Vintergrönt/Martin Luther
| ← Poesiens vandring |
|
Till ärkebiskop Sundberg → |
Martin Luther.
När fal för snöda flärden
Var kyrkan, Kristi brud,
Och tjente denna världen
Långt mer än Herren Gud,
När tviflets löjen spelte
Kring kyrkofurstars drag,
Bäst aflat ut de delte
För gåfvor hvarje dag,
När tron var platt försjunken,
Han kom den djärfve munken.
Var kyrkan, Kristi brud,
Och tjente denna världen
Långt mer än Herren Gud,
När tviflets löjen spelte
Kring kyrkofurstars drag,
Bäst aflat ut de delte
För gåfvor hvarje dag,
När tron var platt försjunken,
Han kom den djärfve munken.
Det var ett ängsladt sinne,
Som honom handla bjöd,
Det stod ett slag därinne
Emellan lif och död.
Af djupa samvetsstrider,
Ej köttsligt öfvermod,
Till fejd han drefs omsider.
Han fick med kött och blod
Förvisst sig ej befråga.
Han måste allting våga.
Och mörka vattuvågor
Nu svepte kring hans led,
Och bannets åskeldslågor
Kring honom fräste ned.
O det vill till att bära
Guds harnesk om sin dräkt
För att, som han, sig lära
Att stå helt oförskräckt,
Hur hotets stråle ljungar
Från kejsare och kungar.
Nu svepte kring hans led,
Och bannets åskeldslågor
Kring honom fräste ned.
O det vill till att bära
Guds harnesk om sin dräkt
För att, som han, sig lära
Att stå helt oförskräckt,
Hur hotets stråle ljungar
Från kejsare och kungar.
När man skall till att bryta
Med gamla lärors band,
Då gäller det att knyta
Sin hand om Herrens hand,
Då gäller att ej skilja
Sin väg från Guds beslut
Och ej sin egen vilja
Allenast föra ut,
Men till Guds ord sig trygga
Och på hans löften bygga.
Det ordet länge fängslats,
Men Luther fritt det gaf,
Och mången själ, som ängslats,
Nu hugnad vardt däraf,
Det vardt en stadig lykta,
Till hands för hvarje man,
För rika och betryckta
Dess låga åter brann
Med ljus för alla öden,
För lifvet och för döden.
Men Luther fritt det gaf,
Och mången själ, som ängslats,
Nu hugnad vardt däraf,
Det vardt en stadig lykta,
Till hands för hvarje man,
För rika och betryckta
Dess låga åter brann
Med ljus för alla öden,
För lifvet och för döden.
Han ref i tusen stycken
Den sida dräkt i sär,
Som efter egna tycken
Verkhelighet sig skär.
Mot dödens qval och fasa,
Mot syndens skuld och skam
En gärningsläras trasa
Han räckte mer ej fram,
Ej världens kläder lena,
Men trones silke rena.
Du var hans borg och fäste,
Du underbara tro,
På en gång örnanäste
Och fridens dufvobo!
Du var på vreda vatten
Hans skepp, som ej gick läck,
Och där i svarta natten
Han hörde utan skräck
Den hvinande orkanen,
Som kom från Lateranen!
Du underbara tro,
På en gång örnanäste
Och fridens dufvobo!
Du var på vreda vatten
Hans skepp, som ej gick läck,
Och där i svarta natten
Han hörde utan skräck
Den hvinande orkanen,
Som kom från Lateranen!
Han reste kyrkans boning
På nytt med väldig hand
På Kristi blods försoning
Och ej på lösan sand.
Ej några andra grunder
Han ville bygga på,
Förty att menskofunder
Blott äro halm och strå,
Men Herrens ord i stället
Är fastare än fjället.
Att lifvet menskligt njuta
Förbjöd ej sträng hans röst,
Och presten själf fick sluta
En maka till sitt bröst.
I klostrets bot och vaka
Ej tyne liljor ner:
Att bedja och försaka
Behöfs ej cellen mer.
Försakelsen får öfning
I lifvets hvardagspröfning.
Förbjöd ej sträng hans röst,
Och presten själf fick sluta
En maka till sitt bröst.
I klostrets bot och vaka
Ej tyne liljor ner:
Att bedja och försaka
Behöfs ej cellen mer.
Försakelsen får öfning
I lifvets hvardagspröfning.
Så dristig fram han trädde
Med oförfäradt mod,
Och orden ej han skrädde
Och hetsigt var hans blod.
Bland häfdens bronsnaturer
Med borgerliga drag
Och skrofliga konturer
Och kraft, men ej behag,
Han står i minnets tempel
Ett strålande exempel.
Men denne man, hvars hammar
Så hårdt slår ned i fejd,
Ett hjärta har, som flammar
För språkets ädla frejd;
Och denne man, som troner
Till bäfvan ej förmått,
Vid sångens hulda toner
Får ögat ofta vått,
När all den inre malmen
Får klinga fram i psalmen.
Så hårdt slår ned i fejd,
Ett hjärta har, som flammar
För språkets ädla frejd;
Och denne man, som troner
Till bäfvan ej förmått,
Vid sångens hulda toner
Får ögat ofta vått,
När all den inre malmen
Får klinga fram i psalmen.
Den psalmens ljud skall gungas
Till hyddor fram och slott,
Den skall bland kulor sjungas
Af sårad hugenott;
Kanonerna från Spanien
Dess klang ej tysta ned,
Den ljuder kring Oranien,
I Danadrottens led,
På Hvita Berget svingar
Den fram på fasans vingar.
Guldkungens här skall draga
Med den i striden än
Och väldigt beledsaga
Med skarp svensk lösen den.
Hvar helst förtryckets vallar
En skara stormat har,
Var viss att psalmen skallar,
Och jublande man tar
Papisternas redutter
Vid sång, som skrefs af Luther.
Med den i striden än
Och väldigt beledsaga
Med skarp svensk lösen den.
Hvar helst förtryckets vallar
En skara stormat har,
Var viss att psalmen skallar,
Och jublande man tar
Papisternas redutter
Vid sång, som skrefs af Luther.
Men ej i kriget bara,
Nej, hvar ett hjärta slår,
Som är i inre fara
Och ingen lindring får —
Ett hjärta, som ej svalkas
Af jordens usla tröst —
Den sången ofta nalkas
Med kraft till trötta bröst;
Vi falle ej till rygga,
»Han är vårt vapen trygga».
Ty Luther göt i denna
Och annan harpodikt
Allt, hvad en själ kan känna
Af helig tillförsikt,
Ett hopp, som endast litar
På Gud och hans förbund
Och ankartanden nitar
I evig ankargrund
Och aldrig släpper taget
Och aldrig blir bedraget.
Och annan harpodikt
Allt, hvad en själ kan känna
Af helig tillförsikt,
Ett hopp, som endast litar
På Gud och hans förbund
Och ankartanden nitar
I evig ankargrund
Och aldrig släpper taget
Och aldrig blir bedraget.
Så var i sångens kynne,
I lära, skrift och bragd
Vår lärofar till lynne:
En hjälte, oförsagd.
Men hvarje lejonsinne
Är känslorikt ändå
Och styrka fans därinne
Men vekhet äfvenså:
Sågs pannan åskor bära,
Var regn i ögat nära.
Nu fyra sekel svunnit
Likt snön, som smälts hvar vår,
Och mycket vexla hunnit,
Men än hans verk består.
Och här, där Luthers lära
En tvillingsyster är
Med återvunnen ära
Och ordnad frihet, här
Åt detta verk man glädes
Långt mer än annanstädes.
Likt snön, som smälts hvar vår,
Och mycket vexla hunnit,
Men än hans verk består.
Och här, där Luthers lära
En tvillingsyster är
Med återvunnen ära
Och ordnad frihet, här
Åt detta verk man glädes
Långt mer än annanstädes.
För det har Wasa brutit
En väg med hjältemod,
Och Gustaf Adolf gjutit
För det sitt ädla blod.
Det har i lag och minnen,
I samhällsskick och sed,
I hjärtelag och sinnen
Trängt djupa rötter ned,
Och än är Luthers kyrka
Vårt rikes bästa styrka.
Vi vilja aldrig skänka
Tillbaka mer åt Rom
Vår rätt att själfva tänka
Förrän vi fälla dom.
Guds ord skall fritt oss gläda
Och lysa med sitt bloss,
Och ingen makt får träda
Emellan det och oss,
Det blir därvid: vi ämna
Vårt ädla arf ej lemna.
Tillbaka mer åt Rom
Vår rätt att själfva tänka
Förrän vi fälla dom.
Guds ord skall fritt oss gläda
Och lysa med sitt bloss,
Och ingen makt får träda
Emellan det och oss,
Det blir därvid: vi ämna
Vårt ädla arf ej lemna.
Men om den store anden
Nu kunde gå igen
Och speja öfver landen
Mot tid som dröjer än;
Mot vantron kanske fölle
Hans tyngsta hugg ej ner,
Jag tror han förehölle
Oss otron desto mer,
Som yfs att allt förneka
Och med det helga leka.
Och börjar rymden mulna,
Som än är tämligt blå,
Och nalkas vindar kulna,
O, att han komme då!
Han skulle teser spika
Om lydnad då och tukt,
Mot fromleri predika,
Som ej gör bättrings frukt,
Och straffets texter läsa
Och själfsvåldsandan qväsa!
Som än är tämligt blå,
Och nalkas vindar kulna,
O, att han komme då!
Han skulle teser spika
Om lydnad då och tukt,
Mot fromleri predika,
Som ej gör bättrings frukt,
Och straffets texter läsa
Och själfsvåldsandan qväsa!
Må, som en vördad fana,
Hans namn i denna stund
Till enighet oss mana
På pröfvad lärogrund!
All söndring gör, att ensam
Man lätt blir underlagd,
Men faran är gemensam,
Så varde ock vår bragd!
Om detta arf man lemnar,
Vår kraft i spillror remnar.