Upproret i Jönköping/07Dec1855
| ← Den 4 December 1855 |
|
Den 11 December 1855 → |
Den 7 December 1855.
Närvarande:
| Borgmästaren, Herr Assessorn G. F. Asker; | ||
| Rådmannen | Herr | G. Kahnberg; |
| ” | ” | A. G. Rudling; |
| ” | ” | C. Seipel, och |
| ” | ” | A. Elfström. |
Undertecknad fortfor att föra protokollet.
Med Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson och Carl Petersson m. fl. häktade samt på fri fot varande jemte andre, förre Brandvaktskarlen August Berg och Snickaregesällen Johan Magnus Nyström, alla ställde under åtal af Stadsfiskalen A. F. Strömberg för delaktighet uti de under den 25 och 26 nästlidne September här i staden förefallne upproriske och våldsamme uppträden, företogs nu åter den från den 4 i denna månad under N:o 19 i protokollet till denna dag uppskjutna ransakning, dervid de häktade för Rätten inställdes, i närvaro af Justitie-Kanslers-Embetets ombud, Herr Advokatfiskalen A. Svalander samt Åklagaren, och öfrige i målet tilltalade personligen sig infunno, hvarjemte i egenskap af Regements-ombud tillstädeskom Herr Löjtnanten B. Elfström.
Med enahanda ansvarspåståenden, som mot öfrige i målet tilltalade blifvit framställde, hade Åklagaren till denne dag inkallat Handskmakaren Magnus Carling och Metallfabrikören Anders Nordström, hvilka båda tillstädes nu blefvo hörde samt uppgåfvo:
65:o Carling, som är af medelmåttig längd, har ljust hår, ögonbryn af lika färg och blå ögon: att han vore född i Götheborg den 6 Mars 1812 af gifte föräldrarne Sjökaptenen Anders Carling och hans hustru Märtha Kristina Borgström, hos hvilka han njöt vård och uppfostran, till dess han vid uppnådd ålder af 11 år först anställdes å ett Boktryckeri, men snart derefter kom i handskmakarelära; att sedan han år 1830 i nämnda stad blifvit gesäll, hade han år 1840 flyttat hit, genast blifvit sin egen, och samma år ingått äktenskap med sin ännu lefvande hustru, hvilken födt honom 4 barn, samt att han, som vore i väl bergade omständigheter, förut ej blifvit för något brott tilltalad. Vidkommande ifrågavarande oroligheter förnekade Carling, som dock medgaf att han möjligen någon gång innan dylika voro i fråga kunde hafva beklagat sig öfver det höga priset å lifsförnödenheter, ej mindre all medverkan dertill, än äfven att hafva fällt några yttranden, hvilka kunde tydas såsom uppmaning till eller gillande af de våldsamheter och andra uppträden, som ifrågavarande dagar inträffat, samt uppgaf derjemte, att sedan han först den 26 nästlidne September fått underrättelse om de föregående aftonen vid Lindmans hus timade oroligheter, hade Carling förstnämnde dag på aftonen, efter det han bevistat sammanträdet å Rådhuset vid patrullens bildande, först, utan att på torget samtala med någon, begifvit sig hem och tillsagt sine arbetare att under aftonen hålla sig inne, derpå gått ut, vid Sadelmakaren Carlssons hus sällat sig till patrullen, och såsom deltagare i denna åskådat de vilda och häftiga anlopp, som af en mängd pojkar och halfvuxne ynglingar gjordes både i ostlig och vestlig riktning. Då patrullen härunder så småningom upplöstes, återvände Carling hem, der han då fann alla sina arbetare församlade, samt var, sedan han ätit qvällsmål, ute i staden en stund, derunder han, i sällskap med Garnhandlanden Nyman, den han på gatan träffade, besökte så väl östra som vestra stadsdelen, men fann allt lugnt och stilla; hvarefter Carling, innan något vidare ofog i staden egde rum, gick hem och lade sig; samt
66:o Nordström, hvars längd något öfverstiger medelmåttan, och hvilken har blågrå ögon samt ljusa hår och ögonbryn: att han vore född i Malmö den 19 Augusti 1815 af gifta föräldrarne Niklas Nordström och Maria Hartman; att sedan fadren omkring år 1825 aflidit, hade Nordström, som ännu några år vistades hemma hos sin moder, vid 13 eller 14 års ålder kommit uti gördelmakarelära i Ystad, der han 1835 blef gesäll; hvarefter han år 1839 i sådan egenskap flyttade hit till staden och erhöll plats hos enkan Frumerie, samt att Nordström, som sagde år blef sin egen, år 1840 gifte sig med ännu lefvande hustrun Kristina Andersson, och med henne jemte dem emellan sammanaflade 2 barn, befinner sig i goda omständigheter, förut ej varit för något brott tilltalad. Beträffande ifrågavarande oroligheter förnekade Nordström all delaktighet deri, samt förmälde, att sedan han först på förmiddagen den 26 September fått höra omtalas det ofog, som föregående afton bedrifvits utanför Handlanden Lindmans hus, hade Nordström varit ute dels på förmiddagen, utan att förnimma något oväsende, och dels på aftonen, då han väl sammanträffade med Bagaren Andersson, men icke med honom hade samtal om andra än likgiltige ämnen; att Nordströms arbetare omkring klockan half 9 på aftonen, efter hvilken tid Nordström höll sig hemma, gått ut i staden, utan att han hvarken förböd eller tillstadde dem sådant; att Nordström, vid det sammanträde å hvilket fråga väcktes om militärens inkallande, af oförsigtighet högt uttalade den af flere bakom honom stående borgare i lägre ton yttrade mening, att sådant ej vore behöfligt, samt att, om såsom Boktryckaren Björk vittnat, Nordström, det han ej ville bestrida, fällt något yttrande, som kunnat tydas såsom ett billigande deraf, att många af Borgerskapet uteblifvit vid patrulleringen å Onsdagen, sådant härledt sig af förtrytelse deröfver, att de ej likasom en del andre af stadens invånare blifvit kallade till det sammanträde, å hvilket beslut fattades om bildande af säkerhetsvakt.
Åklagaren anhöll härefter om vittnesförhör med Direktören Johan Peter Lundström, Handlanderne Anders Mandin, Carl Uhnbom och Anders Julius Nyqvist, Garfvarne Janne Lindqvist och Anders Peter Agrell samt Kopparslagaren Paul Holm, jemte, på begäran af häktade Skräddaren Lundberg, inkallade enkan Lena Katarina Jonsson och Skräddare-arbetaren Johan Lindberg, hvilka alla närvarande samt ojäfvige lemnade och befunne aflade vittneseden, varnades för missbruk deraf, hördes hvar för sig och berättade:
160:o Direktören Lundström: Efter erhållen underrättelse om ofoget vid Lindmans hus på aftonen den 25 September, hade vittnet begifvit sig dit ut, men funnit folkmassan redan skingrad och Häradshöfdingen Rudling innehafva en yxa och en trädkubb, dem han vid tillfället tillvaratagit. Sedan påföljde dag ett rykte spridt sig, att Smeder från Husqvarna på aftonen skulle komma till staden och deltaga i då tillämnade oroligheter, hade vittnet omtalat detta för disponenten af Husqvarna Gevärsfaktori, Herr Löjtnanten Ankarcrona, den der dock försäkrade, att, enligt hvad han både å sagde ställe och af någre den dagen i staden varande Faktoriarbetare kunnat inhemta, berörda rykte saknade all grund. Medan vittnet nämnde dag på förmiddagen var ute och gick i staden, hade en rusig arbetskarl, som vittnet ej kände, i förbigående till vittnet yttrat: ”den der tusan”; och hörde vittnet hurusom Herr Borgmästaren på aftonen utanför Lindmans gård i Konungens och lagens namn uppmanade den i östra stadsdelen samlade folkhop att åtskiljas. Vidkändt.
161:o Handlanden Mandin: På uppmaning af Häradshöfdingen Rudling, hvilken ifrågavarande Tisdags afton träffades, medföljde vittnet till Handlanden Lindmans hus och fann derutanför en stor folksamling, deri samtal fördes om den dyra tiden och rop uppgåfvos att Handlanden Lindman skulle komma ut; och igenkände vittnet såsom der närvarande de fleste af de arbetskarlar, som nu äro häktade och af hvilka Carl Gustaf Abrahamsson och Carl Petersson synnerligen utmärkte sig. Påföljde dag deltog vittnet i patrulleringen, men iakttog ej något, som kunde leda till vidare upplysning i saken. Vidkändt.
162:o Handlanden Uhnbom: Då vittnet på förmiddagen den 26 September i något ärende uppehöll sig hos Handlanden Borg, samlades derutanför en stor bullersam folkmassa. Sedan vittnet, som före folkhopen aflägsnade sig från Borgs bostad och gick hem, förmärkt att de vid ett af vittnet för händer hafvande bygge anställde arbetare kl. omkring ½ 12 på dagen gingo derifrån, begaf sig vittnet ut till dem, frågade hvad som var å färde, samt erhöll af häktade N:o 9 Johannes Petersson till svar: ”vi behöfva ej arbeta i dag utan vilja vara frie”; hvarjemte Muraren Jakobsson, dels i det han gick förbi vittnet yttrade: ”det skall tusan arbeta längre” och dels, medan han sedermera uppehöll sig i porten till vittnets hus, förhöll sig bullersamt och näsvist; och förklarade vittnet, på fråga af Carl Gustaf Abrahamsson, att medan vittnet var hos Handlanden Borg, hvarken Carl Gustaf Abrahamsson eller någon annan förehade något vidare olofligt. Vidkändt.
163:o Handlanden Nyqvist: Vittnet, som först på Onsdagen den 26 September erhöll kännedom om de å bane varande oroligheterna, bevistade på förmiddagen det sammanträde, som hölls å Rådhuset samt slöt sig på aftonen till patrullen vid dess tåg ut åt öster. Då vittnet, som emellertid skiljt sig från patrullen, omkring kl. 8 uppehöll sig å torget, såg vittnet häktade Skräddaregesällen Lundberg komma springande samt, uppgifvande hurrarop och svängande hatten, sluta sig till en af orostiftare bestående från öster kommande folkhop. Vidkändt.
164:o Garfvaren Janne Lindqvist: Medan patrullen, i hvilken vittnet jemväl deltog, uppehöll sig vid Lindmans hus ifrågavarande Onsdags afton, hörde vittnet Carl Gustaf Abrahamsson efter samtal med Prosten Modigh lofva denne att bege sig hem.
165:o Garfvaren Agrell: Lika med förra vittnet samt med tillägg att Carl Gustaf Abrahamsson äfven af Herr Hof-Rätts-Rådet von Sydow uppmanades att aflägsna sig.
166:o Kopparslagaren Holm: Under det folkskockning på aftonen den 25 September egde rum utanför Handlanden Lindmans hus, hade vittnet händelsevis kommit till stället och ändtligen efter många frågor fått underrättelse om ändamålet med det oväsende, som här bedrefs; och hade vittnet iakttagit att bland folkhopen Carl Gustaf Abrahamsson fört mesta oljudet samt att deribland jemväl befunnit sig Carl Svensson och Malmberg. Sedan under loppet af förmiddagen påföljde dag vittnet på flera ställen i staden sett folksamlingar, dem vittnet uppmanade att skingra sig, och jemväl bevistat det sammanträde som sagde dag hölls å Rådhuset, hade vittnet på aftonen endast en kortare stund varit ute och derunder iakttagit att folk åter samlat sig utanför Handlanden Lindmans gård, der mycket oväsende föreföll. Under det vittnet påföljde Torsdags förmiddag inne å sin gård samtalade med häktade Nils Jonsson, kom en Baron Falkenberg till vittnet och efterfrågade en af honom beställd proflykta till ett bränneri; och hade Nils Jonsson då häftigt utropat: ”nu är det rent rasande”, men sedan han erhållit underrättelse hvarom fråga var genast lugnat sig. Vidkändt.
Efter uppfattandet af ofvan antecknade berättelser, utlåt sig häktade Carl Gustaf Abrahamsson, att om han, som på Tisdags aftonen var rusig, då blifven tagen i förvar, någre vidare uppträden ej kommit i fråga; hvarjemte Carl Gustaf Abrahamsson förmenade, att som någre arbetskarlar ej deltagit i de våldsamheter, som på Onsdags aftonen föröfvades, de ej heller borde lida för det ofog, som af en hop lärlingar och gesäller, dem deras mästare ej kunnat hålla reda på, blifvit utöfvadt; och yttrade i anledning häraf häktade Svarfvaren Andersson, att om ej arbetskarlarne börjat, hade gesällerne och lärlingarne förhållit sig stilla och de samtlige undgått de svårigheter, hvarför de nu blifvit utsatte.
Vittnesförhöret fortsattes härefter med
167:o Enkan Lena Katarina Johnsson, som uppgaf: att vittnet på begäran af häktade Lundbergs hustru, hvilken var orolig öfver dennes utevaro, ifrågavarande Onsdags afton begaf sig ut för att uppsöka Lundberg; att sedan vittnet träffat honom i en folkhop, med hvilken han högljudt samtalade och förgäfves sökt förmå honom att medfölja, hade vittnet återvändt hem, för bemälde hustru omtalat hvad vittnet erfarit samt åter i enahanda afsigt gått ut åt staden; att Lundberg, som nu ånyo anträffades, på vittnets uppmaning medföljde till dess de kommit midt på torget, då Lundberg under utrop: ”är jag ej min egen herre?” plötsligen vände om, samt att vittnet efter en half timmas förlopp hörde Lundberg omkring kl 9 vara hemma och i bevekande ordalag af sin hustru uppmanas att hålla sig inne; och är vittnet öfvertygadt derom att hustrun sedan ej släppte honom ut. Vidkändt.
168:o Skräddarearbetaren Lindberg, hvilken förmälde: att då vittnet, som har sin spisning hos tilltalade Skräddaren Lundberg, på uppmaning af dennes hustru att söka rätt på Lundberg och förmå honom bege sig hem, omkring kl. 7 på aftonen den 26 September gick ut åt torget, påträffade vittnet i en folksamling bemälde Lundberg, som då förhöll sig stilla och, på vittnets fråga hvar han uppehållit sig hela eftermiddagen, uppgaf att han jemte en vid namn Åkerlund varit ute och köpt kläde; att vittnet omkring en timma senare på torget åter träffade Lundberg, hvilken, ehuru han lofvade att straxt hörsamma vittnets uppmaning att gå hem, följde efter en folkhop, som drog af åt vester, samt att vittnet, vid ett besök i Lundbergs bostad omkring kl. 9 på aftonen fann denne vara inne; och ville vittnet påminna sig att Lundberg vid något tillfälle påföljde dag yttrade till vittnet: ”det var väl jag höll mig hemma i går qväll.” Vidkändt.
Protokollet för den 23 nästlidne November blef nu uppläst och lemnades utan anmärkning, hvarefter dels Skräddaren Lundberg anhöll att få komma på fri fot och dels från Carl Gustaf Abrahamsson och Carl Petersson samt Lundström ingåfvos följande två skrifter:
”Till Välloflige Rådhus-Rätten i Jönköping!
Undertecknade anhålla, jag Carl Gustaf Abrahamsson för min del, att målet om vårt deltagande i oroligheterna i Jönköping den 25 och 26 sistl. September måtte snart blifva afgjordt, emedan jag icke deltagit deri vidare än att jag sökt afstyra våldsamheter, som i oförstånd begingos af en hop lärlingar och yngre personer, samt att min mening med deltagandet endast var, att söka få spannmål och viktualier in på torget, så att icke förköp skedde till mitt och arbetande klassens förfång, och jag Carl Petersson, som icke är öfvertygad om någon brottslighet, vidare än att jag var närvarande hos Handlanden Lindmans om Tisdags qvällen och Onsdags morgonen, måtte tillåtas svara på fri fot, så mycket mer som mina 3 små barn ligga hemma sjuka och befinna sig jemte hustrun i behöfvande omständigheter, beröfvade, som de äro, min arbetsförtjenst, och jag för öfrigt under hela den tid jag vistats i staden och de 9 år jag tjenstgjort vid brandvakten, uppfört mig utan anmärkning, hvilket allt jag hoppas länder till min fördel och beveker Välloflige Rätten lyssna till min anhållan. Jönköping i Slottshäktet den 7 December 1855.
Carl Gustaf Abrahamsson. Carl Petersson.”
”Till Välloflige Rådhus-Rätten i Jönköping!
Härmed får jag i största ödmjukhet inför Välloflige Rådhus-Rätten ingifva mitt svaga och sanna förhållande tillkänna, jag som har hustru med 3 små barn, och nu sitter jag inom fängelsets dystra murar, samt familjen saknar all nödtorftig bergning så länge jag qvarhålles i häkte, genom mitt ensamma hittills och hoppas hädanefter kunna försörja både hustru och barn på min lilla arbetsförtjenst, om jag kunde få tillstånd att i dag slippa lös och svara på fri fot, med det är något hopp qvar att kunna upprätta mitt svaga belägringstillstånd för mig och de mina, för en moder än hur om hon må vara för sina barn intet eger mer än 2 tomma händer, hvad hjelp kan hon då göra när barnen omkring henne skriker och ropar efter bröd, någon gång kan det lyckas henne att locka de hungriga barnen ifrån sig, men för jemnaden finner hvarje rättänkande menniska att det går icke an, hvad smärta en fader kan hafva öfver detta lemnar jag till hvar och en som har fadershjerta; det är icke nog med att en fader förskaffar sina barn fullkomligt uppehälle, utan det fordras en daglig upplysning och förmaning huru de skall lefva och lyda både Gud och menniskor, hvilket jag till mitt häktande försökt att fullgöra så mycket som i min makt har stått.
Jag som icke vet mig gjort något ondt uti dessa oroligheterna, för hvilket jag är häktad har jag förut sanningsenligt uppgifvit min berättelse. Aldrig har jag hvarken på land eller i stad varit tilltalad hvarken för öfverord eller gerningar. Jag hoppas och tror att så länge som mitt namn är kändt att ingen kan komma och säga att jag hvarken uti en eller annan lastbarhet har utöfvat något ondt; först jag olyckligtvis Onsdagen den 26 September gick åt staden för att uppsöka min äldste son, hvilken jag uti min sanningsfulla berättelse förut uppgifvit och då jag blef af flere personer tillfrågad hvad jag skulle i staden eller hvad ärende jag hade, tyckte mig icke vara skyldig att uppgifva ute på stora gatan hvad ärende jag hade, eftersom jag aldrig hört omtalas att man dertill var skyldig och ämnade mig ej till att göra något ondt, hvilket jag ej heller gjorde, hvarken emot menniskor eller hemvist; om jag gifvit några ord som kan kallas sturskhet när jag blef tillfrågad hvad jag skulle i staden skall jag väl derför sitta häktad flera månader, utan hoppas att Välloflige Rådhus-Rätten i dag bifaller mitt frigifvande att få vara på fri fot och svara, hvilket jag ej skall uraktlåta att inställa mig vid bestämd och utsättande rättegångstimma. Jönköpings Länsfängelse den 7 December 1855.
hvilka upplästes; och fingo parterne taga afträde, medan öfverläggning hölls om följande för dem, åter inkallade, afsagda
Utslag.
Rådhus-Rätten, som för närvarande finner sig icke kunna bifalla Skräddaren Lundbergs, Carl Gustaf Abrahamssons, Carl Peterssons och Lundströms framställda begäran att varda ur häktet lösgifne, utställer ransakningen till vidare fortsättning å Tisdagen den 11 i denna månad, kl. 10 förmiddagen, då, i närvaro af Åklagaren, de häktade skola för Rätten inställas samt öfriga i målet tilltalade vid hemtningspåföljd sig infinna.
De häktade återfördes till Länsfängelset. År och dag som ofvan.
In fidem
C. Forssell.