Indexdiskussion:Bibelöversättningarna av år 1536 band I

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
PD-icon.svg 1536 års bibelutgåva publicerades på 1500-talet. Alla inblandade i översättningen är döda sedan flera hundra år och verket har därför ingen upphovsrätt. Faksimilerna är från 1956-60 och är att betrakta som fotografisk bild, och är därmed inte längre skyddade.

Lokala transkriberingsregler[redigera]

Förkortningstecken
nasal- och andra förkortningsstreck
thm, thēna
Utskrivet med kursivering:
them, thenna
mȝ, thȝ [???]
Fraktur-tecken
Dubbel-s
[?]
Versalt J Alltid J[?]
Versalt V Alltid V[?]

Transkribering[redigera]

Så vad ska vi ha för regler för transkriberingen av denna volym?--Thurs 23 november 2009 kl. 23.06 (CET)

Det finns många "fällor". Frågan är om vi klarar att genomskåda dem alla. Inte alla rad
brytningar är markerade med binde-
streck, är en sak jag hittat.
Tittar jag på hur Natan Lindqvist har transkriberat denna text, så har han ju aldrig bevarat några streck över varken vokaler eller konsonanter eller någonsin skrivit ut något "ß" eller "ſ". Något "I" skrivs aldrig ut, utan skrivs som "J". Några förkortningstecken i form av "z" eller "ȝ" skriver han heller aldrig ut, även om jag tycker jag sett sådana här vid en slarvig titt... Är det ett z utskrivet, så är det ett äkta z som tex i "Gudz".
I synnerhet dessa förkortningstecken kan orsaka oss bekymmer... Får kika lite på hur utspridda de är... -- Lavallen 24 november 2009 kl. 08.50 (CET)
Utelämnade bindestrecken tror jag det inte blir några större problem med. De som är självklara skrivs ihop, tveksamma kan lämnas isär tills vidare.
Lindqvist nämner inget själv om hur han transkriberat texten? Gustaf Vasas bibel var ju annars en praktupplaga det är inte säkert att den använde förkortningar i samma grad som dessa böcker. Men i stort sett kan man väl ansluta sig till hans transkription.
Frågan är då om man ska skriva ut förkortningar eller inte. Att ha kvar dem följer visserligen grundtexten men det är svårt att representera överstrecken på något vettigt sätt, ett alternativ är att lägga ett tilde efteråt. Skriver man ut dem är det lättare att läsa texten, men man har samtidigt gjort en tolkning av texten. Möjligen ska man markera dem på något sätt, t ex med kursiv som i RA anvisningar, kursiv används inte annars vad jag kan se i denna bok. En annan möjlighet är klamrar, men det skulle reserveras för andra ändamål efter vad jag förstår.--Thurs 26 november 2009 kl. 00.31 (CET)
Tja, enkelklamrar i sådana här sammanhang skulle just representera svår-läslig eller saknad text om jag förstått de länkar som Edaen hänvisade till. Där skulle man i vissa fall lägga till en not om hur mycket text som saknas...
Hur Lindqvist behandlar förkortningstecken får jag titta närmare på. Av en genomskumning så ser det ut som att det faktiskt fanns sådana i de texter han jobbade med. Det svåra är att avgöra om det är vår aktuella text (GVB) han talar om eller ngt helt annat...
Tolka varje förkortning kan vara knepigt (jag är ingen expert på dem) och att skriva ut dem, har vi redskap till det? Tilde (~) är ett tecken som för det första inte ser riktigt ut som våra förkortningstecken och det går inte att sätta dem över vilken bokstav som helst. Vilka diakritiska tecken klarar att placeras över lite vad som helst?
Nåväl, ingen brådska... Nu ska jag se vad jag kan lära mig av vår gode Natan. -- Lavallen 26 november 2009 kl. 09.02 (CET)
Vänta nu, vad är det för "RA anvisningar" du talar om? Och nej, kursiverad frakturstil finns inte enligt läroboken (men jag har sett det någonstans). -- Lavallen 26 november 2009 kl. 09.04 (CET)
Samma som du hänvisar till härovanför "Riksarkivets utgivningsprinciper för Svenskt Diplomatarium".--Thurs 26 november 2009 kl. 11.40 (CET)
Den länken är inte tillgänglig för tillfället, men jag gissar att det är den tekniken som är använd i våra 1400-tals texter? -- Lavallen 27 november 2009 kl. 09.02 (CET)
Den länken är nu öppen och du syftar på punkt 12, vilket säger att förkortningar ska upplösas och markers med kursivering... Hur man skulle förfara med latinsk text, vet jag inte om jag förstod. Vi har ju lite latinska texter i kapitelrubrikerna... -- Lavallen 27 november 2009 kl. 16.52 (CET)
Det var mer tänkt som ett exempel på en möjlig lösning. Jag menade inte att vi skulle följa dem i sin helhet. Jag ser inte någon anledning att införa några speciella regler för de få latinska förkortningarna som finns här.--Thurs 28 november 2009 kl. 00.27 (CET)
Lindqvist tar upp ett exempel från "S. Luce. kap V" där man skrivit "th~m" i vissa upplagor och "thm" i vissa andra upplagor av GVB. L skriver sedan ut det som "them" i sin avskrift, som aldrig innehåller några klamrar eller kursiveringar. Det ser därför ut som Linqvist har "tolkat" förkortningarna. -- Ska ta och jämföra Lindqvist med en annan text med samma källa här.... -- Lavallen 26 november 2009 kl. 09.55 (CET)
Exakt samma text är utskriven utan förkortning i Bibeln (Gustav Vasa)/S. Luce Euangelium som har en tysk korrekturläsare som ursprunglig källa. Även där har man alltså "tolkat" sina texter... -- Lavallen 26 november 2009 kl. 09.58 (CET)
Jag har ju satt []-tecken när jag upplöst förkortade ord och nu när jag läst (översiktligt) RA:s principer, så förstår jag att []-tecknen numera används endast för 'saknad tecken'. Vi ska väl inte lägga in saknade tecken, som läses uti förkortade ord, om saknaden beror på tryckbrist, pappersförlust o. dyl.? Det viktigaste här är väl att det ska vara enhetligt för inte bara ett verk utan för de flesta. Jag har lagt bevakning på de sidor jag skrivit in och lär av vad ni ändrar på den (förhoppningsvis). --IP7869 26 november 2009 kl. 13.08 (CET)
Det viktiga är om vi kör en konsvekvent modell, frågan är vilken vi klarar av.
Klarar vi tyda alla förkortningstecken?
Klarar vi skapa förkortningstecken?
Är det en bra metod att kursivera istället? -- 194.17.16.159 26 november 2009 kl. 13.51 (CET) (Lavallen)
Jag har försökt hitta anvisningar på andra projekt men har inte hittat något helt motsvarande antingen arbetar de med medeltida handskrifter eller yngre böcker. Den här boken verkar falla mellan dessa stolar.
  1. De flesta är förkortningar är ju till sin natur rätt standardiserade och därför rätt lätta att tolka. Det krävs dock en viss vana med äldre texter och det är möjligt att man i vissa fall måste känna till något fornsvensk formlära för att tolka dem rätt.
  2. Nej inte direkt. Vi knappast någon möjlighet att skapa de egna fonter och html-entiteter som skulle krävas. Det som man skulle få göra är något slags approximation av överstrecket som är den vanligaste förkortningstecknet i boken. Redan nämnt är tilde men detta fungerar dåligt med de flesta bokstäver, förutom ñ, ã,och õ (sãni~g). Andra lösningar, som jag dock inte sett någon annanstans, skulle kunna vara att använda en font-stil i en mall som lägger en linje ovanför tecknet, sanig, ( s<FONT STYLE="BORDER-TOP: THIN SOLID" >a</FONT >ni<FONT STYLE="BORDER-TOP: THIN SOLID" >g</FONT >). [Edit:Detta fungerar här men verkar vara svårt att överföra på andra format./Thurs 28 november 2009 kl. 00.44 (CET) ]Enklare men än längre ifrån faksimilen skulle kunna vara att använda understrykning (sanig)
  3. Kursivering är som jag ser det till för att det ska vara genomskinligt för läsaren vad vi gjort med texten. Vi kan inte förutsätta att alla kommer att läsa texten här och därmed ha tillgång till faksimilerna.--Thurs 28 november 2009 kl. 00.27 (CET)
Den här texten faller mellan stolarna, kanske just för att det var ett provisorium, inte tänkt att ges ut i stora upplagor. Därför skrev översättarna som de var vana och inte efter en modern modell. Dauidz psalmer finns i en handfull exemplar och övriga tre böcker i ett enda känt ex. Kanske ska vi tänka "medeltid" här. Det är inte en medeltida text, men översättaren var medeltida skolad... Är det så man ska tänka?
Om man jämför med hur Klemming har gjort, så verkar han inte ha skrivit ut förkortningar som markeras av ȝ, men dock dubbelkonsonanter och nasalmarkeringar. Det verkar även finnas en del andra regler som jag inte helt läser igenom. Tillägg av "m" på slutet, tex. Är "m" också ett nasalt ljud? (Och "Israel"?)
Det finns en del förkortningar i marginalnoterna som jag har brytt mitt huvud med, men det få vi säkert anledning att återkomma till...
För mig är första prioritet att fota av och ladda upp sidorna på Common. Avskriften får komma i andra hand för mig just nu. Jag fick mycket bättre bilder när jag engagerade två händer till (min väna hustru). Pappret ligger slätt och boken är mer ordentligt uppslagen. Kom ihåg att skrika om en bild behöver tas om. Lånetiden är generös, men begränsad...
Vissa delar finns hos antikvariat, men mina ekonomiska resurser är begränsade denna månad och kanske några till. -- Lavallen 28 november 2009 kl. 09.59 (CET)
Jo, det är ju också så att den är publicerad just i början av äldre nusvensk tid, som gräns brukar räknas översättningen av Nya testamentet 1526, bara tio år tidigare och allt förändras ju inte på en dag. Så det är knappast fel att tänka det som en medeltida text.
<ȝ> är nog den enda förkortning som Klemming inte skriver ut men han behåller ju en del andra tecken som lång-s. Vi kan nog följa RA och skriva ut den också. t ex (mȝ -> medh thȝ ->thet, thȝta-> thetta).
<m> och <n> är de nasala konsonanter som kan komma ifråga. I medeltida texter finns det även andra förkortningstecken och även andra förkortningar kan markeras med streck, t ex kan vanligt förekommande namn som Israel eller ord som dñe, domine sid 022 förkortas (iofs inte så bra exempel då den också innehåller en nasal).
Sidorna 037 038 är dubbletter. Annars inga helt hopplösa sidor. Några högersidor som 053 055 skulle dock tjäna på att tas om.--Thurs 28 november 2009 kl. 18.19 (CET)
Sidan 038 är inte längre en dublett. Då jag inte är färdig med shiftningen på Common än, så finns det nu en dublett på 083/084 istället. Men det får jag ta imorgon! De sidor du hänvisar till ovan (053/055) får jag titta närmre på imorrn eller på måndag. -- Lavallen 28 november 2009 kl. 19.37 (CET)
Alla sidor är nu flyttade, (tröstlöst arbete, när man inte alltid ser den senaste versionen, men nu är det gjort) men jag har inte gjort något åt sidan 052/054 än. -- Lavallen 29 november 2009 kl. 15.18 (CET)
När det gäller den latinska texten verkar det i de flesta fall vara inledningen på psalmen så då kan man ju "fuska" lite och se hur den ser ut i Vulgata.--Thurs 28 november 2009 kl. 21.27 (CET)
På tyska Wikisource har jag nu funnit en sida som behandlar redigeringsriktlinjer de:Wikisource:Editionsrichtlinien. De verkar luta mycket åt läsbarhetshållet. I och J skrivs enligt ljudvärdet och de skiljer inte på s och lång-s. De tycks använda <ß> men det är väl naturligt i tyskan.
Vad gäller den här typen av förkortningar rekommenderar de att de skrivs ut utan att de markeras i texten. Förutom möjligen z men jag vet inte hur "dz" skall utläsas på tyska så jag vet inte om det är en direkt parallell.
Eftersom det inte verkar vara någon särskild uppslutning kring förslaget att kursivera det utskrivna kan vi skippa det för min del (det ser lite märkligt ut i en tryckt text) och skriva ut de förkortade texterna med normal stil.--Thurs 30 november 2009 kl. 23.06 (CET)
Har inga bestämda uppfattningar ännu. Allt som är någorlunda lätt tekniskt genomförbart är OK för mig. Så även en kursivering av utskrivna förkortningar. Problemet är bara att lära sig alla förkortningar, men det kommer. Jag är "de-0", så jag kan inte följa dej till den aktuella sidan. Jag tycker dock det känns som en anakronism att transkribera fram ett "I" i en text från 1500-talet. Jag följer ljudvärdet, eller rättare sagt samtida andra texter när jag ska välja att skriva "I" eller "J" för Fjellstedt som är en 1800-talstext. Men det känns helt bakvänt att göra så när jag ser hur Natan Lindqvist transkriberar fram "Jsrael" i GVB. Exakt när den gränsen kommer är dock svårt att säga, men det behöver vi inte bekymra oss om här. -- Lavallen 1 december 2009 kl. 09.06 (CET)
Jag fördrar []-tecken framför kursivering för det jag skriver in. Det är lättare att se och hitta tillbaka i faksimilen då. Jag tror vi får acceptera att olika översättare/författare under skilda epoker använt olika tekniker för att göra sig förstådda. De kan ju också ändra sig under sin egen livstid och ändra sin egen stavning. Ungefär som tyskarna idag lär ut ss istället för ß-tecken. Min son talar och skriver flytande tyska och har försökt få mig att höra skillnaderna mellan olika s-ljud och därpå skriva rätt tecken. Samt har han övat mig i att uttala rätt när jag läser. Trots idog kamp från hans sida så föredrar jag att läsa tyska texter tyst. Då förstår jag.
Man kan ju också läsa innehållsförteckningarna för att förstå andra tiders alfabetiska indelning. I Göteborgspsalmboken saknas t.ex. I, då In dulci Jubilo sorteras under J efter Jesus Christus är vår hälsa, som kommer före psalmer på Jagh och andra Jesus .... Psalmen Låt thet icke förtryta dig kommer före Lofwa... och Lustigh . Men Låt oss thenna Kropp begrafwa kommer efter Loffsiunger Herran men före Lofwa Gudh mijn Siäl. Jag vet inte om det ena Låt kanske är Lät (ett gement a med ett mikroskopiskt gement o eller e över istället för ligatur.) --IP7869 1 december 2009 kl. 12.56 (CET)
Den tyska sidan gäller deras allmänna reglerna, sedan finns det möjligheter att definiera särskilda regler för olika "projekt". Jag har inte gått igenom dessa så jag vet inte om de behandlar I/J på något annat sätt när det gäller 1500-talstexter.
Formen "Lät thet icke förtryta dig" finns på flera ställen t o m här. Förmodligen är väl listan sorterad efter ljudvärdet E/Ä, O/Å. Litet lustigt dock att både formerna 'Lät' och 'Låt' finns i samma lista men det kan ju bero på att de hämtat psalmerna från olika källor.--Thurs 2 december 2009 kl. 16.32 (CET)
Ja, man möter många överraskningar. Från vår horisont! Det tog ett tag innan jag såg att de faktiskt tryckte små gemena 'e' över 'a' innan ligaturen æ uppfanns. Sen skedde naturligtvis en utveckling både stavnings- och tryckmässigt. Vissa personliga variationer och personlig utveckling måste vi ju också anta. Olaus och Laurentius Petri blev självklart bättre i språk och översättning efterhand. Det blev också mindre bråttom efterhand som Gustaf I Vasa stabiliserades på den svenska tronen. Mängden "slarvfel" vad gäller både ordval och stavning bör vara fler i de tidigare upplagorna. Men jag tror ändå att folk sjöng rätt texter. Folk kunde ju inte läsa utan lärde sig texterna utantill med muntlig tradering.--IP7869 2 december 2009 kl. 23.38 (CET)
Har jag uppfattat det rätt så att defacto, praxis har blivit att kursivera de infogade bokstäverna i ordet: them, sanning etc.--Thurs (diskussion) 9 maj 2012 kl. 17.07 (CEST)
Det är så jag uppfattat det, ja. Vi kanske ska sammanställa det här enkelt under ngn rubrik. Förkortningstecken, I/J uv och hur etc och liknande ska skrivas. -- Lavallen (diskussion) 9 maj 2012 kl. 17.11 (CEST)
Ja, jag tror det behövs. Jag har skissat på en tabell med härovanför med rätt många frågetecken just nu om du vill titta på den och komplettera.
Patrik Åström (akademisk paleograf) skriver om mz här. Hela uppsatsen är väl värd att läsas. Skriver man av en medeltida skrift bör man nog använda "z" genomgående för thz mz m.m. och andra förkortningar bör upplösas efter vad som kan utläsas ur originalet. Om man å andra sidan skriver av en äldre transkription kanske man bör hålla sig till det som står. För latinska förkortningar är standardverket Adriano Cappellis Dizionario di abbreviature latini ed italiani. Den finns på italienska här, eller tyska här. Edaen (diskussion) 9 maj 2012 kl. 17.59 (CEST)
Ang dubbel-s har vi nog sagt att allt från NT-1526 ska skrivas ut som "ss". Och jag kan nog tycka att detta är text som är senare än 1526, inte för att en text från 1536 alltid är efter 1526 textmässigt, utan för att det finns en uppenbar koppling mellan dessa två texter. -- Lavallen (diskussion) 9 maj 2012 kl. 21.32 (CEST)
Som jag förstår av sista stycket av den länkade texten av Åström verkar han snarare förorda att mz etc upplöses som andra förkortningstecken alltså med och thet.
Ang Dubbel-s: <ß> verkar vara rätt sällsynt i den här texten vanligen anges två s med två lång-s t ex "teſſ". Det enda "ß"-et jag hittills har hittat är "beßt" vilket får mig att tveka om den ursprungliga ligaturen "sz" möjligen skulle vara närmare här.--Thurs (diskussion) 10 maj 2012 kl. 01.31 (CEST)
Också hittat barar ngn enstaka dubbel-s, och även om jag nu inte minns var jag hittade det, så var jag även där tveksam till vad det egentligen rörde sig om. -- Lavallen (diskussion) 10 maj 2012 kl. 07.28 (CEST)
För 1500-talsverk och tidigare undrar jag om inte 'sz' är en vanligare transkription, det används till exempel i transkriptionen här i Bibeln (Gustav Vasa) och används uppenbarligen av SAOB(sök i texten på 'ganszca') i de excerpter som finns ur denna volym och NT 1526.--Thurs (diskussion) 11 maj 2012 kl. 13.37 (CEST)

'

Numrering[redigera]

Sidorna följer en numrering folievis. Jag har inte tagit hänsyn till det ännu, men det kommer väl... Hur jag ska förfara med onumrerade sidor veet jag inte ännu... -- Lavallen 27 november 2009 kl. 16.53 (CET)

Verso och recto fungerar väl här också, i/v, i/r, ij/v, ij/r etc. Eller har jag missförstått problemet?--Thurs 29 november 2009 kl. 23.26 (CET)
Nu är det alltid högersidor som är numrerade. Följer samma [pappers]ark eller samma uppslag samma numrering? -- Lavallen 30 november 2009 kl. 03.26 (CET)
jag tror det är det normala vid denna tid. Om jag förstått rätt är recto framsidan av arket och verso baksidan. Sidan fyra i vanlig numrering skall således då bli folio 2 verso.--Thurs 30 november 2009 kl. 21.26 (CET)

Många sidor blir det[redigera]

men jag vet inte exakt hur många ännu.

Från sida 019 till sida 127 har vi gjort nästan 50 psalmer. Jag vet inte exakt hur många sidor det kommer att bli till slut. Vid en jämförelse med en annan bibel, så verkar den återstående texten ha ungefär dubbelt så mycket sidor. Det ger att bara Psaltaren blir på cirka 330 sidor. (Sedan finns det ngt text och ett errata på slutet.)

Om vi ska använda {{sida}} för transkluderingen, så kan inte hela Psaltaren rymmas på en enda sida. Alternativet vore förstås att använda <pages>, men jag vet inte hur man gör när det är .jpg-filer, om det ens är tekniskt genomförbart...

Vid en eventuell uppdelning återstår problemet, hur den ska delas upp och vad delarna ska kallas, om vi går efter de "fem böckerna". -- Lavallen 29 november 2009 kl. 16.59 (CET)

Transkludering med enskilda bildfiler skiljer sig inte nämnvärt från andra djvu filer istället för sidor anger man hela filnamnet se Wikisource:Korrekturläsning#Använda pages-kommandot.
Eftersom psalmerna är relativt självständiga texter skulle man kunna tänka sig att lägga in dem psalm för psalm. Annars får man nog helt enkelt kalla dem t ex ../Psaltaren 1, ../Psaltaren 2 etc.--Thurs 29 november 2009 kl. 23.19 (CET)
Testade nu med hela Genesis och det gick bra. Jag kunde dock inte mixtra med sidnumreringen som jag ville, då jag måste tydligen mixtra redan i index-sidan. (Tänkte på Fjellstedt, där jag valt att tala om vilket band, förutom vilken sida.)
Någon handling att följa har vi inte direkt i psalmerna, men vissa är ändå grupperade efter att de har ett visst samband. Det märks tydligast i slutet av Psaltaren. Men detta är inte så styrande att det inte går att göra 150 textsidor av dem. Och denna bok skulle jag nog kalla ".../Dauidz psaltare/1 etc".
Idag har jag kallat den enda (av oss) publicerade texten för Bibeln (1536)/Forspråk vhti Dauidz Psaltare. Finns det något bättre att kalla texterna än Bibeln (1536). Detta var tydligen texter som publicerades under utvecklingen av GVB. Martin Luthers texter, som skulle ligga till grund för GVB hade reviderats av ML själv, och då fick arbetet börja om från noll igen. Under tiden släppte man dessa fyra texter aom ett provisorium.
Är det rätt att kalla texterna för Bibeln (Gustav Vasa, 1536)? -- Lavallen 30 november 2009 kl. 03.50 (CET)
På Runeberg ligger hela Bibeln 1917 på kapitel/psalmnivå.
Om det inte är texten som publicerades 1541 tycker jag inte man behöver lägga till "Gustav Vasa". Personligen tycker jag att titeln "Bibeln" bör reserveras för (någorlunda) kompletta utgåvor och att dessa texter skulle kunna kallas Bibelöversättningarna (1536) eller något liknande.--Thurs 30 november 2009 kl. 21.59 (CET)
Utifrån ovan diskussion så tycker jag att Bibeln (1536) är det bästa alternativet. Det är ju allmänt känt att det är översättningar. Den som vill veta mer kan ju orientera sig om tidsepoken och inse att det var Gustav Vasa som var kund då denna översättning utfördes.
En del av Psaltarens psalmer är väldigt lång, men många är också korta. Antalet, 150, är väl detsamma i de flesta biblar? (149 i vissa ?) --IP7869 30 november 2009 kl. 22.35 (CET)
Våra texter från 1921 har vi valt att kalla "De apokryfiska böckerna (1921)/..." kanske främst för att det är namnet på utgivningen. Något egentligt namn har troligen inte dessa texter. Att kalla dem "Gustav Vara, 1536" känns inte helt rätt. [[Bibelöversättningarna (1536)]] är i linje med vad Sjögren kallar texterna och de är kanske mest kända under det namnet. Hur många böcker det var från början, har jag inte sett någon uppgift om att man ens vet.
Att kalla en samling böcker som bara omfattar två kanoniska och två apokryfiska för [[Bibeln (1536)]] ser jag inget omedelbart problem med. Vad man kallar "Bibeln" beror mycket på ens religösa uppfostran. Jag har mött många evangelisk-lutherska kristna som fnyser åt GT, och för en katolik är de flesta av våra vanligaste apokryfer en integrerad del av bibeln. Provöversättningar som är mycket kortare än denna finns, tex som bara omfattar romarbrevet. -- Lavallen 1 december 2009 kl. 08.55 (CET)
Psalm 9 och 10 är ihopslagna i vissa översättningar vilket gör att de totalt bara har 149 psalmer. Jag känner dock inte till några svenska som gjort så. Versindelningen kan också skilja. Åkeson har där några avvikelser på vissa håll och det finns andra översättningar med ännu större avvikelser. Men det är bara numreringen som skiljer, mycket sällan innehållet. Denna indelning i verser och kapitel fanns inte från början... -- Lavallen 1 december 2009 kl. 09.54 (CET)
Om man tar efter det norska exemplet skulle det väl snarare vara [[Dauidz Psaltare]] som är titeln på boken. Så stor betydelse har inte titeln. tycker ni att Bibeln (1536) är enklare så fungerar det säkert också.--Thurs 2 december 2009 kl. 16.01 (CET)

Athanasianska trosbekännelsen[redigera]

Texten på slutet verkar vara den Athanasianska trosbekännelsen. -- Lavallen 29 november 2009 kl. 20.24 (CET)

Vilket slut talar du om? --IP7869 30 november 2009 kl. 22.36 (CET)
Det jag inte fotat av än. Det kommer före erratan och efter sista psalmen. -- Lavallen 1 december 2009 kl. 08.19 (CET)

Så sakta[redigera]

Jag har nu laddat upp till sida ...170.jpg. Vi har några få sidor till Psalm 75, vilket är hälften av denna bok, så det går så sakta framåt... -- Lavallen 6 december 2009 kl. 17.40 (CET)

Jag har ett exemplar[redigera]

Jag har ett exemplar av denna tidiga "Davids psaltare" = Psaltaren. Vilket år bör gälla för PD? 1536 eller 1541? Jag är inte tvärsäker eftersom jag inte har boken med mig här. Gäller 1536 så bör den ju räknas till ett tidigt bidrag för Gustav Vasas vilja att få Bibeln översatt. Olaus Petri hade ansvaret för översättningarna från tyska till svenska (= översättning av Martin Luthers översättning från latin till tyska) medan brodern Laurentius hade ansvaret för översättningarna från latin till svenska. Motsvarande arbete pågick i Danmark, som också ville befria sig från alla påvliga utgifter. Samt då reformera religionen till en fråga som kunde avgöras mellan det icke-läskunniga svenska folket och kungamakten. Kungen gav sitt folk en religion på modersmålet. 1536 är ju det år vi har bevarade psalmböcker i Swenske Songer eller wisor 1536 från (2 exemplar). Där ingår endast parafraser av Psaltaren. Men det är ju troligt att Swenske Songer eller wisor 1536 gavs ut redan under sent 1520-tal, då det finns referenser till det (Se KB:s initierade uppsatser i ämnet).

År 1541 är väl året för Luthers bibelutgivning? Då kan ju arbetet här i Sverige påbörjats tidigare och olika GT-böcker kommit efterhand. Jag föreslår 1541 som PD här eller typ "Medeltida bibelöversättningar", "Gustav Vasas bibelutgåva" eller dylikt.

Göteborgspsalmboken 1650 kom ju till i en hast då Bohuslän blivit svenskt och invånarna där ansågs behöva svenska psalmer. Flera från "Swenske Songer eller wisor 1536" men också en del nytillkommet. --IP7869 19 juli 2010 kl. 23.17 (CEST)

Jag har skapat {{PD-Bibel/1536}} för denna nu. 1541 är Gustav Vasas bibel. -- Lavallen 20 juli 2010 kl. 08.42 (CEST)
Och jag har själv ett exemplar av dessa band nu... -- Lavallen 20 juli 2010 kl. 08.43 (CEST)
Jag la in mallen som Bibel/1536. Kanske var jag otydlig, men jag är ganska övertygad om att arbetet med Gustav Vasas bibel, som du sätter 1541 för, inte gavs ut i ett samlat verk på en gång. Är inte Luthers bibel ett översättningsarbete genomfört av flera tror du?--IP7869 20 juli 2010 kl. 21.56 (CEST)
NT från Vasas bibel gavs ut första gången 1526, reviderades och gavs ut igen senare. 1526 års bibel har vi inget ifrån idag. Det finns dessutom skillnader i tryckningar. - Man har väl forskat fram på ett ungefär vem som gjorde vad, i Vasas bibel, men jag vet inte om det är superintressant för mallningens skull. Alla inblandade oavsett detta döda sedan många många år... -- Lavallen 21 juli 2010 kl. 11.00 (CEST)
Förstår din tankegång. Men den Davids Psaltare 1536 eller 1541, som vi har fakskimiler av både du och jag, är högst troligen en 1526:a om det är där vi daterar vi daterar Gustav I:s bibel. Under medeltiden hade de ju inga datorer som vi har. Allt tog tid och det är nytryckningar av delarna i Gustav I:s bibel vi har här. Den bör ha varit en ganska rak översättning från tyska (Martin Luthers revolutionerade översättning). Jag tycker att vi för src-läsarna bör klargöra detta flytande medeltidsarbete i PD-mallen. Yänk gärna vidare på det. Jag är inte expert, men störs av "oredan" och önskar att den blir så redig som möjlig efterhand.--IP7869 22 juli 2010 kl. 20.26 (CEST)
Ja, det är sannolikt samma förlaga till 1526's Nya Testamente som till det vi kallar 1536, allt enligt efterorden i "Dauidz psaltare". 1541 bygger på en översättning av vår gode Luther från 1534. Med anledning av 1534-översättningen kände sig översättarna tvungna att börja om från början, man publicerade då dessa fyra böcker som ett "provisorium". Hade man inte börjat om från början igen så hade dessa texter varit en del av en hel bibel flera år före 1541. -- Lavallen 22 juli 2010 kl. 20.45 (CEST)

Återanvändning[redigera]

Har ni lagt märke till att titelbladet är väldigt likt detta? [1] Edaen (diskussion) 2 maj 2012 kl. 15.15 (CEST)

Ja, recycling är ingen nyhet! -- Lavallen (diskussion) 2 maj 2012 kl. 15.21 (CEST)

Uppdelning[redigera]

HAr skannat färdigt det här bandet nu. ÅTerstår en del beskärning och uppladdning.

Frågan kommer då hur man logiskt fördelar det här i textnamnrymden. Det finns alltså 4 böcker, med varsitt förord. (I Syraks bok är dock inte förordet komplett.) Alla böcker har varsitt titelblad utom band III där den sidan saknas. Band I och III har rättelse längst bak. Dessutom har band I en trosbekännelse mellan sista Psalmen och rättelsen.

Rättelserna oräknade kan man dela upp det här i fyra texter, en för varje bok. Sedan tillkommer trosbekännelsen. Frågan är då vad göra med rättelserna? Lägga dem i slutet på Psaltaren respektive Syraks bok? Eller står de för sig själva som egna titlar? -- Lavallen (diskussion) 22 maj 2012 kl. 20.35 (CEST)

För Syraks bok ser jag ingen anledning att lägga rättelserna på en egen sida, de kan ligga sist som slutanmärkningar.
Om trosbekännelsen efter psaltaren ska ha en egen sida blir det väl inte lika naturligt i det fallet. Så då är det väl bättre med en egen sida, även om det inte är mycket till text.--Thurs (diskussion) 22 maj 2012 kl. 23.39 (CEST)
Låter som en god idé, men det återstår en hel del innan det finns så mycket att lägga ut! -- Lavallen (diskussion) 23 maj 2012 kl. 08.19 (CEST)