Hoppa till innehållet

Vintergrönt/Bo kyrkogård

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Hufvudbanéren
Vintergrönt
av Carl David af Wirsén

Bo kyrkogård
Sommarfrid  →


[ 29 ]

Bo kyrkogård


(under en färd från Stockholm).


Höst är inne, härjad gröna lunden; 
Skeppet glider sakta genom sunden,
Hvilka krusas af en il ibland;
Träden på det vackra Skurus höjder
Gula stå. Ett sus om flydda fröjder,
Flyktad sommar, tonar genom rymden
Och i vemod vågen slår mot strand.



[ 30 ]Och när båten skrider framåt längre,
Krymper banan stundligt hop allt trängre,
Vågens yta blir alltmera smal,
Tills vid Stäket, höljdt i aftondimma,
Vägen pressas hop till vattenstrimma:
Så bland ödets hällar sammanklämmes
Menskans lif i ålderns skumma dal.

Trädens grenar då från skilda stränder
Tyckas mötas liksom brodershänder:
Så i lifvets allvarsfulla qväll
Tyckas andevärldens lundar sträcka
Sina kronor ut och famnen räcka
Från den andra sidan menskovärlden,
Från fördolda, löfverkshöljda tjäll.



[ 31 ]Trånga bana, snart ditt slut jag anar,
Kyrkogården nu mitt öga spanar,
Kyrkogården vid det stilla Bo.
Vinden susar där om slutad möda,
Ljusa björkar hägna där de döda,
Hvilka sofva lugnt vid vågmusiken
Som dem vaggar till lycksalig ro.

Ljusa utsikt! Bortom kyrkogården,
Där de fagra träden hålla vården,
Vidgar sundet plötsligt sig till fjärd:
Efter lifvets trångmål, kamp och öden
Vidgas så för andens blick i döden
Bortom kyrkogårdens stilla stammar
En oändlig, en förklarad värld.