Hoppa till innehållet

Vattu-Nisse

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Råd och Tröst
Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer

Vattu-Nisse
En söndagsqväll på Djurgårdsslätten  →


[ 119 ]119

Vattu- Nisse. (En Brunnshistoria.)

En Tragiker beslöt engång,
att vid en brunn sin lycka pröfva.
Som danssalongen var för trång,
så valde han en stor balkong,
att der sin ädla konst få öfva;
och bänkar sattes här och hvar
emellan tveune djupa diken
ut' på en ängsplan, — och publiken
nyfiket sina platser tar.

Nu fanns bland brunnens inventarier
en gammal mångvis embetsman.
Och — utan långa kommentarier —
han hette Vattu-Nisse, han.
Hans hufvud, trindt som en potatis,
en rödbetsnäsa bar som tecken,
att helsovattnet gaf han necken,
ty sådan dryck den fick han gratis.
Och rörande hans toilett
var den rätt hygglig på sitt sätt,
ett enda fel han hade blott,
han var en smula sans culott.
För öfrigt lät han stolt sig kalla
för alla gästers ”allt i alla.”

Mer styf än en af Englands Lorder
tar nu vår Vattu-Nisse order.
”Spektakelmakarn kan befalla!
ty jag är allas allt i alla.”

[ 120 ]

Men ack, det feltes bara ett;
spektakel aldrig Nisse sett.

”Pass på,” — så varnar Tragikern —
”När jag på golfvet halfdöd ligger,
och himmelen om döden tigger,
då släpper du ridån, min vän,
och när man burrar — upp igen!
För öfrigt passa på det hela,
och hjelp om något syns mig fela.”
”Ja, gubevars, jag hjelper Herrn.”
Men ack, det olycksfulla tycket,
att ta ett litet glas för mycket,
nu liksom under hela lifvet
förföljer Nisse, — det är gifvet,
Ridån går upp med mycket bråk,
ty skynket fastnar på en påk,
men Vattu-Nisse skriker gällt:
”Nej, herre, nu så går det snällt”.
Och ”Okenvandrarn” träder fram,
förkrossad som ett offerlam,
men Vattu-Nisse, ack, den lurken,
han skrattar högt: — ”nej se på Turken!”

”Tyst!” ropas det. — Vår Nisse tiger,
och framåt ökenvandrarn stiger.
”Nej, ingen punkt vid himlaranden
mig bådar” räddning, hårda lott!
ännu kanske en timma blott,
och jag begrafves under sanden.”
— Så ökenvandrarn deelamerar
och Nisse på hans tal funderar. —
”Uti min hjerna allting lågar!

Hvad denna hemska sol mig plågar!
och ingen skugga intet skygd,
ej skymten al en menskobygd.

[ 121 ]

O, himmel! Jag ej vandra mäktar,
gif skugga, skugga! — Jag försmäktar!”

Vid dessa ord blir bröstet trängre
på Vattu-Nisse, han vill fly,
ty han förmår ej höra längre.
Och som han aldrig gjort sin nästa
med uppsåt ondt; gör han sitt bästa,
och tar i största hast till benen;
men kommer andfådd snart på scenen,
så klarögd som ett vinterny.
”Jag skulle passa på det hela,
och hjelpa det som syntes fela,
se här, se här ett paraply!
Det ger väl liten smula skugga,
och om det skulle börja dugga,
så kan spektakelmakarn” — — — —
”Tig!
Ditt erkenöt, och lemna mig!”
Men skrattet tar ej slut så-lätt
vid Nisses ömkliga reträtt.

”Se” — fortfar ökenvandrarn, — ”se!
hur mina händer torka samman,
förbrända utaf himlaflamman!
O, ve mig arme usling, ve!
Snart komma kanske vilddjurshopar,
och ingen hör mig om jag ropar.
En tiger re'n jag nalkas ser!
Hjelp, hjelp, hjelp, hjelp! Der komma fler!”

Vid detta fasansfulla rop
vår Nisse, som höll på att somna,
tror domsens englar vara komna;
men blir nu arg på alltihop.
”För tusan!” — ropar han med kraft
i det han framåt scenen går —
”S&'n ordning har man aldrig haft
vid denna brunn på fyrti år.

[ 122 ]

Go” Herre! håll då opp med skriket,
Herrn ser ju hur bå” fru majorskan
Lansmätarns fru, och fru Pastorskan
damp vid Herrns rop pladask i diket!”

En stund förflyger under skratt
tills Vattu-Nisse återfått sig,
och Tragikern begynner matt,
ty nyss han såg att han förgått sig.

”Jag törstar, men i öknens sand
jag fåfängt efter vatten spanar.
Ack, ingen ådra här sig banar
en väg från källans silfverrand,
min tunga är ett glödgadt kol,
min kropp förbrinner på ett bål!
Snart kommer åter hemska natten,
men - innan dess min stämma dör,
om ingen på min klagan hör,
och ger mig vatten, vatten, vatten!”

Godmodig som vår Nisse var
han inte längre hjerta har
att mannens svåra klagan höra.
Nåväl! Hvad skall vår Nisse göra?
Jo, när ett par minuter flytt
och ökenvandrarn ber på nytt:
”Jag dör uti den hemska natten,
o, gif mig vatten, vatten, vatten!”
Då står på scenen än engång
vår Nisse med ett hurtigt språng:
”Se här, sätt ämbaret till munnen,
ty ingen — ta mej fn — behölver
förgås af törst så nära brunnen,
förlåt mej att jag sqvimpa” öfver!”

Nu härdar Tragikern ej ut.
Att så ens lagerkrans förstöra

[ 123 ]

uti belöningens minut,
det kan en sten till vrede röra.
Han tar nu tag i Nisses öra
och leder honom från balkongen,
och så mitt herrskap, för den gången
blef representationen slut.

Ridån föll ned, men — grymma ”men”!
det hördes ännu bakom den
hur Nisse fick — det är detsamma,
nog af hans kindben stod i flamma,
och än i tio år, jag tror,
han hvarje dag högtidligt svor:
”Nej förr vill jag då bli gardist,
än bli spektakelmekanist!”

Hvad kan man få för sens moral
ur denna lilla brunnshistoria,
för Vattu-Nisse så fatal?
Jo, kanske duger en — victoria!
J Kungar, Riddersmän, Baroner!
J alla, J, som byggen throner,
— som Tragikern — på — — illusioner;
Månn” ingen sens-moralen gissar?
En varning Nisse åt Er ger.
Gif akt på dem , som tjena Er,
ty verlden vid Er sida ser
så ofta — bara Vattu-Nissar.