Wikisourcediskussion:Fraktur/Arkiv LQT

Någonstans, kanske lämpligen på denna sida, borde det finnas lite hjälp om förkortat skrivsätt i fraktur. Jag tänker på

• ā ē ī ō ū => an/am en/em in/im on/om un/um

mm som till exempel

• hīmelen => hi[m]melen
• slaghē => slaghe[n]
• nāpn => na[m]pn
• thñ => th[e]n

Särskilt ī och i är lätta att förväxla.

Det förekommer även andra förkortningar

• dñe => d[omi]ne
• mz => m[ed]
• thz => th[et]

Jag har även sett följande variant av etc:

• r-rotunda + ct => [et]ct (se andra marginalnoten på Sida:Bibelöversättningarna_av_år_1536_band_I_179.jpg)

Alla exempel är från psaltaren från 1536. Tyska wikisource har sidan de:Wikisource:Editionsrichtlinien där de första förkortningarna nämns.

En annan fråga är huruvida förkortningar ska anges med hakparenteser "[et]c" eller kursiverat "etc".

Ibland kan längre ord förkortas bort. Så ja, det är knepigt...

Jag såg nu att det fanns en utförlig diskussion om detta på Indexdiskussion:Bibelöversättningarna av år 1536 band I. Men några saker borde kanske lyftas upp på en allmän sida för korrekturläsning?

Slutsatserna av den diskussionen verkade vara:

1. Förkortningar anges med kursiv stil, ej hakparenteser.
2. Förkortningar mz => med, thz => thet upplöses (se Patrik Åströms diskussion om detta) liksom thñ => then etc.

En annan allmän frågeställning är hur anfanger ska hanteras. En del verkar använda HErre och andra enbart HErre. Ytterligare en variant såg på Bibeln (Karl XII)/Första Boken Mose där man har gjort något anfangliknande genom att göra första bokstaven större.

En tredje frågeställning är om det finns en allmän "regel" om att virgula ska skrivas "xxx/ yyy" och inte "xxx / yyy"? Ditto med punkt: "xxx. yyy" verkar dominera framför "xxx . yyy".

Jag är helt ny här så de sista två frågorna kanske redan är besvarade någonstans.

Det finns i princip inget som hindrar att man kan ha två olika system i två olika verk. Det viktiga blir att ha samma system genom ett helt verk.

Svenskspråkiga Wikisource har tryck från 1500-talet och fram till 2000-talet. Det gör det svårt att ha generella korrekturläsningsregler för redigeringen. Reglerna kan t.o.m. skilja sig från tidig äldre nysvenska texter till sena nysvenska texter. Det är också så att hel del korrekturläsningsvolymer varit igång länge och praxis har utarbetats efterhand. Bäst är att först kolla indexets diskussionssida om något är nämnt där.

Så är det för Bibelöversättningarna 1536 det har helt enkelt inte utbildats någon praxis för hur anfanger och skiljetecken ska skrivas. Vad som dominerar reflekterar kanske mer vem som varit mest aktiv. Jag använder nog "xxx/ yyy" och "HErre" i det indexet men mer kanske mer av vana från yngre texter. Bibeln (Karl XII) är i sin nuvarande skepnad betydligt yngre projekt än Bibelöversättningarna 1536.

r-rotunda-et har vi oftast hittills mest transkriberat som [et] i brist på bättre men frågan är om det inte bättre att betrakta det som en förkortning och lösa upp det till et i den volymen.

Hur skall man tänka angående U och V? Jag har alltid tolkat bokstaven som v istället för u, oavsett om den följs av vokal eller ej, men är detta rätt tänkt?

Tycker skillnaden går att se, åtminstone för gemena tecken så jag har aldrig "tolkat" där, vtan bara skriffuit av...

Hm, ja "tolka" är fel ordval. Vad jag menar är förstås att jag, precis som du, försöker skriva av det som det står (och inte göra någon tolkning).

Hur gör du med stora bokstäver då? "V" alltid som v eller? GVdh eller GUdh?

GVdh känns inte främmande att skriva i tidiga texter eftersom jag ser dem blanda dessa tecken så mycket. Jag har haft mina funderingar på om man hade några ljudskillnader mellan dessa två tecken öht, med tanke på detta. Jämför det engelska ordet för W med det svenska.

Engelsspråkiga säger dubbel-U medan vi säger dubbel-V.

Visst kunde w även stå för dubbel-u (eller långt u) i tidiga skrifter? Jag tänker på sådana ord som "hws" o.l. (Eller saknade man kanske "u" helt och hållet?)

I Swensk Ordabok skriver Swedberg under bokstaven V om "V vocali, som altid begynnar stafwelsen, och aldrig U"*, så han tyckte tydligen att det är skillnad på V och V. ;-)

*Och under W att den alltid är konsonant, aldrig vokal.

red: Det känns iofs lite konstigt att transkribera ordet som "GVdh", men i längden är det kanske bättre, eftersom man då inte behöver tolka [!] hur ord skall återgivas.

Jag har skrivit att man får välja mellan att skriva ut stora J som just J eller som I. Det är så det står på den norska hjälpsidan. Men är detta rätt? Frågan slog mig när jag korrade några sidor ur GIIA:s bibel, där stora J alltid hade tolkats som J.

I K12 och framåt har jag varit ganska säker på hur J ska tolkas. (J följt av vokalljud blir J och J följt av konsonantljud blir I) I äldre texter än så har jag varit mer osäker och återgett det exakt efter texten. Jag kan ta mig lite tid imorgon och se lite hur Nathan Lindqvist har gjort när han tolkat 1526/41...

Jo, i äldre nysvenska och tidigare, före 1732, är ortografin så pass oregelbunden att det finns det alternativet att transkribera alla ställen som J. Det är kanske vanligare i äldre medeltida texter men t ex i Samlade dikter av w:Israel Holmström från 1999 utgivna av Svenska vitterhetssamfundet tycks detta följas.

(För norska WS är det här problemet sannolikt mindre eftersom norskan nästan inte existerade som skriftspråk under 1500-1700-talen)

Lindqvist återger med J överallt.

Ni får gärna korrigera texten om ni menar att den nuvarande är inkorrekt eller otydlig.

'[r-rotunda]c' har vi hittills transkriberat som '[et]c', men det var väl inte tänkt som en permanent lösning. Att använda '&c' är kanske ett bättre alternativ.

Hur gör man på andra projekt/i andra sammanhang?

Har aldrig hittat någon ordentlig riktlinje någonstans.

På Projekt Runeberg diskuterades frågan 2005 men de verkar inte ha kommit fram till något definitivt. Defacto verkar de ha använt 'rc.' i de enstaka fall där jag har hittat det.

Sen finns det ju mer dokumentariskt inriktade projekt som använder typsnitt som innehåller r-rotunda. Tecknet finns i Unicode men är nog inte så vanlig i webbtypsnitten.

Ok, det var en intressant diskussion, men de kom ju inte riktigt fram till något.

Jag kan ju inte tillföra något till diskussionen, men det viktigaste för mig är att våra besökare kan se tecknen, och inte bara en massa fyrkanter, så dagens lösning är acceptabel.