Vintergrönt/Bror Emil Hildebrand
| ← Drottning Sofia |
|
Ludvig Norman → |
†
Bror Emil Hildebrand.[1]
Hur de glesna jämt de gamles leder! .
Det blir kalt alltmer vid skogens bryn,
Och så sänks ock du till jorden neder,
Ädle åldring, stöd och föresyn!
Djupt i ättehögars famn du sökte
Minnesmärken från en flyktad tid,
Och på hjässan silfrets mängd sig ökte,
Guldet öktes i din själ därvid:
I din håg, ej böjd af dagens tycken,
Bästa urnan fanns med forndagssmycken.
Det blir kalt alltmer vid skogens bryn,
Och så sänks ock du till jorden neder,
Ädle åldring, stöd och föresyn!
Djupt i ättehögars famn du sökte
Minnesmärken från en flyktad tid,
Och på hjässan silfrets mängd sig ökte,
Guldet öktes i din själ därvid:
I din håg, ej böjd af dagens tycken,
Bästa urnan fanns med forndagssmycken.
Medan andra splittra och föröda
Själens krafter på så mycken flärd,
Gick du stadig, trogen i din möda,
Rakt framåt din lugna forskningsfärd,
Hann, med plikten till din enkla regel,
Att fullborda hvad du friskt begynnt,
Medan hedern i orubblig pregel
Blänkte på din vandels gyllne mynt,
Som af rost ej egde minsta känning
Och som blir din bästa minnespenning.
Smidigheten nu så mycket gäller,
Gammalmodig blir den manlighet
Som för bifallssorl ej fanan fäller
Och ej mäkla eller stämpla vet.
Du var fast, som det den vise höfdes,
Till ditt ord man satte lugn sin lit,
Hårdt mot hårdt du bjöd om så behöfdes
Icke vax men ädel berggranit,
Visste ej att ge och återtaga
Men var högsint som en forntidssaga.
Gammalmodig blir den manlighet
Som för bifallssorl ej fanan fäller
Och ej mäkla eller stämpla vet.
Du var fast, som det den vise höfdes,
Till ditt ord man satte lugn sin lit,
Hårdt mot hårdt du bjöd om så behöfdes
Icke vax men ädel berggranit,
Visste ej att ge och återtaga
Men var högsint som en forntidssaga.
Och där fanns så mycket mildt tillika
I ditt bröst, så mycken godhet där,
Trofasthet, som aldrig kunde svika
Någon enda vän som du fått kär,
Och där fanns så mycken vänlig trefnad
I ett väsen från allt bakhåll fritt,
Skämt som lifvat upp vår sammanlefnad,
Ungdomssinne, fast ditt hår var hvitt,
Glädtig blick för lifvets hvardagsnöjen,
Goda ord och solbelysta löjen.
Hvar jag såg ditt hvita hufvud, kände
Jag mig trygg: där fanns ej flärd och list,
Stilla värme fanns, som brann, ej brände,
Redbarheten fanns där först och sist.
Hvita hufvud! När jag sista gången
Kom tillbaks till bädden, där du låg,
Var för minnet endast qvar och sången
Allt hvad fordom i din blick jag såg:
Den var sluten nu för denna tiden,
Öppnad för den djupa himlafriden.
Jag mig trygg: där fanns ej flärd och list,
Stilla värme fanns, som brann, ej brände,
Redbarheten fanns där först och sist.
Hvita hufvud! När jag sista gången
Kom tillbaks till bädden, där du låg,
Var för minnet endast qvar och sången
Allt hvad fordom i din blick jag såg:
Den var sluten nu för denna tiden,
Öppnad för den djupa himlafriden.
Många vänner, före dig i hamnen,
Kanske där ditt öga återser,
Järta där dig bjuder åter famnen,
Dig välkomnar lifligt din Tegnér
Och med dem de oförgätna kära
Från en tid då kraft och mod fanns qvar
Och det gamla Sveriges sång och ära
En förgäten fornsak än ej var.
Vakna där bland ljusa ungdomsminnen!
Sömnen här förlamar svenska sinnen.
Långa arbetsveckan gick omsider,
Lördagsqvällen kom med hvilans bud,
Och du somnade från tidens strider
Under vackra helgmålsringningsljud.
Jämt dig kära voro förr de ljuden,
Nu vid deras toner dö du fick,
Till en evig sabbatshvila bjuden
Du från mycken sträfvans väkter gick,
Gick med frid den rolighet att smaka,
Hvilken står Guds trogna folk tillbaka.
Lördagsqvällen kom med hvilans bud,
Och du somnade från tidens strider
Under vackra helgmålsringningsljud.
Jämt dig kära voro förr de ljuden,
Nu vid deras toner dö du fick,
Till en evig sabbatshvila bjuden
Du från mycken sträfvans väkter gick,
Gick med frid den rolighet att smaka,
Hvilken står Guds trogna folk tillbaka.
- ↑ † 1884.