Vintergrönt/Nyårsafton
| ← Jul |
|
De sju → |
Nyårsafton.
Ned i minnets bleka vester
Glider nu det gamla år,
Och dess sista dag, Sylvester,
Vemodsfull vid gränsen står.
Nyårsafton stilla skymmer,
Långa kedjan lupit ut,
Med sin fröjd och sitt bekymmer
Är ett solhvarf redan slut.
Glider nu det gamla år,
Och dess sista dag, Sylvester,
Vemodsfull vid gränsen står.
Nyårsafton stilla skymmer,
Långa kedjan lupit ut,
Med sin fröjd och sitt bekymmer
Är ett solhvarf redan slut.
En allvarlig ängel träder
Ned från stjärnehimlen då;
Skina ej som snö hans kläder?
Fråga ej hans läppar så:
»Menskobarn, hvars dag är liden
Än i dur och än i moll,
Har du fyllt den tomma tiden
Med ett evigt innehåll?»
»Se, ur lefnadsbokens rulle
Årets sida vecklats opp,
Att på den du skrifva skulle
Tro och gärning, bön och hopp.
Nu jag skall de skrifna bladen
Visa upp för Domarns syn,
Nyss du skref den sista raden,
Den skall läsas ofvan skyn!»
Årets sida vecklats opp,
Att på den du skrifva skulle
Tro och gärning, bön och hopp.
Nu jag skall de skrifna bladen
Visa upp för Domarns syn,
Nyss du skref den sista raden,
Den skall läsas ofvan skyn!»
Höga makt! Hur armt, hur litet
Menskobarnet verkat har!
Trög var viljan, och där nitet
Fanns — hur ofta skeft det var!
Höga magt! Vi dig åkalla,
Låt din stränghet ej bli spord,
Men tag mot, tag mot af alla
Tacksamhetens barnaord!
Tack att du har täckts beskydda
Detta land för frie män,
Tack att i palats och hydda
Nötta bibeln läses än!
Tack att hjärtat fått som svalan
Bygga bo i templets famn,
Där ditt ord ännu har talan
Och ditt altar ger en hamn!
Detta land för frie män,
Tack att i palats och hydda
Nötta bibeln läses än!
Tack att hjärtat fått som svalan
Bygga bo i templets famn,
Där ditt ord ännu har talan
Och ditt altar ger en hamn!
Tack för fröjd Du oss beskärde
I de stilla hemmens rund,
Där det minsta har ett värde
Och sin helgd en hvardagsstund!
Tack att stormen starkt ej skakat
Denna grund för rikens makt,
Men att trohet än där vakat
Kysk sin lugna tempelvakt!
Tack för hvarje sorg, som öfvat
Oss i undergifvenhet,
Tack för qvalet, som oss pröfvat
Och hvars djup och mått Du vet!
Tack för hoppet att de kära,
Som i år vi bäddat ner,
Äro i den stad dig nära,
Där ej tårar flyta mer!
Oss i undergifvenhet,
Tack för qvalet, som oss pröfvat
Och hvars djup och mått Du vet!
Tack för hoppet att de kära,
Som i år vi bäddat ner,
Äro i den stad dig nära,
Där ej tårar flyta mer!
Tack, att årens strömmar strida
Gå mot evighetens haf!
Tack, att dagarne, som glida,
Glida till den stilla graf!
Tack, att jordens lust bedräglig
Blifvit, för att anden skall
Vinkas till en fröjd osäglig
Ofvan vansklighetens svall!
Tack för tron, att här ej vara
Skall vårt slägtes rätta hem,
Men att Du vill uppenbara
Oss ett nytt Jerusalem!
Tiden själf skall sönderbrista,
När basunen stark och gäll
Bådar mensklighetens sista,
Tidens sista nyårsqväll.
Skall vårt slägtes rätta hem,
Men att Du vill uppenbara
Oss ett nytt Jerusalem!
Tiden själf skall sönderbrista,
När basunen stark och gäll
Bådar mensklighetens sista,
Tidens sista nyårsqväll.
Då i blek, i dimmig vester
Glider slägtets vandringsår,
Och dess sista dag, Sylvester,
Vid den stora gränsen står.
Andevärldens klockor ringa
Tidens själaringningsslag,
Upp de gyllne portar springa
Till en evig nyårsdag.