← Styrman Bills metod |
|
Galne Johns gruva → |
XVI. Dödspasset.
Det var framemot middagstiden följande dag.
Tidigt på morgonen hade Willy och hans båda vänner stigit till häst för att söka sig fram till Vuarico. De vågade naturligtvis ej återvända samma väg, de kommit, utan måste som förut hålla sig uppe på höjderna för att om möjligt få syn på Salandra och hans band. Först när de fått ögonen på honom, kunde de våga sig ned på någon av de vägar, som ledde ned till kusten.
Hela sex timmar hade de nu ridit utan att ha fått någonting annat till livs än vatten från en källa, som de råkat på under vägen. Men ännu hade de inte fått syn på Salandra, fast de hållit noggrann utkik över den väg, de antogo, att han måste ha följt.
Solen brände hett, och särskilt Willy började känna sig ganska medtagen.
»Vet du vad?» sade Jim Blasco plötsligt till styrman Bill. »Om vi skulle ta och rida tillbaka och försöka komma över floden igen. Det är ju den bekvämaste vägen till Vuarico, och du sade ju själv, att Salandra inte gärna uppehåller sig där annat än i nödfall.»
»Jag har nog tänkt på det», svarade styrman Bill, »men jag anser det för riskabelt.»
»Men du sade ju i går, att du var säker på, att Salandra följt efter oss och fortsatt nedåt Vuarico.»
»Ja, det stämmer nog», svarade Bill, »och det tror jag fortfarande. Förr eller senare få vi nog syn på honom. Vi måste ha tålamod.»
»Tålamod», utbrast Jim otåligt. »När vi kunna rida över vadstället och vara i Vuarico innan kvällen. Vad skulle det vara för risk?»
»Du glömmer vår vän Pablo Estella. Vi ha en räkning ouppgjord med honom också. Om han finns kvar på vägen, komma vi nog inte till Vuarico i natt, det kan du vara lugn för.»
»Bah, den stymparen», sade Jim Blasco med en föraktfull axelryckning.
»Jag kan gå med på, att det inte är vidare bevänt med honom», svarade Bill på sitt vanliga lugna sätt. »Men vi äro bara tre stycken mot hela hans trupp. De äro beväpnade med gevär och revolvrar, och vi kunna, inte gärna bryta oss igenom, om vi skulle möta dem.»
»Nåja, så finge vi väl vända om då…»
»Ja, men så kunde det hända, att det blir som i förrgår. Vi kunde få Salandra på ena sidan och Estella på den andra. Kanske alltsammans måste tas om på nytt.»
»Du glömmer, att Salandra bara har tretton man kvar, och…»
»Och var och en av dem går upp mot fyra stycken av Estellas gendarmer, om det kniper. Säga vad man vill, om de där banditerna, men de äro inte fega. Det gäller ju också deras liv, medan däremot gendarmerna klara sig bäst genom att ta till harvärjan.»
»Nåja, kanske du har rätt», medgav Jim Blasco, men om Salandra dröjer länge med att visa sig, så få vi tillbringa en natt till här i bergen.»
»Ja, det duger inte», erkände styrman Bill med tankfull min. »I så fall måste vi försöka ta oss fram ändå på något sätt.»
»Ja, men hur?… Det är knuten!»
»Vänta, nu har jag det», utbrast styrman Bil strax därpå. »Vilken åsna jag var, som inte kom att tänka på det förut!»
»Vad då?» frågade Jim Blasco och Willy på en och samma gång.
»Dödspasset, vet jag, Dödspasset…»
»Vad menar du?»
»Salandra kan naturligtvis inte ens i drömmen inbilla sig, att vi äro sådana idioter, att vi våga oss in i Dödspasset, där han brukar hålla till.»
»Nej, det är klart…»
»Well, sådana idioter äro vi verkligen, när allt kommer omkring», sade styrman Bill. »Den vägen kunna vi ta oss fram, det är säkert. Vi rida tvärs över dalen där nere, och sedan ha vi inte långt kvar. Även om Estella vänt tillbaka till Vuarico och beslutat sig för att söka efter banditerna från andra hållet, så har han säkert inte hunnit så långt, att inte vi dessförinnan hinna igenom Dödspasset.»
»Kör för Dödspasset, då», sade Jim Blasco. »Bättre det än att rida omkring på måfå här uppe i solgasset!»
»Men om Salandra skulle vara där», invände Willy. »Det kunde ju i alla fall hända…»
»Nej, den saken kunna vi vara lugna för, min gosse», svarade honom styrman Bill. »Salandra har gendarmerna mot sig nu, och fast det inte är mycket med dem, så tror jag inte, att han har lust att möta dem i Dödspasset. Det stället har alltför dystra minnen för folk av hans slag. Dessutom har han inte så mycket folk längre, så jag tror nog, att han aktar sig.»
»Nå, då var det ju synd, att vi inte redo dit genast», utbrast Jim Blasco.
»Alldeles», instämde Bill. »Det är därför, jag tycker, att jag själv är en åsna, som inte har tänkt på en så enkel sak.»
»Inga hårda ord!» sade Jim Blasco leende. »Det är ju inte för sent än.»
Bill red i spetsen, när de begåvo sig utför närmaste bergssluttning och ned i dalen nedanför. Det var en svår och besvärlig väg, men de tre ryttarna livades av utsikten att snart befinna sig i säkerhet i Vuarico.
»Nåja», sade Jim Blasco, halvt för sig själv, »det blir nog inte så trevligt i Vuarico heller. Där få vi det nog hett om öronen, antar jag, när Estella kommer tillbaka.»
»Åh, det är inte så farligt», svarade styrman Bill. »Vi ha guldgrävarna på vår sida, och han är inte allsmäktig. Komma vi fram först, så skall jag inte försumma att tala om för var och en, jag möter, att han slagit sig i slang med en rånare. För resten tror jag inte, att det finns en enda hygglig karl i hela Vuarico, som inte gärna vill hjälpa oss mot Pablo Estella. Han har samlat på hög länge nog nu, och måttet lär väl vara rågat vid det här laget.»
»Då blir det, som jag sade till honom», anmärkte Jim, »krukan går så länge till brunnen, att hon slutligen spricker.»
»Ja, en feg kruka är det», instämde Bill, »men han har inte gjort så liten skada. I värsta fall får jag väl trumma ihop några stycken, som ta hand om honom och skicka i väg honom på första bästa skuta. Sedan får någon annan rapportera in saken till regeringen och tacka för hjälpen.»
»Vilken hjälp?» frågade Jim.
»Kors, de skulle ju hjälpa oss att hålla ordning, vet jag», svarade Bill.
Jim Blasco brast i skratt och Willy instämde.
De hade nu kommit ned i dalen.
»Så där ja», sade styrman Bill, »nu skola vi bara rida om kröken där borta, och sedan…»
»Salandra», utropade Willy plötsligt, »banditerna!»
Han hade knappt talat ut, förrän flera skott knallade, och ett regn av kulor susade kring öronen på dem.
Bill kastade en blick bakom sig och såg Salandra i spetsen för sitt band komma ridande i sporrsträck in i dalen och rakt emot dem.
»Fort, efter mig!» ropade han och drev på sin häst.
Inom två minuter var han bortom kröken. De båda andra följde efter för brinnande livet.
»Nu blir det kapplöpning», flämtade styrman Bill.
»Vi klara oss nog», mumlade Jim mellan tänderna. »De här hästarna äro bättre än deras krakar.»
»Vi få hoppas det. Men vi ha ridit hela dagen…»
»Det ha de andra också», invände Jim, som inte hade så lätt att tappa humöret.
Det såg verkligen ut, som om de skulle vinna på förföljarna. Jim höll sig sist i raden och kastade då och då en blick bakom sig.
Främst red Salandra — han var till och med ett gott stycke framom sina män, vilkas hästar trängdes intill varandra, när man kom in i passet.
»Skönt», mumlade Jim. »Kom närmare du bara, min älskliga vän. Jag skall nog knäppa dig, när tiden är inne.»
Salandra måtte emellertid ha insett faran, ty han saktade plötsligt farten och höll sig nu jämsides med de övriga förföljarna.
Det var en vild jakt. Slagen av de galopperande hästarnas hovar gåvo eko mot den hårda marken.
»Hurro, flämtade Bill, som alltjämt red i spetsen, »nu komma vi in i den trånga passagen. Skynda på nu bara, så vi äro på andra sidan, innan de hinna inom skotthåll.»
Passet smalnade vid detta ställe och blev så trångt, att de kunde komma igenom endast en och en. Deras ben skrapade mot bergväggarna under det hastiga loppet, och deras kläder sletos sönder.
»Hej», ropade Jim Blasco från Texas, då de oskadda lyckats komma över till andra sidan.
Styrman Bill hade redan hoppat ur sadeln och låtit sin häst löpa vidare. Med geväret i hand beredde han sig att ta emot banditerna, som ännu ej hunnit in i den trånga delen av passet, och som naturligtvis inte heller kunde komma fram annat än en och en.
I nästa ögonblick var Jim Blasco vid hans sida.
»Kom ni bara», mumlade han mellan sammanbitna tänder, »så skola ni få, vad ni förtjäna.»
Vad Willy beträffar, satt han fortfarande i sadeln. Just som han kom in på den öppna platsen, där han och Jim förut hållits fångna, gav han till ett utrop av överraskning, höll inne sin häst och stirrade på bergen runt omkring.
»Vad är det åt dig, pojke?» röt styrman Bill. »Håll dig åtminstone ur skottlinjen.»
Willy hoppade genast ur sadeln och lät även han sin häst springa, som den ville.
Banditerna hade hejdat sig på andra sidan. De vågade inte fortsätta längre, att rida in i det trånga passet skulle ha varit detsamma som en säker död.
»Tyst», utbrast styrman Bill plötsligt med låg röst, »jag hör någonting.»
Alla tre lyssnade spänt.
»Hästhovar… från andra hållet!” utbrast Jim. »Jo, nu är det månljust! Det måste vara min värderade vän Estella.»
Styrman Bill såg helt villrådig åt andra hållet. Det var verkligen månljust, som Jim uttryckt sig. Nu voro de fångade som råttor i en fälla utan möjlighet att komma någon vart.
Då gjorde Willy plötsligt någonting underligt.
»Kom med mig», sade han hastigt, »jag vet ett gömställe. Kom bara, innan det blir för sent.»
»Vad…»
»Kom bara», upprepade Willy och försökte dra dem med sig.
»Låt pojken råda», sade styrman Bill efter ett ögonblicks tvekan. »Det anar mig en sak…»
Jim begrep ingenting, men följde i alla fall rådet.
Willy sprang före sina båda vänner in i en av nischerna vid sidan av den öppna platsen.
»Jag tog inte miste, utropade han. »Se där… den där stora stenen… vältra undan den!»
Styrman Bill och Jim lydde genast. Nu var det pojken, som kommenderade.
Ögonblicket därpå hade de vältrat stenen ett stycke åt sidan. Till sin förvåning fann Jim en öppning innanför.
»Kryp in här», befallde Willy vidare.
Styrman Bill var ej sen att lyda, och när även Willy försvunnit in i det svarta hålet, följde Jim efter.
Det var rymligt där inne. I en blink uppfattade Jim Blasco, att denna hålighet mätte ha gjorts av människohand, och en dunkel aning steg upp inom honom.
»Hjälp mig nu att dra tillbaka stenen», befallde Willy flämtande av iver.
Men han hade ej behövt säga något. Styrman Bill och Jim voro redan i färd med att utföra befallningen.
»Aha, nu blir det hett för Salandra», utbrast Jim och lyssnade spänt. »Alldeles riktigt, de ha märkt, att vi rymt vår väg och rida nu igenom den trånga passagen. Här kommer att bli ett liv.»
Det dröjde ej länge, förrän hela passet fylldes av ett fruktansvärt oväsen. Skott knallade på skott, och ekot rullade över höjderna.
»Den gamla historien», mumlade styrman Bill. »Det här är sannerligen ett Dödspass.»
Bandithövdingen Miguel Salandra hade mött sitt öde, När han kommit in på den öppna platsen med sina män, kommo gendarmerna ridande från andra hållet.
Nu var det för sent att vända om. I den trånga passagen skulle de bli nedskjutna, innan de hunnit igenom, om de försökt den utvägen. Här måste bli en strid på liv och död.
Det blev det också. En hel timme varade skottväxlingen. Utgången kunde emellertid inte bli mer än en. Gendarmerna voro i flerdubbelt antal, och de hade bättre betäckning.
Willy och hans två vänner kunde höra, hur en av banditerna bad om nåd nästan alldeles intill det ställe, där de voro gömda. Det gagnade honom föga — ett skott, och han levde inte längre.
Nu hörde de Estellas röst.
»Men styrman Bill och de andra! De måste ha funnits här», sade han. »Här finnas ju flera hästar än karlar. Vad…»
Han fullbordade ej meningen. Ett skott knallade alldeles intill den stora stenen, som dolde de tre flyktingarna. Någon av banditerna måtte ännu ha varit vid liv och med ett skott hämnats sina kamraters död. Ännu några skott, och sedan var allt tyst. Gendarmerna dröjde ett par timmar kvar på platsen. Willy och hans vänner aktade sig noga för att komma fram. De hade sina goda skäl därtill.
Först sent på kvällen, då allt i Dödspasset var tyst och öde, vältrade de undan stenen och kröpo fram i skenet från de tindrande stjärnorna.