Upproret i Jönköping/09Nov1855
| ← Den 6 November 1855 |
|
Den 13 November 1855 → |
Den 9 November 1855.
Närvarande:
| Borgmästaren Herr Assessorn G. F. Asker; | ||
| Rådmannen | Herr | G. Kahnberg; |
| ” | ” | A. G. Rudling; |
| ” | ” | C. Seipel och |
| ” | ” | A. Elfström. |
Undertecknad förordnades föra protokollet.
Då nu fortsattes den ransakning, som den 5 i denna månad, under N:o 12 i då förda protokoll sednast förevarit, angående Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson och Carl Petersson m. fl. häktade samt på fri fot varande förre Brandvaktskarlen August Berg och Snickaregesällen Johan Magnus Nyström m. fl., alla ställde under åtal af Stadsfiskalen A. F. Strömberg för delaktighet i de under den 25 och 26 nästlidne September här i staden förefallne upproriska och våldsamma uppträden, blefvo, i närvaro af Kongl. Justitiæ-Kanslers-Embetets ombud Herr Advokatfiskalen i Kongl. Götha Hof-Rätt A. Svalander samt Åklagaren, de häktade för Rätten inställde, med undantag af Hamndrängen Daniel Andersson och Arbetskarlen Nils Jonsson, hvilka anmäldes fortfarande vara sjuke; hvarjemte öfriga i målet tilltalade personligen tillstädeskommo.
Sedan protokollet för den 23 sistl. Oktober blifvit uppläst, dervid någon annan anmärkning ej förekom, än att häktade Arbetskarlen Malmberg yrkade, att som han vore syskonbarns barn med afhörda vittnet Friberg, denne i hvad hans berättelse rörde Malmberg måtte förklaras för återgångsvittne, uppstodo tilltalade Faktorismeden Lönnegren och Drängen Johan Zetterberg samt angåfvo i bestämda ordalag Åklagaren, för det denne skall under Onsdagen den 26 September i flere personers närvaro fällt yttranden, hvilka inneburo gillande af de oroligheter, som redan då förelupit, samt dymedelst, att han förklarat sig i händelse af vidare uppträden skola hålla sig undan, uppmuntrat till oroligheternas fortgång, hvilken angifvelse Lönnegren och Zetterberg sade sig vilja styrka med vittnesmål af Vinhandlanden Molinie och dennes Bokhållare.
Åklagaren, som till alla delar förnekade angifvelsen, hade, med enahanda ansvarspåstående, som mot öfrige i målet tilltalade blifvit framställde, till denna dag inkallat Smedlärlingen Fredrik Hörnsten, Arbetskarlen Johan Österberg, Smeden Carl Andersson, Muraregesällen Nils Lundahl, Bleckslagaregesällen Sven Johan Bårman, Skomakaregesällen Anders Johan Svensson samt Snickarelärlingen Arvid August Hofvenberg, hvilka, alla närvarande, hvar för sig hördes och berättade:
54:o Smedlärlingen Hörnsten, hvilken är af medelmåttig längd, ej synnerligen starkt byggd, har ljust hår, ljusa ögonbryn och blå ögon: att han vore född uti Grenna i Oktober månad 1836 af föräldrarne, bonden Olof Hörnsten och dennes hustru Sara Israelsdotter, hos hvilka han vistades till dess han, efter uppnådd ålder af 16 år, första gången begick nattvarden, då han kom ut först i tjenst under ett år och sedan i lära hos sin nuvarande mästare, Smeden Engdahl här i staden, samt att Hörnsten förut icke varit för brott tilltalad. Angående sine under Tisdagen den 25 och Onsdagen den 26 sistl. September förehafde göromål, för hvilka Hörnsten tillsades att redogöra, förmälde han, under förnekande af all delaktighet uti de sagde dagar förelupne oordningar, att han aftonen förstnämnde dag icke varit ute, utan sysselsatt å verkstaden ända till kl. nio, till hvilken timma arbetet, som andra dagar slutar kl. åtta, om Tisdagarne merändels utsträckas, enär en mängd hästskor med tillbehör då måste förfärdigas i beredskap åt landtboar, hvilka vid sina besök i staden på Onsdagarne ofta låta sko sina hästar; att han efter slutadt arbete kl. 8 påföljde afton, sedan han förut under dagen hört omtalas de oroligheter, som egt rum, ensam begaf sig utåt vestra landsvägen och uppehöll sig dels något litet i backen vid Bäckalyckan och dels på ett bösshålls afstånd från vice Häradshöfdingen Fricks lusthus, der en mängd personer, som Hörnsten ej kunde igenkänna, föröfvade våldsamheter, samt att han, efter att en stund hafva åsett desse uppträden, ensam återvände till staden; och förnekade Hörnsten alldeles att hafva innehaft någon kagge eller undfägnat, vare sig Johan Larsson eller någon annan, med brännvin.
55:o Arbetskarlen Österberg, hvars längd och kroppsbyggnad ej öfverstiga medelmåttan och hvilken har ljusbrunt hår, ögonbryn af lika färg och blå ögon, dels angående sine lefnadsförhållanden: att han föddes den 4 Mars 1814 i Sandseryds kyrkoby, der föräldrarne Jöns Österberg och Lisa Danielsdotter innehade hemmansbruk; att Österberg, som oafbrutet vistades hemma hos föräldrarne, med undantag af någon tid omkring år 1835, då han innehade tjenst såsom dräng här i staden, för 17 år sedan öfvertog gårdsbruket efter sin aflidne fader och några år derefter trädde i äktenskap med ännu lefvande hustrun Lisa Persdotter, hvilken födt honom fyra barn; att han efter sin år 1847 hit till staden företagne flyttning med sitt arbete nödtorftligen försörjt sig och sin familj, och att han en gång för några år sedan vid Rådhus-Rätten varit tilltalad för innehafvande af ett ur, som befunnits vara stulet, men blifvit från ansvar fri; samt dels vidkommande de oroligheter, som ifrågavarande dagar inträffat: att sedan han, som deri icke i någon mån deltagit, och först under förmiddagen den 26 September derom erhållit kunskap, nämnde dag, jemte Arbetskarlen Lind, varit sysselsatt med arbete å tomten N:o 40 vestra förstaden ända till middag, hade Österberg och Lind, icke för att deltaga i oroligheterna, utan endast af nyfikenhet, begifvit sig ut i staden och derunder besökt näringsidkarne Bergs och Wahlbergs krogar, der då många arbetare, hvilkas namn Österberg nu ej kunde erinra sig, voro inne; att han, efter att sedermera hafva varit hemma, litet efter skymningen i sällskap med bemälde Lind gick åt östra stadsdelen och uppehöll sig vid Lindmans hus, hvarest han dels samtalade med Prosten Modigh och dels hörde hurusom uppmaning framställdes till folket att åtskiljas, samt att Österberg, som något senare träffade tilltalade Åkerblad, ledande en oxe, medföljde Åkerblad till Slagtaren Svenssons å förstaden belägna hus, derunder Åkerblad ofta ropade: ”här är frukost till bödeln”, hvarefter Österberg omkring klockan 8 gick hem och var sedermera icke, såsom han uttryckte sig, ute ”till någon skada”.
Tilltalade Åkerblad uppgaf i anledning häraf, att han vid af Österberg omnämnda tillfället yttrat: ”här är frukost tills i morgon”.
56:o Smeden Andersson, som är af undersättsig kroppsställning, har ljusbrunt hår, ögonbryn af lika färg och blå ögon; att han vore född den 11 Mars 1818 i Kronobergs län, Allbo härad, Moheda socken och Horeda by, af föräldrarne Anders Jonasson och dennes hustru Ingeborg Jonasdotter, hos hvilka han uppfostrades till deras 8 år derefter inträffade död; att sedan Andersson vid 19 års ålder kommit i lära uti Wexjö och 6 år derefter blifvit gesäll i Kalmar, hade han, som någon tid drifvit sitt handtverk å landet, år 1848 blifvit borgare i Grenna och år 1849 flyttat hit till staden, samt att han vore gift med Sofia Lindqvist, som födt honom 3 barn, och att Andersson förut icke varit för brott tilltalad. Den 25 sistlidne September hade arbetet fortsatts å Anderssons verkstad till klockan mellan 8 och 9 på aftonen, derefter ej heller någon af arbetarne varit ute. Sedan Andersson, som först på Onsdags eft. m. fått kännedom om oroligheterna, men förmodat desamma redan hafva upphört, efter slutadt arbete omkring kl. 8 på aftonen gått ensam ut samt besökt Målaren Petersson på Maden, för att påskynda målningen af några vagnar, dem Andersson snart ville hafva färdige, hade han, som nu ej kunde påminna sig huruvida han vid utgåendet tvättat sitt ansigte, i hemvägen begifvit sig åt stora gatan, hvilken väg icke är längre än den öfver torget, samt, då Andersson här såg samlad en stor orolig folkmassa, omkring 10 minuter uppehållit sig något vester om Assessor Wickboms hus, men i anseende till sin svaga hörsel ej kunnat uppfatta hvad hopen egentligen förehade. Ifrån detta ställe hade Andersson, som vid tillfället haft kragen å sin rock till hälften uppslagen, en åtgärd, som han, i anseende till ett långvarigt bröstlidande, orsakadt af en öfverkörning, ständigt då det blåser måste vidtaga, för att skydda sig mot drag, medan hopen ännu var qvar ensam aflägsnat sig åt vester, under vägen mött och helsat på Gördelmakaren Lagervall samt på torget omkring en fjerdedels timma samtalat med Smeden L. P. Wahlin och Garfvaren Kjellberg. Då färden vidare af Andersson ensam fortsattes utom den egentliga staden, hade han på Vedtorget åter träffat ofvanbemälte Lagervall och på dennes förslag medföljt å väg till vice Häradshöfdingen Fricks egendom, för att se på hvad som der förehades, men anländ till lägenheten Talavid åter en stund uppehållits af samtal med Hofrätts-Kommissarien Carlsson och sedermera tillkomne förutnämnde L. P. Wahlin och Kjellberg jemte Smeden C. A. Wahlin, Bleckslagaren Wadner och Målaregesällen Lindeskog, i sällskap med hvilka Andersson gått upp till en vid qvarnvägen på något afstånd från Fricks gård varande lada, der de af en mötande gosse underrättades att stenkastning egt rum framme vid stora byggningen. Båda Smederne Wahlin samt Kjellberg gingo då nedåt egendomen, men Andersson jemte Wadner och Lindeskog stadnade vid ladan, derunder Andersson ej kunde påminna sig hafva sett flere än 3 personer, hvilka tycktes vara någre af de vid qvarnarne anställde arbetarne; och yttrade Andersson, som bedyrade sig hvarken hafva varit i följe med hopen eller sett densamma vid sitt tåg till berörde egendom gå förbi, den förmodan att, medan Andersson dröjde å torget, folkmassan obemärkt af honom dragit af åt vester. Efter något uppehåll vid ofvannämnda lada anträdde Andersson jemte Wadner och Lindeskog återfärden till staden och upphunnos nära Slottskyrkan af båda Smederne Wahlin och Kjellberg, hvarefter Andersson, vid ankomsten till Handlanden Hallgrens å förstaden belägna hus, skiljde sig från sällskapet och begaf sig omkring klockan ½ 10 hem, åtföljd ända till sin port af den yngre Hjertqvist, med hvilken han under tiden sammanträffade; och hade Andersson, som förnekade att hafva yttrat någon uppmaning till sina biträden, att upphöra med arbetet eller att gå ut och se på folket, vid hemkomsten ej besökt den serskilda byggnad, i hvilken sofrum äro inredde åt hans arbetare, samt kunde alltså ej upplysa om desse varit inne. Sedan Andersson härefter gått till sängs och legat omkring 10 minuter eller en fjerdedels timme, hade han fått höra oväsende å gatan, samt i anledning deraf, och då han tillika erinrade sig att porten till gården vore öppen, stigit upp, klädt på sig och gått ned i porten, hvarest han, efter det en hop folk dragit ut till det så kallade Verket, några ögonblick samtalade först med Cigarrarbetaren Bengtsson och, sedan denne aflägsnat sig, med Snickaren Sunesson och Tunnbindaren Balack; hvarefter, och sedan äfven desse gått sin väg, Andersson tilläste sin port samt åter gick till sängs innan klockan ännu slagit 10; och förmälde Andersson att han, såvidt han kunde påminna sig, icke någon gång under aftonen varit tillsamman, vare sig med sin Gesäll Sellgren eller Kakelugnsmakaren Ryhle.
57:o Muraregesällen Nils Lundahl, som, kort och undersättsig till växten, har blå ögon, ljusa ögonbryn och hår af samma färg: att han, som är född år 1823, vore broder till häktade Skräddaregesällen Johan Lundahl, att han, efter att i 10 år hafva varit hemma hos föräldrarne, först under 8 år tjenade såsom dräng och sedan kom i lära hos Muraren Sirén, att Lundahl, såsom ogift och sjelfförsörjare, af sitt handtverk har god utkomst, samt att han ej förut varit för något brott tilltalad. Medan Lundahl på morgonen den 26 sistlidne September hos Vinhandlanden Molinie var sysselsatt att å dennes salubod inmura en spis, hade Åklagaren inkommit i boden och, sedan han omtalat de uppträden, som föregående afton egt rum utanför Handlanden Lindmans hus, yttrat: ”folket är förskräckligt att lefva här i staden”, samt derpå, då Molinie eller någon annan invände, att han funne folkets hat till Lindman besynnerligt, enär denne aldrig på torget gjorde några uppköp, vidare sig utlåtit: ”det är detsamma, om han ej köpt upp på torget, så har han gjort det på landet genom sine utskickade; hvad skall folket göra, en hop arbetskarlar hafva nu gått till Borgmästaren, men dit hade de bort bege sig allesammans”. Lundahl hade sedan fortsatt sitt arbete ända till aftonen, då han efter intaget qvällmål begaf sig ut och besökte först östra stadsdelen, der han, stående i närheten af kyrkan, såg en orolig folkhop något längre åt öster röra sig fram och åter, men derefter, i ändamål att tillse Muraren Sax, vände sin färd till det utanför vestra förstaden belägna sjukhuset, der bemälde Sax då varit intagen. Då Lundahl, som under tiden ej var åtföljd af någon menniska, anländt till sjukhuset, hade, medan han af några derutanför varande qvins- och manspersoner, hvilka tycktes tillhöra sjukhuspersonalen, gjort sig underrättad huru Sax skulle kunna träffas, åtskillige folkhopar, bestående af för Lundahl obekante personer, dragit förbi å väg än till och än ifrån staden, och någon i en ifrån backarne antågande folkmassa yttrat: ”deruppe är allt förstördt, och nu är ej annat att göra än tända eld på’et”. Sedan Lundahl uträttat sitt ärende vid sjukhuset, begaf han sig af nyfikenhet upp åt vice Häradshöfdingen Fricks egendom, samt iakttog dels att två personer i närheten af trädgården på vägen sönderslogo en bössa, dervid en pojke, sedan han afryckt remmen, kastade bitarne af kolfven omkring sig samt dels, medan Lundahl stannade på en invid gården varande åker, hurusom två andre voro uppe på taket till lusthuset; och hade Lundahl, som ej kände någon af desse våldsverkare, efter en stunds uppehåll å sagde åker, derunder han såg folk gå både till och ifrån berörde egendom, vändt åter till staden, vid förbigåendet af Rådhuset sett en mängd arbetare vara samlade derutanför, samtalande om saker, som Lundahl i hastigheten ej kunde uppfatta, samt genast begifvit sig till sitt i Handlanden Ekeroths hus belägna hemvist, dit han utan att der träffa någon, som kunde intyga detta förhållande, anlände klockan 10 på aftonen.
58:o Bleckslagaregesällen Bårman, af medelmåttig längd och smal växt, med hår och ögonbryn af ljus samt ögon af blå färg, att han vore född den 16 Februari 1821 i oäkta säng af en vid namn Christina här i staden, hvilken sedermera trädde i äktenskap med Smeden Trotte Bårman; att han af denne uppfostrades till sitt 16 år, då han skickades till Stockholm, hvarest han kom i lära hos en Bleckslagare vid namn Engstedt, att sedan Bårman blifvit gesäll, hade han arbetat i åtskillige städer, nästlidet års sommar återkommit hit till staden och under tiden varit anställd hos Bleckslagaren Brandt, samt att han, som är ogift, förut icke varit tilltalad för någon förbrytelse. Under frukosttimman den 26 nästlidne September, hvilken dag han varit sysselsatt med arbete å Rådmannen Kahnbergs bygge, hade Bårman gått ut för att i något ärende besöka Smedgesällen Åkerblad, som är boende å förstaden, och dervid sett en mängd arbetare ute å gatorna, så att Bårman insåg att något ovanligt vore å färde. I återvägen fann han en folksamling i närheten af jernbron; och då Bårman, i det han gick igenom massan, af någon blef skuffad, hade han, som egde all anledning förmoda att skuffningen blifvit honom tillfogad af Fanjunkaren Rosell, hvilken befann sig alldeles i närheten, uppretad ej mindre häröfver än äfven af ett utaf Polisbetjenten Ekvall mot Bårman fäldt oqväde, sträckt handen upp åt Rosells ansigte, men kunde ej erinra sig om han dervid fått tag i dennes mustache. Återkommen till Kahnbergs bygge omkring klockan 9, fortsatte Bårman sitt arbete till dess på eftermiddagen, vid pass klockan 3, han af någre tillkomne arbetare, dem han påstod sig icke känna, blef tillsagd att upphöra, då Bårman begaf sig först hem till sin vid östra tullen belägna bostad, samt derifrån till madamen Christina Rydelius, hvilken är boende i Fabrikören Norlings gård, och hos hvilken Bårman uppehöll sig till dess han, efter att jemte bemälda madam och flere andra personer hafva från trappan af sagde hus åsett, hurusom folkmassan, deribland Bårman ej kände någon, första gången besökte östra stadsdelen, något sednare i sällskap med Urmakaren Petersson och en Handelsbetjent, med hvilken Petersson tycktes vara bekant, gaf sig å väg till Dunkehalla. Anlände till ett mindre hus, som ligger å en invid Häradshöfdingen Fricks egendom varande åker, stannade Bårman och hans följeslagare en stund, derunder Bårman väl hörde skrik och oväsende samt ljud af stenkastning nere vid sagde egendom, men ej såg någon person, som han kände. Under återfärden till staden, som snart nog och innan uppträdet vid ofvannämnde egendom var slutadt anträddes i samma sällskap, följdes stora landsvägen och stora gatan ända till Norlings hus, från trappan af hvilket Bårman, som der åter tog plats, såg en mängd obekanta personer, hvilka, såvidt Bårman kunde märka, icke innehade några stakar, vara sysselsatte att i Handlanden Lindmans snedt emot belägna hus, med stenar sönderslå fönsterrutor, hvarmed de fortsatte till dess de vid ordningsvaktens ankomst skingrade sig åt alla håll; hvarefter, och sedan Bårman sett någre af de i sagde vakt deltagande herremännen från gatan upphemta flere der liggande stakar, Bårman omkring klockan 11 på aftonen gick hem; och förnekade Bårman att hafva varit närvarande vid någon persons häktande eller att i anledning deraf hafva vidtagit någon åtgärd.
59:o Skomakaregesällen Anders Johan Svensson, som är af medelmåttig längd och kroppsbyggnad, har mörkbrunt hår, ögonbryn af samma färg och blå ögon: att han föddes den 3 Mars 1833 i Rogberga socken, hvarest hans fader Johannes Svensson varit torpare under Riddersberg; att sedan modren, hvars namn Svensson icke mindes, aflidit i den 1834 års sommar gängse kolerafarsoten, hade hans fader låtit mot lega uppfostra honom hos andra personer till dess han, efter uppnådd ålder af 13 år, sattes i skomakarelära; att han, som år 1851 blef gesäll och vid tiden för ifrågavarande oroligheter arbetade hos Skomakaren Nilsson i Rogberga, sedan en månad varit i nämnde egenskap anställd hos Skomakaren Agelin den äldre här i staden, samt att han för närvarande, under åtal för slagsmål, af denne Rådhusrätt fått sig förelagdt att med ed derifrån sig fria. Förpligtad att i följd af förberörde åtal inställa sig inför Rådhusrätten Thorsdagen den 27 nästlidne September, hade Svensson, åtföljd af bemälde Nilsson och tilltalade Pantzar, hvilka medförde skoarbeten, den förre till Handlanden Ekeroth och den sednare till någon annan, föregående eftermiddag begifvit sig å väg till staden, der han inträffade klockan mellan 5 och 6 på aftonen, och af Skomakaren Ryberg på förstaden, hvilken möttes i östra alléen, underrättades dels om de oroligheter, som på Tisdags aftonen och under loppet af dagen tilldragit sig, dels ock att flere dylika skulle komma att på aftonen ega rum. Efter något samtal med Ryberg, derunder denne yttrade smädelser och hotelser mot alla dem, som uppköpte spannmål, så att stadens invånare icke kunde erhålla tillräckligt af denna nödvändighetsvara, fortsatte Svensson och hans båda följeslagare vägen ut till Bierhalle, hvarest de, efter att tillsammans hafva förtärt hvar sin sup brännvin, skiljdes ifrån hvarandra, dervid Nilsson och Pantzar gingo till staden, men Svensson, som vid besöket inne å Bierhalle ej gaf så noga akt på der förut varande personer, att han om deras namn kunde lemna applysning, begaf sig till enkan Brandt, som bor i Stadsfogden Mobergers gård på förstaden, och hos hvilken Svensson vid sine besök härstädes plägade uppehålla sig. Sedan Svensson här tvenne gånger förnummit ljud af förbitågande folkskaror, hade han, då åter en tredje sådan anlände, gått ut och, sedan han sett denna bege sig fram åt landsvägen, medtagande ofvanbemälda enkas 8-åriga son, följt efter. Anländ till Häradshöfdingen Fricks egendom, såg Svensson hopen draga af nedåt bränneriet, samt träffade å vägen dit tilltalade Dyberg och Skomakaregesällen Elffors; hvarefter, då våldsamheterna började vid bränneriet, Svensson drog sig undan och stannade å sjöstranden, der han något senare varseblef 10 eller 12 med stakar beväpnade personer tåga förbi å väg till staden. Svensson återvände snart härpå, allt jemt ledsagande gossen, till enkan Brandts bostad och gick, i närheten af Tändsticksfabriken, förbi ofvannämnde personer, dem han då väl såg på närmare håll, men icke kunde igenkänna. Efter en stunds uppehåll hos bemälda enka, gick Svensson åter ut, äfven då medtagande gossen, hvilken yttrade önskan att följa honom, samt besökte Lindmans hus, dit Svensson anlände klockan 10, hvarpå, sedan han här dröjt vid pass en halftimma och derunder iakttagit hurusom någon inifrån bortplockade bitarne af de i berörde hus inslagne fönstren, Svensson återvände till sitt qvarter, der han sedermera oafbrutet vistades.
60:o Snickarelärlingen Hofvenberg, af medelmåttig längd, stark kroppsbyggnad, med hår och ögonbryn af ljus färg samt blå ögon: att han vore född den 27 September 1835 i Ödestugu socken, af föräldrarne Hemmansegaren Johannes Andersson och dennes hustru Anna Svensdotter, hos hvilka han vistades, tills han efter uppnådde 18 år kom i lära hos sin nu varande mästare, Snickaren Ahlbäck här i staden, samt att han förut ej varit för någon förbrytelee tilltalad. Sedan Hofvenberg under Onsdagen den 26 sistlidne September fått höra omtalas ifrågavarande oroligheter, hade han jemte kamraterne Sven, Carl och Anders, efter slutadt arbete omkring klockan 8 på aftonen, för att se på folket, begifvit sig ut åt staden, någon stund utan mål drifvit omkring på gatorna samt slutligen, ankommen till vestra stadsdelen, vid jernbron kommit att skilja sig från sine medlärlingar. Under ett besök, som Hofvenberg härpå ensam gjorde i den invid sagde bro varande promenadplatsen, såg han på afstånd en mängd manspersoner, försedde med stakar, komma från vester och bege sig till staden. Hofvenberg, som ”för ro skull” gick efter, uppehöll sig sedermera, medan bemälde personer voro sysselsatte att med stenar och stakar inslå fönstren hos Handlanden Lindman, under hela tiden i den midt emot vid Vagnmakaren Rydéns hus belägna gränd, men kunde det oaktadt ej meddela någon upplysning om de personer, som utöfvade våldet, enär desse varit för honom alldeles obekante. Sedan fönsterinslagningen försiggått, gick Hofvenberg hem och fann före sig alla kamraterne inkomne.
De tilltalade, hvilka hvar för sig af Rättens ordförande mildt och allvarligt uppmanades att erkänna den del de möjligen tagit i oroligheterna, samt erinrades huru mycket strängare deras brottslighet skulle komma att betraktas, ifall de mot deras nekande, om någon sådan blefve öfvertygade, förklarade enständigt att deras ofvan antecknade berättelser innehölle allt, hvarom de i saken egde kännedom.
Polisbetjenterne Johan Ljunggren, Gustaf Collin och Nikolaus Hök, hvilka vid sista ransakningstillfället aflagt vittnes-eden samt erhållit påminnelser om dess vigt, blefvo nu hvar för sig hörde samt berättade:
109:o Johan Ljunggren: Efter erhållne ordres från tjenstförrättande Borgmästaren, Häradshöfdingen Rudling, begaf sig vittnet på aftonen den 25 nästlidne September till östra stadsdelen, der vittnet utanför Handlanden Lindmans hus fann dels samlad en stor massa folk, som i mer och mindre hotande ordalag uttryckte den ovilja, som tycktes vara rådande mot bemälde Handlande för dennes tillgörande att uppköpa spannmål, och ofta upphäfde ropet ”ned med Lindman”, samt dels öfrige Polisbetjenterne, bland hvilka äfven Wadell var, sysselsatte att uppehålla ordningen. Såsom vid tillfället varande de häftigaste hade vittnet fästat uppmärksamheten å Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, Carl Svensson, Malmberg och Carl Petersson samt förre Brandvaktskarlen August Berg, af hvilka Carlsson, understödd af Berg samt någre påträngande gesäller och lärlingar, så våldsamt motsatte sig vittnets och dess kamraters, på anmodan af åklagaren, gjorde försök att från stället bortföra Carlsson, att Häradshöfdingen Rudling, som jemväl var tillstädes, fann nödigt att, för undvikande af tumult, tillsäga vittnet och öfrige Polisbetjenter afstå derifrån, hvarefter Arbetskarlarne Carl Svensson och Malmberg, på bemälde Häradshöfdings och flere andres uppmaning, bortförde Carlsson; och såg vittnet, sedan hopen aflägsnat sig, den i Rättens förvar nu befintliga yxa och trädkubb, hvilka vid tillfället blifvit å gatan tillvaratagne, och af hvilka Häradshöfdingen Rudling medtog yxan och Brandvaktskarlen Nyberg hembar kubben. Sedan vittnet, som af Häradshöfdingen Rudling tillsades att kalla Carlsson, Malmberg, Carl Svensson och Carl Petersson till inställelse hos bemälde Häradshöfding till följande morgon vid åtta-tiden, bittida om morgonen den 26 September fullgjordt detta uppdrag, hade vid sagde tid ofvannämnde arbetare, i spetsen för en stor massa folk, kommit in å Häradshöfdingen Rudlings gård, der folkmassan, ehuru såväl Häradshöfdingen som Landssekreteraren och Riddaren Brorström uppmanade den till stillhet och att i lugn återvända till sine göromål, påyrkade förbud mot uppköp och utskeppning af spannmål, samt yttrade missnöje med Handlanderne Lindman och Goldkuhl samt Häradshöfdingen Frick. Hopen, som tycktes döf för alla föreställningar, fortsatte härefter, åtföljd af Rudling, vägen åt öster, stannade utanför Lindmans hus samt sade sig vilja tala med denne; och då Lindman, som vid hopens antågande icke var hemma, en stund derefter kom gående från vester, blef han af folkmassan omringad och i häftiga samt otidiga ordalag af den förbuden att befatta sig med spannmålsuppköp. Då, efter det Lindman samtalat med folket, hopen började åter vända åt vester, hade i anledning af någre utaf Herr Assessorn von Feilitzen yttrade ord, dem vittnet ej uppfattade, en del, deribland befunno sig Carlsson, Carl Svensson, Malmberg, Carl Petersson, Nils Jonsson och Sven Israelsson, skockat sig vid Häradshöfdingen Rymans midt emot belägna hus, på trappan hvaraf bemälte Herr Assessor tagit plats, samt hotat och oqvädat denne, hvarför vittnet gaf sig in i hopen och efter några bemödanden lyckades aflägsna densamma. Under vägen, som härefter fortsattes i vestlig riktning, mötte massan utanför Assessorn Wickboms hus, Häradshöfdingen Frick, hvilken omringades, hotades och häftigt tillsades att upphöra med uppköp af lifsförnödenheter, men som snart, medelst några löften skiljde massan ifrån sig; och hade bland denna hop ofvannämnde arbetskarlar jemväl befunnit sig. Vittnet, som af sitt åliggande att i östra stadsdelen tillse ordningen, hindrades att vidare följa hopens rörelser, blef, sedan kort efter skymningen en folkmassa, bestående af arbetare, gesäller och lärlingar, åter kommit ut åt östra stadsdelen och stannat utanför Lindmans hus, under framställande af enahanda påståenden, som de haft om morgonen, af Landssekreteraren Brorström afsändt till Rosenlund med anmodan till befälhafvaren att genast rycka in i staden med det manskap, som hunnit samlas, men enär endast 5 man då anländt, ansåg befälhafvaren sådant ändamålslöst och återsände vittnet med detta besked. Vid återkomsten till staden fann vittnet hopen redan aflägsnad, samt hörde sägas att en del begifvit sig ut åt Dunkehalla; och då vittnet i sällskap med Polisbetjenten Collin, i ändamål att tillse om några oroligheter vidare egde rum, gick åt vestra stadsdelen, såg vittnet fönsterrutor vara inslagne å Handlanden Borgs dåvarande bostad, samt mötte ytterst å förstaden Boktryckaren Björk m. fl., hvilka, återvändande från ett besök ute vid Häradshöfdingen Fricks egendom, omtalade de våldsamheter, som der bedrefvos. Medan vittnet, som härpå återvände till Rådhuset, uppehöll sig der, kom från vester antågande en hop menniskor, hvilka, beväpnade med störar, i det de gingo förbi, kastade stenar samt fortsatte vägen åt öster. Vittnet, som följde efter, iakttog, att massan först tågade förbi Lindmans hus under upphäfvande af höga rop och utan att företaga något våldsamt, men snart vände om och började med stakar och stenar slå in fönstren i sagda hus; och igenkände vittnet, som dock ej varseblef af hvilka stenar kastades, bland våldsverkarne, som alla voro svarta i ansigtet och till en del iklädde förskinn, tilltalade Skomakaregesällen Anders Johan Svensson, hvilken hade rockkragen uppslagen och ombunden med en halsduk, Gesällen Almgren, Lärlingarne Fägersten och Jonas Berg. Vittnet gick in i hopen och bad den afstå från sine våldsamheter, hvilken begäran äfven efterkoms, så att stakarne bortlades och folkhopen, som drog sig mera åt öster, uppehöll sig der under samtal, till dess kort derefter en annan skara kom ifrån vester, då de förstnämnde åter grepo till stakarne, förenade sig med de sist ankomne och fortsatte våldsamheterna. Under vittnets fortsatta bemödanden att återställa ordningen, hvilka nu ej kröntes med någon framgång, kom Muraren Fredrik Jakobsson fram till vittnet, emot hvilket en okänd lång karl i detsamma lyftade en stake, fattade vittnet i armen och uppmanade vittnet att aflägsna sig, emedan Jakobsson eljest icke förmådde freda vittnet för misshandling; och fattade vittnet häraf den föreställning att Jakobsson egde inflytande på hopen. Då vittnet och Polisbetjenten Ekvall, som jemväl var tillstädes, nu insågo att de ensamme icke förmådde något, skyndade vittnet till Rådhuset efter vakt och mötte under vägen först Apothekaren Pauli jemte Konrektor Rosengren samt sedermera vid torget en del af säkerhetsvakten, med hvilken vittnet återvände till Lindmans hus, der våldsamheterna då redan voro slut; dock iakttog vittnet att en sten kastades från den midt emot sagde hus vid Vagnmakaren Rydéns gård belägna gränd. Någon vidare oordning egde sedermera icke rum; och då en halftimme derefter en del af den inkallade militärstyrkan anlände var lugnet på alla punkter i staden återstäldt. Vidkändt.
Hörd i anledning af vittnets berättelse, förnekade Jakobsson att annorlunda än som åskådare hafva deltagit i oroligheterna samt uppgaf att den, som hotat vittnet, varit en obekant person ifrån landet.
110:o Collin: Då vittnet, efter erhållen kallelse, på aftonen den 25 nästlidne September, inställde sig vid Handlanden Lindmans hus, befunnos derutanför samlad en mängd menniskor, bland hvilka Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson och Malmberg utmärkte sig såsom de häftigaste. Då vittnet på befallning jemte öfrige kamraterne sökte fasttaga Carlsson, blef vittnet skuffadt af förre Brandvaktskarlen Berg, hvilken yttrade: ”ni låta bli att taga någon i kurran i qväll”, hvarefter och sedan vittnet förklarat det meningen vore att endast aflägsna Carlsson, denne lofvade att frivilligt gå hem. Arbetskarlen Malmberg, som jemväl gjorde samma löfte, yttrade slutligen: ”nu göra vi ett hurrarop och upphöra sedan, men i morgon skall det bli bättre”; och hade vittnet iakttagit, att förre Polisbetjenten Wadell, den vittnet förut väl hört klaga öfver spannmålens dyrhet, men aldrig yttra något, som häntydde på våldsamheter, vid detta tillfälle biträdde att upprätthålla lugnet. Under loppet af påföljde förmiddag såg vittnet Carl Svensson, Malmberg och Carlsson, jemte en skara andra arbetare begifva sig till Handlanden Borgs salubod, och under yttrande att de ville tala med denne skocka sig utanför; och hade, då Borg ändtligen kommit ut, Carlsson och Malmberg, sedan massan förebrått Borg för hans uppköpande af spannmål, sagt sig vilja se huru mycket af denna vara han innehade, samt derjemte, i följd af Borgs vägran att ställa sig hopens fordringar till efterrättelse, yttrat att om han ej godvilligt följde dem, de skulle med våld föra honom med sig. Å näringsidkaren Bergs krog, hvarest vittnet, för att tillse ordningen, sedermera var inne, hade Arbetskarlen Nils Jonsson, på uppmaning af vittnet, att afhålla sig från vidare förtärande af brännvin yttrat: ”det är ej värdt att J sägen något i dag poliser, ty då fån J pisk.” Från sagde krog begaf sig vittnet till Smedjegatan, hvarest Malmberg, Carlsson och en hop andra arbetare voro inbegripne i samtal; och då någon bland desse sagt: ”nu gå vi till Sjöbergs”, hade hopen, den vittnet följde efter, begifvit sig till bemälde Handlandes bod, dit tre personer, bland hvilka de två voro Johan Andersson och Carl Svensson, ingått, medan de öfrige stannat utanför, samt en stund derefter kommit ut, hafvande framför sig Handlanden Sjöberg, den massan då förebrådde för det han uppköpte spannmål, och till hvilken Arbetskarlen Carl Bång yttrade: ”om läppen voro afskuren på dig, så voro du lika vacker som jag.” Då folkhopen på aftonen samma dag första gången var samlad utanför Handlanden Lindmans hus, hade vittnet iakttagit ej mindre att flere personer och bland desse Carlsson och Malmberg uppmanades att förfoga sig hem, än äfven att Snickaregesällen Nyström, under samtal med en person, i hvilken vittnet tror sig igenkänna Faktorismeden Lönnegren, utlät sig: ”jag har varit utrikes och på många orter, och der har uppköp af spannmål icke tillåtits; vi skola väl fresta att hålla efter de här spannmåls-handlarne.” Vittnet, som beordrades att qvarstanna vid Lindmans, hade ej kännedom om hvad som tilldrog sig förr än senare på aftonen, då vittnet vid ett besök i vestra stadsdelen såg fönsterrutor vara inslagne hos Handlanden Borg; och då vittnet, som härpå återvände till Rådhuset, vid pass kl. 10 afsändes till lazarettet, för att ombesörja det de sårade soldaterne blefvo förbundne, hade vittnet i anledning af det skrik och oväsende, som rådde å landsvägen, förfogat sig utmed sjöstranden till sagde ställe, och vid återkomsten derifrån utanför Rådhuset påträffat en folkmassa, deribland vittnet tyckte sig i två personer, som voro svärtade i ansigtet, igenkänna lärlingarne Abrahamsson och Öberg. Vidkändt.
Emot Collin anförde häktade Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson nu såsom jäf, att Collin skulle vara hans uppenbara ovän, hvilken uppgift, på begäran af Carlsson här antecknad, Collin till alla delar bestridde.
111:o Hök: På morgonen den 26 sistl. September hade vittnet, som har sin station å förstaden, vid det vittnet i något ärende besökt torget, sett Arbetskarlarne Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, Carl Petersson, Carl Svensson och Malmberg, efterföljde af en stor skara andra arbetare tåga af till Häradshöfdingen Rudlings gård, dit vittnet följde efter, och hvarest arbetarne, sedan de framställt anhållan till Häradshöfdingen Rudling, att förbjuda vidare uppköp af spannmål, dervid Carlseon, Carl Petersson, Nils Jonsson och Malmberg talade, af bemälde Häradshöfding och Landssekreteraren Brorström uppmanades att förhålla sig stilla och återgå till sine göromål. Sedan, efter en stunds uppehåll här, Carlsson och Carl Petersson yttrat: ”nu gå vi”, hade folkhopen aflägsnat sig, stannat något utanför på gatan och derefter fortsatt vägen till Handlanden Lindmans hus, der en del sökte intränga på gården, men hindrades af Häradshöfdingen Rudling, Polisbetjenten Ekvall och vittnet. För att tillkalla Stadsfiskalen, bortskickades vittnet härifrån och fann vid återkomsten Handlanden Lindman i samtal med hopen, som efter erhållet löfte, att hos Lindman få köpa råg för 17 Riksdaler tunnan, drog sig åt vester, samt mötte och omringade vid Assessorn Wickboms gård Häradshöfdingen Frick, med hvilken arbetskarlarne Grahn och ofvanbemälde Carlsson samtalade, under det förre Hållkarlen Carl Johansson stod i närheten. Sedan äfven Frick gifvit åtskillige löften, fortsatte massan tåget vidare åt vester. Inne å näringsidkaren Bergs krog, den vittnet senare på förmiddagen besökte, för att tillse hvad som der förehades, hade Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, som jemte en mängd andre der uppehöll sig, då vittnet uppmanade dem att icke förtära mera brännvin än de redan intagit, försäkrat vittnet, att ej någon vidare finge smaka en sup. Vid Kronomagazinet, dit vittnet härefter begaf sig, hade en mängd arbetare och bland desse desamme, som förut på dagen varit hos Häradshöfdingen Rudling och Handlanden Lindman, omringat Inspektoren Eckerberg på Kofveryd jemte några bönder och förebrått den förstnämnde för det han uppköpte spannmål, samt i återvägen derifrån på Vedtorget kringrännt en dräng från Barkeryd och Fanjunkaren Rosell, hvilken i enahanda afseende antastades. På aftonen kl. 8 erhöll vittnet tillsägelse från Åklagaren att vid Häradshöfdingen Fricks egendom efterhöra om 25 man af den tillkallade militären ännu anländt och anmoda befälhafvaren att i sådan händelse rycka in i staden; och då, efter det underrättelse af befälhafvaren erhållits att endast åtta man förutan befäl voro samlade, samt att sedan 25 man kommit, han skulle efterkomma Åklagarens anmodan, vittnet med detta besked återvände till staden och derunder hörde skrik och oväsende, i anledning hvaraf vittnet påskyndade sine steg, hade vid krogen Talavid en hop af minst 400 personer, den vittnet ej kände och hvaraf eftertruppen utgjordes af qvinnor, hållande hvarandra under armarne och kastande stenar, mött vittnet, som med möda kunde bana sig väg derigenom. Ifrån Rådhuset, dit vittnet begaf sig med den vid Fricks egendom erhållna underrättelsen, hade vittnet blifvit afsändt med ett bref, under vägen kommit i sällskap med Tullvaktmästaren Johansson samt vid Handlanden Lindströms hus å förstaden råkat ut för en hop manspersoner, hvilka, beväpnade med stakar, så häftigt kastade stenar, att vittnet skyndsamt måste draga sig undan. Efter uträttadt ärende återvände vittnet ännu en gång till Rådhuset samt medföljde, sedan bud kommit om våldsamheterna vid Lindmans hus, till östra stadsdelen, der då endast en och annan sten kastades; och hade vittnet bland de här qvarvarande igenkänt Skomakaren Anders Johan Svensson, hvilken så utstyrd, som förra vittnet berättat, samtalat med Polisbetjenten Ekvall samt Arbetskarlen Anders Johansson hos Slagtare-enkan Lindgren och Smedgesällen Blomgren, som träffades af en från Lindmans hus återstudsande sten. Vidkändt.
Åklagaren yrkade att förre Brandvaktskarlen August Berg och Skomakaren Anders Johan Svensson måtte förklaras skyldige att träda i häkte, och fingo i anledning häraf, och sedan August Berg och Anders Johan Svensson bestridt berörde yrkande, parterne taga afträde, medan Rådhus-Rätten öfverlade om följande för dem, åter förekallade, afsagda
Utslag.
Rådhus-Rätten, som för närvarande icke kan bifalla Åklagarens yrkande om tilltalade August Bergs inmanande i häkte, förklarar deremot, med afseende å hvad som under ransakningen mot Skomakaregesällen Anders Johan Svensson förekommit, denne skyldig att genast träda uti fängelse; och uppskjutes ransakningen till nästkommande Tisdag den 13 i denna månad, kl. 11 f. m., då, i närvaro af Åklagaren, de häktade skola för Rätten inställas och öfriga i målet tilltalade, vid hemtningsäfventyr, sig infinna.
De häktade återfördes till Länsfängelset. Ut Supra.
In fidem
C. Forssell.