Vintergrönt/De sju (öfvers.)
| ← Lugn |
|
Far och dotter → |
De sju.
(Ur en judisk anthologi. Öfvers.)
De förstes ära liknar din, o sol,
Som slösar glans från gyllne kungastol,
De äro stora ljus i andevärlden
Och leda folken under vandringsfärden.
De andre stråla liksom månen blott
Med lånadt ljus, som de af andra fått,
Men blid är deras glans och huld och ren
Och lyser natten med en lyktas sken.
De tredje äro himlens stjärnor lika,
Som skimra mildt, men mycket blekt tillika;
Allena, hvar för sig, ej rikt de pråla,
Men i förening de odödligt stråla.
De fjärde likna himlens djupa blå,
Hvars trohetsfärg är deras själs också.
De femte blixtar likt, med väldig fart
I dunklet ljunga, ack, men slockna snart.
De sjette skönt som röda rosor glöda
Med yppig doft, men inom kort förblöda.
De sjundes glans är ljusastakens lik
I helgedomen, stilla, skimmerrik:
I ensamhet med Gud sin lust de finna,
Åt honom helgats, i hans tjenst förbrinna.
Som slösar glans från gyllne kungastol,
De äro stora ljus i andevärlden
Och leda folken under vandringsfärden.
De andre stråla liksom månen blott
Med lånadt ljus, som de af andra fått,
Men blid är deras glans och huld och ren
Och lyser natten med en lyktas sken.
De tredje äro himlens stjärnor lika,
Som skimra mildt, men mycket blekt tillika;
Allena, hvar för sig, ej rikt de pråla,
Men i förening de odödligt stråla.
De fjärde likna himlens djupa blå,
Hvars trohetsfärg är deras själs också.
De femte blixtar likt, med väldig fart
I dunklet ljunga, ack, men slockna snart.
De sjette skönt som röda rosor glöda
Med yppig doft, men inom kort förblöda.
De sjundes glans är ljusastakens lik
I helgedomen, stilla, skimmerrik:
I ensamhet med Gud sin lust de finna,
Åt honom helgats, i hans tjenst förbrinna.