Vårbäcken (Sehlstedt 1862)
| ← Sjömans-Sång |
|
Kyparen → |
Vårbäcken.
Hvad han växt på några dar!
Himmelsblå och silfverklar
Kilar der en liten bäck:
Det var hin att vara käck!
Tar ett skutt, yr och lätt,
Stänker sippans schalett'
Genomblöt. —
”Tocke nöt!
Han kan gerna, munsjör!
Se sig för.” —
Skrattar blott och brådtom har,
Bryr sig ej om hur han far.
Fram han skall med lock och pock,
Stöter hufvu't mot en stock:
Fy, hvad spånor och smolk! —
”Lymmel, ser han ej folk!”
Släpp mig ut! —
Ӂh! vet hut,
Och var lagom framfus
I mitt hus!”
Under ras och äfventyr
Genom äng och dal han flyr,
Hundra gropar i och ur,
Tumlar mot en trädgårdsmur:
Tar jag felt eller hur,
Är det ej farbror Mur? —
”Jo, ditåt.”
Åh, förlåt!
”Du är liten men rask,
Puttifnask.”
Komma in är ej så lätt:
Kors hvad farbror håller tätt!
Glada blomsterbarn jag hör:
Den som vore innanför!
Men så gerna jag vill,
Ingen port ser jag till,
Släpp mig in,
Farbror min!
”Nå, se så, kila på,
Ja, rätt så!”
Mellan blommorna han far.
Här och der en kyss han tar;
Vill ej stanna här och dö,
Nickar gladt och tar adjö.
Öfver ängar och sand
Når han ändtligen strand;
Under sång
Tar ett språng —
Och det brusande haf
Blir hans graf.
