Vintergrönt/Elisabeth
| ← Skollofskolonier |
|
Källor på vägen → |
Elisabeth.
En legend.
1.
Du kommer från Ungerns rike till Wartburgs tronande höjd,
Till sångarekrigets fäste, en borg för ära och fröjd.
Väl mött, du fyraårs tärna, du främmande länders lån:
Dig Herman af Thüringen helsar som brud åt elfvaårs son.
Till sångarekrigets fäste, en borg för ära och fröjd.
Väl mött, du fyraårs tärna, du främmande länders lån:
Dig Herman af Thüringen helsar som brud åt elfvaårs son.
Så from, som en dikt af Wolfram, så huld, så blommande skön,
Din barnsliga själ har tidigt sin lust i andakt och bön.
Väl mött, du växande helgon! På Wartburg du vårdas skall
Så ömt, som den helga Graalen är vårdad af Parsifal.
Hon stiger till torngemaket. När dunkel natt faller på,
De slumra där snart i oskuld, de två trolofvade små.
Men himmelens änglar räcka i drömmar vid måne glans
Åt honom ett kors på skuldran, åt henne en törnekrans.
De slumra där snart i oskuld, de två trolofvade små.
Men himmelens änglar räcka i drömmar vid måne glans
Åt honom ett kors på skuldran, åt henne en törnekrans.
2.
Så växte de opp, så blef det ett par,
Som månde Gudi behaga.
En riddaresaga hans lefnad var
Och hennes en helgonsaga.
När Ludvig att jaga drog ut i skog,
Elisabeth vägen till hyddorna tog,
Med gåfvor till fattigmans tjäll hon gick,
En lilja till växt, en dufva i skick,
En ängel i blick,
Och hågen bar dägeliga rosor.
Som månde Gudi behaga.
En riddaresaga hans lefnad var
Och hennes en helgonsaga.
När Ludvig att jaga drog ut i skog,
Elisabeth vägen till hyddorna tog,
Med gåfvor till fattigmans tjäll hon gick,
En lilja till växt, en dufva i skick,
En ängel i blick,
Och hågen bar dägeliga rosor.
Han kommer från jakt. Hvem möter han där
I morgonens rosiga stunder?
»Det skickar sig ej att börda du bär
Så tung att du dignar därunder.»
Han syntes så sträng, hon fällde sitt mod,
Till kinderna löpte det ängslade blod,
I ögat det lyste en pärla så klar:
»Min furstlige herre, förtörnad ej var!
Den börda, jag har,
Allenast är dägeliga rosor.
»Ha rosorna kommit så tidigt i år?
Hvad gömmer du där? Låt mig blicka!»
Hon öppnar sin mantel, förvirrad hon står:
Ett under har Gud velat skicka.
Där syntes ej gåfvor, där syntes ej bröd,
Men snöhvita rosor och ros, som är röd.
»Så vandra i frid! Ej din make förtryts,
Han ser att det bröd som åt lidande bryts
Af kärlek förbyts
Åt kärlek i dägeliga rosor.»
Till Österland skall jag fara,
Farväl, allra kärestan min!
Till krigets hårda famntag
Jag går ur famnen din.
Farväl! Med korsbaneret
Jag drar från land och hem,
Mitt mål är helga grafven,
Mitt hopp Jerusalem.
»O du, som låg i krubban, men världens herre är,
Se till de små, som frysa, och var de späde när!
Om mig du armod skänker, jag tackar dig därför,
Men hjälp de faderlöse, en moders suckan hör!»
Hon hungern spisar, sänder tröst
Åt djupt af qvalet tryckta bröst;
Förklarad, luttrad mer och mer,
Ej gåfvor blott, sin själ hon ger.
Så står i häfden hennes bild,
Odödligt skön och himmelskt mild,
På klostertrappan än i dag
Med kärlek i de rena drag.
Änglarne huldt för jordisk syster
Visa ett nytt Jerusalems stad:
»Pröfva din vinge, kom! Oss lyster
Sväfva med dig i skinande rad!»
Vattubäckar för trötta hinden
Öppna sig mildt vid lifvets trä.
Vårvind smeker den bleka kinden,
Barnet får ro vid fadrens knä.
Hvad gömmer du där? Låt mig blicka!»
Hon öppnar sin mantel, förvirrad hon står:
Ett under har Gud velat skicka.
Där syntes ej gåfvor, där syntes ej bröd,
Men snöhvita rosor och ros, som är röd.
»Så vandra i frid! Ej din make förtryts,
Han ser att det bröd som åt lidande bryts
Af kärlek förbyts
Åt kärlek i dägeliga rosor.»
3.
Till Österland skall jag fara
Från allra kärestan min,
Till Herrens hjälte korats
Den hjälte, som var din.
Jag är till helga landet
På korstågsfärden stadd,
Mitt valspråk heter Sion,
Min lösen Croisade.
Från allra kärestan min,
Till Herrens hjälte korats
Den hjälte, som var din.
Jag är till helga landet
På korstågsfärden stadd,
Mitt valspråk heter Sion,
Min lösen Croisade.
Till Österland skall jag fara,
Farväl, allra kärestan min!
Till krigets hårda famntag
Jag går ur famnen din.
Farväl! Med korsbaneret
Jag drar från land och hem,
Mitt mål är helga grafven,
Mitt hopp Jerusalem.
Till Österland skall jag fara.
Guds fred, allrakärestan min!
Korsfararhären ropar:
Nu stupa eller vinn!
Min broder, vårda henne,
Som högst jag håller kär!
Mitt hem är krigarlägret,
Min brud nu korset är.
Guds fred, allrakärestan min!
Korsfararhären ropar:
Nu stupa eller vinn!
Min broder, vårda henne,
Som högst jag håller kär!
Mitt hem är krigarlägret,
Min brud nu korset är.
4.
Förbi! Hans ring har kommit med helsning från hans hand.
Han dog — som blott en kristen kan dö — i fjärran land.
Hans egen broder drifver hans enka ur hans borg
Och röfvar Ludvigs rike. På lycka följer sorg.
Han dog — som blott en kristen kan dö — i fjärran land.
Hans egen broder drifver hans enka ur hans borg
Och röfvar Ludvigs rike. På lycka följer sorg.
Med tiggarstaf hon vandrar och åtföljd af de små,
De späda furstebarnen få hvila nu på strå.
Ej Wartburgs salar längre i vinternatten kall
Dem ro och värme bjuda, dem hyser nu ett stall.
De späda furstebarnen få hvila nu på strå.
Ej Wartburgs salar längre i vinternatten kall
Dem ro och värme bjuda, dem hyser nu ett stall.
»O du, som låg i krubban, men världens herre är,
Se till de små, som frysa, och var de späde när!
Om mig du armod skänker, jag tackar dig därför,
Men hjälp de faderlöse, en moders suckan hör!»
Ur klosterkyrkan lyser det skönt af hundra ljus,
Och altarmessan firas vid sång och orgelbrus.
Där har den vilsna svalan bygt bo i templets kor —
Dit flyr från världens stormar med sina barn en mor.
Och altarmessan firas vid sång och orgelbrus.
Där har den vilsna svalan bygt bo i templets kor —
Dit flyr från världens stormar med sina barn en mor.
5.
Hon står ännu i lifvets vår,
Hon är allenast tjugu år,
Men ger sitt hela lif åt Gud
Och är för evigt Frälsarns brud.
Hon är allenast tjugu år,
Men ger sitt hela lif åt Gud
Och är för evigt Frälsarns brud.
Hon uppgår helt i bön och lof,
De arme äro hennes hof,
Hon kläder nakne, hennes hand
Ger sjuke läkdom och förband.
De arme äro hennes hof,
Hon kläder nakne, hennes hand
Ger sjuke läkdom och förband.
Hon hungern spisar, sänder tröst
Åt djupt af qvalet tryckta bröst;
Förklarad, luttrad mer och mer,
Ej gåfvor blott, sin själ hon ger.
Hon ej af egen storhet vet,
Till mantel har hon ödmjukhet,
Till furstekrona tålamod,
Till silke lammets helga blod,
Till mantel har hon ödmjukhet,
Till furstekrona tålamod,
Till silke lammets helga blod,
Till diadem ett nunnedok,
Till halsband Kristi ljufva ok,
En tår af kärlek till juvel,
De armes tack till strängaspel.
Till halsband Kristi ljufva ok,
En tår af kärlek till juvel,
De armes tack till strängaspel.
Till sinnet from och dufvohvit,
Hon säger: »kommen, kommen hit,
I alle, som betungens här,
Jag eder vän, er syster är!»
Hon säger: »kommen, kommen hit,
I alle, som betungens här,
Jag eder vän, er syster är!»
Så står i häfden hennes bild,
Odödligt skön och himmelskt mild,
På klostertrappan än i dag
Med kärlek i de rena drag.
6.
Stundom i helga syner skänker
Himlen sin dotter själarnas spis,
Upp genom jordens dimmor blänker
Andarnes rike, Guds paradis.
Törnekronan i rosor bytes,
Liksom det bröd hon skänkt en gång.
Band med himmelska väsen knytes,
Rummet är fyldt af andesång.
Himlen sin dotter själarnas spis,
Upp genom jordens dimmor blänker
Andarnes rike, Guds paradis.
Törnekronan i rosor bytes,
Liksom det bröd hon skänkt en gång.
Band med himmelska väsen knytes,
Rummet är fyldt af andesång.
Änglarne huldt för jordisk syster
Visa ett nytt Jerusalems stad:
»Pröfva din vinge, kom! Oss lyster
Sväfva med dig i skinande rad!»
Vattubäckar för trötta hinden
Öppna sig mildt vid lifvets trä.
Vårvind smeker den bleka kinden,
Barnet får ro vid fadrens knä.
Bojorna falla, slut är tvånget,
Fjärran är lifvets kamp och qvalm.
Skåda! »Det första är förgånget!»
Gisslet blir lilja, tisteln palm.
Hvem är han, som i korshär-skruden
Närmar sig hög med hjältesätt?
Ludvig ropar den forna bruden:
»Kom, min syster — Elisabeth!»
Fjärran är lifvets kamp och qvalm.
Skåda! »Det första är förgånget!»
Gisslet blir lilja, tisteln palm.
Hvem är han, som i korshär-skruden
Närmar sig hög med hjältesätt?
Ludvig ropar den forna bruden:
»Kom, min syster — Elisabeth!»