Ynglingasagan (Carl Säve)/1

←  Förord.

Ynglingasagan (Carl Säve) av Snorre Sturlasson Översättare: Carl Säve Här säges om landa-skipan.

Om Asia-män.  →

YNGLINGA-SAGA.

1 Kap.

Här säges om landa-skipan.

Så är sagdt, att verldens ring, der menniskoslägtet bygger, är mycket vikskuren: stora haf gånga in i landet från det stora utbafvet. Det är kunnigt, att ett haf gångar ifrån Njörva-sund^[1] och allt ut till Jorsala-land. Från detta haf gångar en lång hafsbotten till nordöst, som heter Svarta-haf, han skiljer verldsdelarne: det heter östanföre Asia, men vestanföre kalla det somlige Europa och somlige Enea. Men nordan om Svarta-hafvet sträcker sig Svithjod^[2] det stora eller det kalla. Svithjod det stora säga somlige vara icke mindre än Serkland det stora, och somlige jämnföra det med Blåland det stora. Svithjods norra del ligger obyggd för frost och köld, så som Blålands södre del är öde för solbrand. Svithjod äro många stora härad, der äro ock många slags underliga folk och många tungor. Der äro resar och der äro dvärgar, der äro ock Blåmän; der äro odjur och drakar, hiskligen stora. Ur norden ifrån de fjäll, som äro utanföre all bygd, faller en å genom Svithjod, hvilken med rätta heter Tanais; hon var fordom kallad Tana-qvisl^[3] eller Vana-qvisl: hon kommer till sjös inne i Svarta-hafvet. Landet vid Vana- qvislarna var då kalladt Vana-land eller Vana-hem. Denna å skiljer verldsdelarne: heter östanföre Asia, men vestanföre Europa.

1. Isl. Njörva-sund (Nu Gibraltar-sund) betyder det trånga sundet; det kallas ännu i dag af Gotländske sjömän Nau’et, jf. Gotl. nauge, nära, och T. genau, nahe.
2. Isl. Sví-þióð, f., eg. Svea folk, liksom Isl. Gaut-þióð, Göta folk.
3. Isl. kvísl, Dal. kwaisl, f., gren af en eld vid utloppet.