Vintergrönt/Källor på vägen
| ← Elisabeth |
|
Jul → |
Källor på vägen.
Pilgrimen lik, i denna värld
Till fjärran mål jag skrider,
Är trött af egen brist och flärd
Och trött af dagens strider.
Försmultit har i tidens lopp
Min resekost af mod och hopp,
Jag är om hjälp förlägen
Och digna vill på vägen.
Till fjärran mål jag skrider,
Är trött af egen brist och flärd
Och trött af dagens strider.
Försmultit har i tidens lopp
Min resekost af mod och hopp,
Jag är om hjälp förlägen
Och digna vill på vägen.
Då varsnar jag en onsdagsqväll
Bethaniens by bland bergen
Och tvenne systrars stilla tjäll
I aftonrodnadsfärgen,
Jag går dit in: min vän är där,
Hans sista hvilopunkt det är,
I morgon är Han blifven
Förrådd och öfvergifven.
Det helga lugn, den djupa ro
Från oro mig befria,
Jag får i qväll med Mästarn bo
Hos Martha och Maria.
Min son, Han säger, fatta tröst,
Haf mod, och vik ej från mitt bröst
Till världens larm tillbaka:
Du skall min nattvard smaka.
Från oro mig befria,
Jag får i qväll med Mästarn bo
Hos Martha och Maria.
Min son, Han säger, fatta tröst,
Haf mod, och vik ej från mitt bröst
Till världens larm tillbaka:
Du skall min nattvard smaka.
Och torsdag randas, i Hans spår
Jag vandrar genom dalen,
Och i Jerusalem jag står,
Jag gästar nattvardssalen,
Han ger mig vin, Han ger mig bröd:
Nu har jag reskost till min död!
Må aldrig jag förråda
Min vän i nöd och våda!
Nu kommer qval, nu kommer ve,
Det är för mig Han ängslas,
För mig Han i Getsemane
Bedröfvas, lider, fängslas.
Han såg på mig, när bort Han gick,
Jag glömmer aldrig denna blick:
Förneka ej, Han sade,
Det enda stöd du hade!
Det är för mig Han ängslas,
För mig Han i Getsemane
Bedröfvas, lider, fängslas.
Han såg på mig, när bort Han gick,
Jag glömmer aldrig denna blick:
Förneka ej, Han sade,
Det enda stöd du hade!
Han bär sitt kors, det gryr en dag
Som kallas Långfredagen.
För min skull ock — jag vet det, jag —
Han skymfad blef och slagen.
Du dör för oss på korsets stam,
Du rena, heliga Guds Lam,
Att världens skuld försona —
Guds Son i törnekrona!
Här är den stora hemlighet,
Som undgår världens visa,
Men som ett ödmjukt hjärta vet
Förherrliga och prisa:
Han led, som Fadren det befallt,
Han gaf sig själf, Han gäldat allt,
Och döden udden mister
Och templets förlåt brister.
Som undgår världens visa,
Men som ett ödmjukt hjärta vet
Förherrliga och prisa:
Han led, som Fadren det befallt,
Han gaf sig själf, Han gäldat allt,
Och döden udden mister
Och templets förlåt brister.
Jag vid ditt kors står tyst och still
Och fäller pilgrimsstafven,
Men snart med dina vänner vill
Jag bära Dig till grafven.
Begraf Du ock mitt lif i Dig,
Försänk i dina armar mig!
Mig ock din nåd tillstädje
En helig påskdagsglädje!
Nu har jag fått en källa klar
I denna verldens öken,
En stilla stjärna tindrat har
I vandringsledens töcken:
Jag har Bethaniens hvila känt,
Jag fått ditt helga sakrament,
Med Dig jag dött — jag eger
Med Dig i döden seger.
I denna verldens öken,
En stilla stjärna tindrat har
I vandringsledens töcken:
Jag har Bethaniens hvila känt,
Jag fått ditt helga sakrament,
Med Dig jag dött — jag eger
Med Dig i döden seger.
Nu går jag stärkt mot målet hän,
Hvad bry mig menskors domar?
Jag skymtar snart bland palmers trän
Ett paradis som blommar:
Pilgrimen bortom grafvens port
Skall nå sin sökta vallfartsort,
För evigt slut är tvånget,
»Det första är förgånget».