Von Törne

Den åttonde dikten i andra samlingen, från 1860, av Runebergs diktcykel Fänrik Ståls sägner.

Jag minns väl knappast, om jag talt tillförne
Om mannen från S:t Michel, gamle Törne?
Bland gråa hjältar nämndes även han
Och förde Savolaks vargering an.

Von Törne, vet du, var en äkta finne,
En gammal, knotig björk med masur inne,
Det var ej lätt att över honom rå,
Det skulle vara hugg, som bet uppå.

Han visste av det själv och trodde gärna,
När folket sade, att han hade kärna,
Att gamle Törne stod uppå sin kant
Båd' som major och överstelöjtnant.

Jag kände gubben under freden redan,
Då var han rund och trygg som framgent sedan;
En främling kunnat tro sig sen en stock,
Som man klätt sporrar på och krigsmansrock.

Men i den stocken fanns ett hjärta slutet,
Ett hjärta, fläckat ej, ej heller brutet,
Med starka pulsar och med eldat blod,
Ett kärnfriskt mannahjärta, fullt av mod.

Och detta hjärta slog för fosterbygden;
Att veta akta den, se det var dygden.
Varför? Jo, därpå gav han det besked,
Att den var hans och hans vargering med.

Jag minns hur ofta, när han var bland kända,
Det var hans lust att orda utan ända
Om detta land, "det bästa rakt, som fanns",
Och om dess folk, "ett sådant folk som hans".

Han stod då gärna bredbent mitt i ringen,
Det var hans sturska vana, efter ingen
I vida världen, liten eller stor,
Förneka djärvts, att han var finsk major.

Som denna ära höll han ingen annan,
Med den i hugen lyfte stolt han pannan,
Och var beredd att gå fast mot en värld
Med sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd.

Ibland likväl, när han var rätt i taget,
Beskrev han finnens enfald för gelaget,
Hur ärlig mången var, men dum också:
Han log var gång ett jättelöje då.

Men kom en annan och försökte klandra, —
Pass! Det gick an för gubben, ej för andra.
Långt förrn berättarn hunnit än till slut,
Fick han tillbaka: "Herre, håll er trut!

Jag frågar er, som är så stolt i orden,
Var ni sett en nation på vida jorden,
Sett eller läst om en i skrift, i bok,
Mer än den finska ädel, käck och klok.

Försök att stå med den på tjänstens vägnar,
Där kulan viner och där blod det regnar,
Och svara, sen ni prövat själv och sett,
Om finnen saknar eld och har ej vett!"

Som han i freden var, var han i striden.
Jag var furir vid gubbens trupp den tiden
Och kunde nämna många andra drag,
Men vill blott tala nu om Lappos dag.

Vi voro sända då att rensa skogen,
Vi ville fram, var man var redobogen,
Men gamle herrn fick lust att göra halt,
"Emedan finnen sköt så skarpt och kallt".

"Halt", skrek han, "gossar, tagen stöd av träden
Och mejen skocken, som man mejar säden;
Skarpt korn, kall siktning! Här får korpen stek,
Det här blir en fördärvat rolig lek."

Han kände varje man i bataljonen
Till namnet icke blott, men till personen,
Gav akt, så långt han såg, på en och var
Och hade ord för alla som en far:

"Rätt så, Karl Hurtig, det var träff, det skottet,
Nu puffar aldrig mera den som fått'et.
Bra, korpral Flink, du skjuter som i fjol!
Aj se, för tusan, där föll Per Pistol!

Nå, det var synd med stackars gossen käcka,
Hans gamla far skall få mitt torp för Pecka."
Så var hans språk, så förde han befäl,
En finsk major till botten av sin själ.

Det kom ett bud från Adlercreutz: "Forcera!
Framåt med bataljonen, skynda mera!"
Von Törne hörde ganska lugnt därpå,
Behöll sin plats och svarte blott: "Jaså!"

Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan,
Stod stolt och rund och bredbent efter vanan,
Som om han ärnat stå till världens slut
Och ment åt själva kulan: "Stopp, vet hut!"

Vart ville budet med en slik ta vägen?
Den unge fänriken var helt förlägen;
Han hade sprängt dit över sten och stock,
Och allt stod gubben kvar mot order dock.

"Ryck framåt, herr major!" — "Tyst, herre, bara!
Ni kan ju se det, här är ingen fara."
"Men generaln befallt." — "Ja, leve han!
Karl Adlercreutz, han är en ärans man."

Han sagt det knappt, när han från närmsta tallen
Fick sig en sats av splittrad bark mot skallen:
"Åhå, jag kunde vänta sådant här,
Det är en karl att sikta bra, den där.

Det var så när att han mig träffat hade;
Nu får jag säga, som Hans Klinga sade,
När kulan strök förbi hans ögonbryn:
'Den djävuln aktar ju ej ens folks syn'."

De orden hade ständigt gjort hans nöje,
Nu log han ock på nytt sitt stora löje
Och ställde sig helt trygg, som nyss förut,
Med hand i sidan och med benen ut.

Gud vet hur länge än han dröjt med slaget,
Men bäst han stod där mitt i själva taget,
Paff, kom en kula åter och flög hän
Rakt genom porten mellan gubbens knän.

Den gamle märkte fladdret i syrtuten,
Så ned, såg på den, den var genomskjuten,
Höll upp ett skört, det andra likaså, —
Fördömt, det syntes hål i båda två.

Nu blev han misslynt, tog sig vid sitt öra:
"Här får Matts skräddare ett vackert göra!
Men skynda, gosse, kära Janne, kom
Och se, om det står bättre till bakom."

Och Jan, hans gamla dräng, steg fram: "Ack herre,
Nu gick det tokigt, här är sjufalt värre,
Där framtill finns helst skörtet i behåll,
Men här en trasa bara utan fåll."

Då blev von Törne vred: "Nej, si en tocken,
Som tar och skjuter platt fördärvad rocken,
Som jag i dag bär på mig andra dan!
Framåt här, gossar! Fan skall ta den fan."

Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg

Första delen (1848)

Andra delen (1860)