Vintergrönt/Poesiens vandring
| ← Tankar och bilder |
|
Martin Luther → |
Poesiens vandring.[1]
Hon såg i hvarje menskobarn en like,
Hon gick till hyddan som till praktens sal,
Hon trodde ej om hårdhet blott de rike
Och ej att dygd blott finns i armods dal.
Hon gick till hyddan som till praktens sal,
Hon trodde ej om hårdhet blott de rike
Och ej att dygd blott finns i armods dal.
Hon ofta hviskat har i maktens öra,
Att jordisk ståt är trenne skoflar mull,
Men ville hätskhet nödens barn förföra,
Hon sade: jorden är af kärlek full.
Att jordisk ståt är trenne skoflar mull,
Men ville hätskhet nödens barn förföra,
Hon sade: jorden är af kärlek full.
Hon väckte misstro ej till dessa håfvor,
Dem gifmildheten gaf då hjärtat bjöd,
Hon fann det bättre skänka nöden gåfvor
Än endast skrifva bittra ord om nöd.
Hon slet ej upp de läkande förbanden,
Som blygsam ömhet lagt på qvalets sår.
Den läskedryck, hon ofta bar i handen,
Var besk af galla ej, men af en tår.
Som blygsam ömhet lagt på qvalets sår.
Den läskedryck, hon ofta bar i handen,
Var besk af galla ej, men af en tår.
Och sågs hon blommor huldt till hyddan bära,
Så bar hon bröd dit ock i hemlighet:
Jämväl de arma hålla blommor kära,
Och brödet blir ej mindre mjukt för det.
Så bar hon bröd dit ock i hemlighet:
Jämväl de arma hålla blommor kära,
Och brödet blir ej mindre mjukt för det.
Om hennes blick »en himmel» uppenbarar,
Är hennes tro på himlen grund därtill.
Hon icke grumlar gärna, men förklarar,
Hon ej förbittra, men försona vill.
Är hennes tro på himlen grund därtill.
Hon icke grumlar gärna, men förklarar,
Hon ej förbittra, men försona vill.
Om hennes tal är »klang», är klangen eko
Af någon älskad, himmelsk melodi:
För Orpheus’ lyra Stygens monster veko,
Och klang af tröst besegrar hatets skri.
Så har hon vandrat, så skall jämt hon vandra
Med balsam gjord af tålamod och hopp;
Mer lätt det är att hennes vägar klandra,
Än bättre läkemedel finna opp.
Med balsam gjord af tålamod och hopp;
Mer lätt det är att hennes vägar klandra,
Än bättre läkemedel finna opp.
Ej stoft hon skytt på fotens fina sålor;
Men hellre än att säga: »mörkt är allt», .
Hon sökte, när hon kom till nödens hålor,
Att tända ljus och eld, där det var kallt.
Men hellre än att säga: »mörkt är allt», .
Hon sökte, när hon kom till nödens hålor,
Att tända ljus och eld, där det var kallt.
Hon väckte tvifvel ej om höga dygder,
Dem häfden tecknat upp till föresyn;
Men löftets båge från de låga bygder
Hon spände högre, spände den till skyn.
Dem häfden tecknat upp till föresyn;
Men löftets båge från de låga bygder
Hon spände högre, spände den till skyn.
Han sade: »fritt man mina råd förkättre,
Men Kristi kors är bästa stöd jag vet.»
Och du, som lider, vet du något bättre?
Det är ett stöd för tid och evighet.
Det står på hälleberget. Jordens stunder,
Dess år, dess sekel, ej dess kraft förbytt,
Och intet »spadtag» rubbar dessa grunder,
Ur hvilka sången sjelf får lif på nytt.
Dess år, dess sekel, ej dess kraft förbytt,
Och intet »spadtag» rubbar dessa grunder,
Ur hvilka sången sjelf får lif på nytt.
Ej från en åldrad värld skall flykta sången,
Blott där hon hemtar mod i dagens qvalm —
Tills hon sin vandring gör för sista gången
Till rymd, där jordisk sång blir himmelsk psalm.
Blott där hon hemtar mod i dagens qvalm —
Tills hon sin vandring gör för sista gången
Till rymd, där jordisk sång blir himmelsk psalm.
- ↑ En gensaga.