Wärend och Wirdarne/Del 1. Tillägg och Anmärkningar

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Hedna-tro
Wärend och Wirdarne del 1
av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

Tillägg och Anmärkningar
Wärend och Wirdarne. Ett försök i Svensk Ethnologi  →


[ I ]

Tillägg och Anmärkningar.


§4. »Om något kreatur varit bergtaget, skall man kasta stål öfver det, eljest får man aldrig behålla det, och fast det med våld skulle ske, kommer något annat bort i stället. — Item tändes eld i något och gås tre slag kring dem

»När en hustru föder barn, må ingen ut eller ingå, helst nattetid, eller upplåta dörren, utan att hafva eld med sig, att ej Troll må ingå och barnet bortbyta

»Tråg får ej vändas upp och ned, icke heller såll eller rissel stå på ända. Trollen skjuta då deråt, och om folk eller kreatur komma emellan, få de skott»

(Joh. J. Törner, de reliquiis Paganismi et et Papismi in Smalandia. Hdskr. å Linköpings Gymn. Bibliothek.)

§ 5. I Wärend förekomma jordkulor äfven i Åsheda sockens norra fjerding. I Finveden förekommo de för icke länge sedan inom Långaryds socken.

Hos jordbyggarne på skogen Kolmorden och i Södermanlands skogstrakter anträffas ännu icke sällan egenheter i kroppställning och ansigts-drag, som närma sig till den Lappska folktypen. Exempelvis må nämnas en ännu lefvande jordbyggare, vid namn Erik Ersson, född i en jordkula under Skedevi och nu boende på krono-allmänningen i Oppunda härad, som, undantagandes drägten, helt och hållet återkallar bilden af en fjäll-Lapp, med låg och spenslig vext, djupt liggande, mörka ögon, gul hy, svart, rakt hår och klen skägg-vext. Samma egenheter igenfinnas äfven någon gång, ehuru sparsamt, hos individer af de wärendska backstugu-sittarne.

[ II ]Ekstock eller Eka är, vid åtskilliga sjöar i öfra Sverige, ännu namnet på en mindre båt, hvaraf kan slutas, att dessa enkla farkoster en gång varit allmänt kända i vårt land. Andra gammaldags farkoster, som på olika ställen bibehålla sig, äro: Smackar, på sjön Öljaren i Södermanland; Lankor, Öbolankor, på Wisings-ö; Snäckor i Bohus-län; Bassar, Elf-bassar eller Elf-båtar, i Wenern och på Göta elf, o. s. v.

§ 15. Äfven Rudbeck har kännt wärendska folksägner, i hvilka den gamble Hund eller Hune-smed göres till densamma som Widrik Werlandsson. Rudbecks ord (Smål. Antiquit. kap. 16) äro dessa:

»Och när nu denne berömmelige Kung (Widrik Werlandsson) blef sjuk och såg att han dö skulle, då han länge och väl regerat hade, ville han ändå icke i Halland ligga begrafven, fast han der konung var, utan befalte, att hans män skulle honom i hans fosterland Småland begrafva, inom den Småländska och hos den Halländska gränsen; hvilket ock skedde, så att han är begrafven på gränse-skillnaden uti Markaryd kyrka i Småland, derest hans graf (af) alla hosboande visas till de resande och dem der efter fråga, och på hans sten på kyrkogården står hammar och tång till efterdöme uthuggen.»

§ 17. En aflägsen trakt i Wierstad socken (södra delen af Östra fjerding) vid Albo härads gräns emot Skåne, får hos folket namn af Lappa-länet (jfr. § 27). Norra fjerdingen af Åsheda socken, som är magrare än de öfriga, heter hos grannarne Agna-Norget. Inbyggarne i Ljuders socken bli för sin korta vext på spe kallade Vrattar. En vratte, pojk-vratte är i Wärendsmålet ett barn med knuten vext, och nyttjas skämtvis i nästan samma mening som byting. Äfven bortbytingen (§ 4) är nemligen alltid småvuxen. Folket i vestra Småland får af Hallänningarne hålla till godo med ök-namnet Tejar. Törner (anf. arb.) har härom följande anteckning:

»Hvadan kommer att Jutarne (in specie Hallänningarne) kalla alla Smålänningar, per convitium, Tejar? Forsan a Teja, Ostro-Gothorum rege in Italia» &c.

[ III ]Ryttmästaren P. v. Möller på Skottorp har, på förfrågan, härom meddelat i bref till författaren, att ordet Taija f., plur. Taijer, ännu allmänt brukas i Halland (f. ex. af skolgossarne i Halmstad), såsom skälls-ord till Smålänningar, eller till Hallänningar, som bo i de intill Småland gränsande socknarne: f. ex. »din Torupa-taija!»

§ 19. Den här anförda sjön heter Nistingen, icke Nislingen. — Vikings-äng, såsom namnet skrifves i de gamla domböckerna, heter nu Vikingsved eller Vickensved.

§ 22. Att de gamla marknads-slagsmålen af ålder voro stam-fejder, visade sig ingenstädes så tydligt som vid Eneryda, hvars marknad, på grund af de blodiga slagsmålen, måste aflysas ännu så sent som på 1820-talet. Vid Eneryda marknad delade sig de kämpande i två, alltid lika grupper, nemligen å ena sidan Wierstad-boarne och Stenbrohults-boarne, understödda af Skåningarne; å andra sidan Skatelöfs-boarne, Thorsås-boarne och Wislanda-boarne, understödda af folket från ofvan om dem belägna socknar. Emellan nu uppräknade delar af Wärend förefinnes en märkbar brytning i folk-målet. Medan således de förra socknarne uttala det öppna o såsom å, f. ex. håppas, kåmma, dåppa, uttala de senare denna vokal såsom ö, f. ex. höppas, kömma, döppa.

§ 27. En hågkomst af det gamla Troll-folkets bosättning i Göta rikes skogs-trakter, gömmer sig i namnet Troll-Tive'n, som i Westergötland ännu gifves åt skogen Tiveden. En del af denna skog, på ett högt berg i Undenäs socken, får hos folket äfven namn af Troll-kyrka.

§ 43. »Om någon spinner på thorsdags-qvällen, så få påska-käringarne makt med linet.»

§ 44. Om Gnid-eldens bruk i Småland har Törner följande anteckningar:

»När Fä-sjukan var i Småland, borrade de hål i en ek, gnedo med en pinne eld, brände med densamma nio [ IV ]slags träd och läto kreaturen gå deröfver. Detta blef förbudet och hotadt.»

»När något kreatur är sjukt, så låter man taga Gnid-eld, med en speta af en eke-pinne och ett snöre uti en hus-dörr, som så länge drages, tills det tager eld, hvilken eld, då han blir ansyls tre gånger dragen omkring sig och med en viss formular signa, botas det, när kreaturet rökes dermed.»

»Denna Vrid-eld brukas ock ad avert(eudam) fascin(ationem), när fisk-redskap är förgjord. Man borrar hål i ett dörrträd af ek, derigenom drar man en tög, till dess elden fastnar derefter; deraf tänder man i svafvel och röker noten.»

I Wärend omtalas Gnid-elden äfven under namn af Gno-eld (af gno ɔ: gnida). När boskapen i någon gård får Svartsjuka, har man ända till senare tid brukat upptända gno-eld, genom att lägga ett snöre omkring en stafver och dermed vrida emot en afhuggen ek-stock, tills det fattar eld. Med denna gno-eld rökas kreaturen och upptändes ny eld i gården. Äfven har sådan eld varit brukad för att tända på kol-milor och mas-ugnar.

§ 45. Ett exempel på huru de första christna lärarne i vårt land höllo Guds-tjenst vid ett upprest böne-kors, förekommer hos Sturlesson. Han berättar nemligen om Olof Tryggvason, att denne konung en gång ärnade sig till en Norrman, vid namn Röd, för att tvinga honom till christendomens antagande. På färden uppehölls konungen af motvind, och hans biskop, Sigurd, förklarade detta hinder vara uppkommet genom Fiendens, Fandens eller djefvulens kraft (»fianda krapt»). Till att öfvervinna denna onda inverkan, iklädde Biskopen sig sin mässe-skrud, uppsatte ett kors, läste evangelium och böner, antände rökelse, och stänkte vigvatten rundt omkring på skeppet. Derefter blef konungen i stånd att fortsätta sin resa. — Äfven förekommer i legenden om S. Sigfrid, hurusom, då en af de tolf första christna i Wärend dött brå-död, gjorde S. Sigfrid böner för hans själ, att hon måtte få njuta ro (»ut anima ejus aliqua requie potiretur»), och tillstadde senare åt den aflidnes fränder, [ V ]att sätta ett kors vid grafven, till tecken att han dött såsom christen.

De gamla katholska böne-korsen, som ofta på samma gång voro själa-kors, alldeles såsom de hedniska blothögarne tillika voro grafhögar, låta ännu spåra sig i åtskilliga wärendska lokal-namn. Till hvad redan i det föregående (§ 45) om dem blifvit anfördt, må således här läggas, att i Liuder socken af Konga härad förekommer en gård med namnet Korsa-näs. I Mistelås socken af Albo härad finnes likaledes en gård, som heter Kors-moen, samt i Upvidinge härad gårdarna Korsa-hult och Krysse-boda.

Efter det gamla katholska penitens-väsendet lefver i Wärendsmålet ännu talesättet, att krypa till krysse ɔ: krypa till korset, ödmjuka sig och bedja om tillgift.

Korsandet, såsom ett yttre tecken, är icke heller bortlagdt, utan brukas ännu på samma sätt som elden och stålet, till skydd emot all slags förgerning och trolldom. När jordegumman upptager ett nyfödt barn, gör hon således korstecken öfver dess hufvud och bröst, innan hon lägger det i den första lögen eller lögvattnet (jfr.§ 102). När späda barn gäspa, gör modren kors-tecken öfver deras munn; sammaledes korsar modren ock öfver barnet hvarje gång hon nedlägger det i sin nanna, dussa eller dusse-nanna (ɔ: hängande barn-vagga). Vid läggdags, när husmodern rakar samman glöderna i spiseln eller fäster elden, försummar hon icke att tillika signa elden, d. v. s. deröfver göra kors-tecken. När smör-trillingen är nykärnad, tecknas han alltid med ett kors, till skydd emot förgerning på mjölken. Öfver deg-tråg och mat-grytor göres kors med handen, för att Hin Ondes anhang icke må taga kraften af maten. När bonden sår, korsar han öfver sädes-skäppan, att icke trollen må stjäla säden som kastas ut. Spannar och byttor, som lemnas ut ur gården, tecknas med kors. Om julakorsen och kors öfver dörrarne i dymmel-veckan, till skydd emot onda väsen och trollbackor, ha vi redan talat i det föregående (§§ 40, 41). Ett kors af halm, lagdt under rost-karet, fredar brygden emot förgerning. Äfven flätas kors af spingstickor, till leksaker åt barnen, likasom korset igenkännes i [ VI ]formen på barnens mor-pycken (ɔ: smycken) och qvinnornas hals-prydnader.

Vid plötsliga utrop eller hastig förskräckelse, anropar Wärendsbon ännu det heliga korset, såsom:

Kors, i Herrans namn!
Kors, i Jesu namn!
Korsana mig!
Åh, kors, o s. v.

Äfven brukar man åtskilliga svordoms-formler ifrån katholska tiden. Vid sidan af de eder ifrån hedna-tid, dem vi redan (§ 53) anfört, bibehålla sig således i Wärends-målet flera gamla svordoms-formler, i hvilka man svärjer vid Vårs Herres träd (ɔ: kors), pina och död, såsom:

Vass Herra Tre! — Serra Tre! — Herra Tre! —
Pina Tre!
Vass Herra Död! — Serra död! — Herra död! —
Pino död! — Guds pino död! — Dyra död!

eller vid Heliga Män (ɔ: helgonen), deras nåd eller död, såsom:

Tan Heligan! [1] — Hillemän! — Vasshellimän! — Sellimän!
Heligonåd! [1]— Vasshellinåd! — Sellinåd!
Heligodöd! [1]— Vasshellidöd! — Sellidöd!

Efter Munkarne och munk-väsendet bibehålla sig hos folket ännu några svaga hågkomster. Åtskilliga gårdar i Wärend bära således namn efter munkarne. I Wissefjerda socken af Konga härad förekommer ett Eremitemåla eller Årmittemåla. I Elmeboda socken af samma härad ligger gården Munkamåla. I Kinnevalds härad förekomma Munkagård (i Stenslanda by) och Munkanäs i Urshult socken. I Uppvidinge härad förekomma gårdarne Klerkeboda och Munkamåla, och inom Norrvidinge härad ett Munketorp i Tolgs socken. Ännu i början af 1600-talet visste man tala om »de gamla Munkedagarne» och huru Munken plägat intala de sjuka eller döende, att gifva af sitt gods till kyrkan. [ VII ]Åtskilliga namn och talesätt, som bibehållit sig i Wärendsmålet, vittna om huru djupt de katholska andeliga slutligen sjunkit i folkets mening. En blomma (Chrysanthemum) med gul, kullrig disk och slokande, hvita kronblad, återkallande bilden af en katholsk andelig med rakad hjessa, heter i Wärendsmålet Munka-skallar. En gul blomma, med vämjelig lukt, som plägar vexa på svedjelanden, heter i folkmålet Munka-fes. De taggiga fröna af Cynoglossum heta hos Wärendsfolket Munka-löss, och ett slags pösande, flottiga klenäten få namn af Munkar, pös-munkar. Att jollra, såsom barn eller druckna, heter i Wärendsmålet att karpa Pater noska eller prata Patri noska, en förvridning af munkarnes Pater Noster eller det latinska Fader Vår. När någon tanklöst och ur minnet upprepar en inlärd lexa, säger man, att han »rabblar upp» eller »läser som det voro på radband (uttalas: rabånn)». Att »gå i radband» när man slår, är att gå skår snedt efter hvarandra, såsom perlorna följa en efter annan på katholikernas radband.

§ 49. Odens Jagt, såsom naturföreteelse, blir i Wärend någon gång förvexlad med Nattramnen (§ 117). När det då höres uppe i luften »ett gnällande, pipande och knarrande ljud, såsom då man kör med en osmord vagn», heter det hos Wärends-folket, att »det är Odens jagt. Nu far han efter någon arm själ». — Oden hålles nemligen för att vara »djefvulen, som passar upp att taga själen, när någon dör, som icke dör väl.»

§ 59. Törner hörde vid början af 1700-talet Glo-son omtalas i norra Småland, under namn af Gräf-son. Om det offer, som henne egnades, har han följande anteckning:

»När man lyktar att skära säden, så lemnas gemenligen en hand full, vid pass, af de sista stråen, sådana som de vext med strå och allt uti åkern. De flätas med tre tåtar om hvarandra och sedan böjas ned till jorden, då tre små stenar läggas deruppå. När man frågar hvad det betyder? så svara de, att det kommer Gräf-son till, på det man skall få god [ VIII ]årsvext åt åre. — Om det skall vara ett offer åt Ceres eller ej, det lemnar man.»

Föreställningen om den hedniska Glo-son, såsom ett hvitt svin, har förmodligen gifvit upphof åt den i Westmanland gängse folktron, att det är olyckligt hafva hvita svin. Svin som påläggas, må derföre vara svarta eller brokiga.

§ 64. »Elfhögar får man icke gräfva i.»

»Att vatten ej må tryta i brunnen, lägges en hvit styfver i brunnen, när han rensas»

»När dessa (hedna) små barn äro oroliga mycket, hvilket somliga säga att Elfvorna valka dem, då skall man hafva strödt krut på golfvet och tända uti, så går denna trollskapen bort och så få de sedan ro.»

»Ingen må kasta sitt vatten i någon ström eller rinnande vatten; ty om Elfvorna komma öfver det, så mår man illa deraf och får Elfblåst (nästan som små-messling), hvilket måste botas således, att en som blifvit ormhuggen, tager en torr nässle-stjelk och derigenom blåser på den sjuke, så går det öfver.»

»Om man kastar sitt vatten på ett sådant ställe, får man en sjuka, som kallas Elfblåst, ser ut som svinkjörn; det slår upp, om en timma är det borta och slår (ut) på ett annat ställe»

»Af somliga botas det så, att om de veta stället, offra de skafvet guld, silfver och tenn i ett glas dricka, (som) utgjutes der v(attnet) är kastadt eller i en myrstack.»

»Af andra så, att de med ett tennfat fläkta på det som är uppslaget, och sedan röka't med Elfnäfver

»Den som råkar att somna vid Elfdans, blir så yr i hufvudet, att han ej vet hvar han är, utan kan gå vilse.»

(Törner, anf. handsk.)

§ 65. »Dricker man vatten sent på aftonen, måste man kasta stål eller eldkol uti vattnet.»

(Törner.)

[ IX ]§ 66. »Man måste akta sig, att man ej slår barnets löge-vatten på det ställe der Vetter hafva sitt tillhåll; ty deraf trifves icke barnet.»

(Törner.)

§ 81. »Gamla träd, som länge stått vid gården, hugger man ej gerna bort, emedan vulgus tror, att några Genii uti dem hafva sin boning, hvaraf kallas de ock Tomte-träd

(Törner.)

§ 82. Enen hålles i Westergötland för ett heligt träd. På Svanebergs egor vexte för trettio år sedan ett gammalt en-träd, som gårdens egare ville fälla; men på hela godset fanns icke en man, som kunde förmås att hugga trädet. — I Skåne anses Torn eller Hagtorn för helig. I Wemmenhögs härad får man således ännu se detta träd vexa orördt, till och med midt i åkrarne.

§ 83. »Låt oss komma öfverens och inte trampa hvarann på tårna!» sade tuppen till hästen, på den tiden när djuren kunde tala.

§ 104. I Brocmanni N:o 2, handskrift å K. Riks-arkivet, förekomma några läsningar, antecknade ur Norrköpings stads Protokoller, för åren 1617, 1618. Vi meddela här följande:

Läsning (af en djur-karl på Åland), »att hvilken som hade

en sådan sedel hos sig, honom skulle ingen

kunna fordra för lag och rätta»

Jag bedes af dig (Sune Nilsson) try bröd till läns:
det ena ditt hjerta,
det andra ditt hjerte-blod,
det tredje din lefver, lunga och tunga.
I namn &c.


För Ondt i hufvudet.

Jungfru Maria och hennes Möjor, de till stranden gingo,
då sågo de hjernen flyta.
De vodo ut och togo den

[ X ]

och lade honom i hjerna och hjerne-skål,
med Guds nåd.
I namn &c.


För Qvesan.

Vår Herre gick sig åt vägen fram,
mötte Honom Qvesan.
»Hvart skall du gå?» sade Vår Herre.
»Jag skall gå till mannen,
bryta ben och echta värk»
»Nej», sade Vår Herre.
»Du skall honom icke göra till mene,
än som en jordfastan stene.»
I namn &c.


För Skott.

Jag läser öfver dig
för Finne-skott,
Lappe-skott,
Väder-skott,
Berg-skott,
Ved-skott,
Hanka-skott,
och för alla de skott, som jag intet nämna kan.
I namn &c.


För Torske-bett.

Jag gör kors på den helga jord.
Jag signar dig, Torske-bett.
Lände-bett,
Grymme-bett
och allt det såg, som går emellan himmel och jord,
det skall jag binda med Jesu Christi välsignade ord,
från tand, från tunga,
till värelds ända,

[ XI ]

under en jordfastan sten.
Nu skall du intet mera göra någon menniska till men.
I namn &c.


§ 108. För jemförelse meddela vi här en Aftonbön, antecknad i Westmanland, 1864.

Det går en ängel kring vårt hus,
han håller två förgyllda ljus,
han bär en bok uti sin hand;
så somna vi i Jesu famn. Amen.

Aftonbön, antecknad i Bohus-län, på 1840-talet.

Nu går jag till sänga
med tolf Guds änglar:
två till hund och två till fot,
och två till annor ledamot;
två mig täcka
och två mig väcka,
två de föra min själ till himmelrik. Amen.

Bön, antecknad i Skåne af J. Törner.

(»Pigor, som gerna vilja gifta sig, läsa denna bön, S. Luciæ afton, så bli de säkert gifta det året.»)

Luciæ; den blida
skal få mig at wida,
huis sæng jag skal breda,
huis børn jag skal bära,
huis käresta jag skal vara
och huis famn jag skal sofva uti.

Bön, ifrån Skåne, antecknad af Törner (anf. arb.).

Jag tackar dig, nåd och miskund. — — —
Synd och sorg förlåt du mig!
Helvetes pina skedde dig.
Det sker Skärthorsdag efter middag,

[ XII ]

Ljugare-lag, Kompare-lag;
der skulle Vår Herre Jesus Christus korsfästas.

De lade Honom i så stark ena dömma,
då måtte alla gode Guds änglar från honom rymma,
utan Herr Peder allena,
han förmådde sig intet mena:
»O, Herre! Gör nåd med mig,
så gerna jag vill gå i döden med dig»

»Du tror icke få svärja tre gånger;
innan midnatt du flyr i skog och skrige,
ljugare med din like.
Du flyr i mörka ljung;
men jag skall tåla döden den starka»

Der voro fyra man till mage,
kunde korset i markena age (ɔ: åka, köra).
Jesus Christus var sjelf så stark,
sjelf bar han sitt kors i mark.
Jesus gick i marken,
lät sig pina om igen.
Löper eller följer ålle (ɔ: arla) eller sille (ɔ: serla),
intet skall der för mig spilles.
Det blodet nedåt stegen rann,
dermed får den blinde man
sin ögon visst.
»Städse må han skåda
mitt blod det röda;
det rinner mig till döda» —
Gud nåde oss för synder vi ha gjort i dag!
Vi görom den ondt, som gör oss godt,
som fäderna med oss göra.

Hvilken dessa bön läsa kan,
qvinna eller man,
mö eller sven,
piga eller dräng,

[ XIII ]

och ingen dag förgäta;
så har Vår Herre Jesus lofvat
att Han ville fliteligen bevara dem från ondt och gram,
från last och skam,
emellan man och menniskans allt som skada kan.
Guds ord. Amen.

»Ofvanstående bön var den endaste, som en hundra-års käring, uti byn Öhlsjö vid Christianstad kunde läsa.»



______________

  1. 1,0 1,1 1,2 Dessa svordoms-formler brukades ännu på Rudbecks tid och blifva af honom omtalade.