Ynglingasagan (Carl Säve)/Förord
|
Här säges om landa-skipan. → |
FÖRORD.
I den Svenska allmänhetens händer lemnas detta försök att på
modersmålet öfverflytta Snorre Sturlesons Ynglinga-Saga i en
ordagrann och trogen öfversättning; ja, till och med så trogen,
att måhända de fleste skola finna henne något egen, och månge
tilläfventyrs fälla en missbilligande dom, åtminstone vid första
påseendet. De hafva också utan tvifvel rätt, om arbetet nämnligen
allenast betraktas ur samma synpunkt som öfversättningen af en
nutidens främmande författare, t. ex. en historieskrifvare; ty man
väntar dervid med rätta att få det utländska arbetet återgifvet,
icke allenast felfritt och i sin egen anda, utan äfven i den
ädlaste och minst tvungna form, som vårt språk kan åstadkomma.
Syftet med denna öfversättning är likväl till en icke ringa del en annan. Isländskan är icke för Svenskan ett främmande språk, utan hon är — i allmänhet taladt — bara en fornform deraf: Isländska är i stort endast Fornsvenska! Det har varit meningen att visa detta genom en öfverflyttning af ett af den Isländska prosans äldre alster på nutidens Svenska. Men skulle ett sådant försök på något sätt kunna lyckas, så är det tydligt, att detta ingalunda läte sig göra genom att nyttja det brokiga blandspråk, hvarpå en del nyare romanöfversättningar och tidningar öfverflöda, utan man borde utrensa så mycket som möjligt af den utländeka slaggen, för att få den Nordiska språkmalmen att klinga så mycket renare. Men här har det försökts att gå ännu längre. Läsaren skall nämnligen här finna ganska få ord af utländskt slag, och då åtminstone endast af Germaniskt ursprung; men deremot rätt många ord och talesätt, som måhända ännu mer skola såra hans öra. De äro likväl icke något annat, än äldre former af vårt eget språk, antingen ännu lefvande i stundom rätt många af våra landskapsmål, eller ock lån från det Nordiska fornspråket. Man hoppas likväl, att de, med litet god vilje, skola vara lätta att förstå genom sammanhanget, hälst de, med högst få undantag, äro så valda, att de upplysas af sina i Svenskan ännu lefvande ordfränder. Eller kunna numera inga andra ord lånas, än Tyska, Franska, Latinska och Grekiska?
Utom önskan att visa Svenskans fullkomliga sambördighet med Isländskan, skulle,denna öfversättning äfven utgöra ett försök att, medelst sin trohet mot urskriften, gifva ett begrepp äfven om fornspråkets grundlynne och anda. Men för att icke förlora det forngamla i språkfärgen, har det varit nödvändigt att så litet som möjligt frångå den ursprungliga ordföljden och vissa åldriga egenbeter deruti, såsom de korta meningarna, verbernas ställande i deras början, de ofta upprepade bindeorden, m. m. — Med ett ord: detta försök kan icke med rättvisa bedömas, om det endast läses för sig sjelft, utan att det jämnföres med urskriften. Och det är om en sådan jämnförelse, anställd med kärlek till saken och skonsamhet, som öfversättaren vågar bedja läsaren! Det var derföre ursprungligen afsigten att sida mot sida aftrycka den Isländska texten, emedan den önskade jämnförelsen då legat närmare vid handen. Men då man nödgats spara på rum och kost nad så mycket som möjligt, har det, ty värr, most underlåtas, hvad den prosaiska texten angår. Mot införandet af urskriftens skaldeverser mötte likväl icke sådana hinder, och derföre har det skett med dem, till åtminstone någon liten ersättning.
Den största svårigheten har legat uti återgifvandet af skaldeverserne, om de icke helt och hållet skulle förlora sitt Fornnordiska skaplynne. Härtill hör väsendtligen två ting: bokstafsrimmet och bildspråket eller omskrifningarna, hvilka äro så innerligt införlifvade med all Fornnordisk skaldskap, att det endast varder prosa, om de försvinna. Bokstafsrimmet består uti, att 2 eller 3 betonade ord inom hvarje verspar börja med sanma bokstaf, om de äro konsonanter, men äro de vokaler böra de hälst vara olika, t. ex. i 17 Kap.:
Och Visburs
viljes börda
sjöns slägtinge
svälga kunde,
när husets värjare
hetsade skogens
menlige tjuf
mot sin fader,
och glöda-hunden
gnyende bet
envålds-kungen
i eldstads-höljet.
Här rimma i första versparet: Visburs och viljes, och i det andra: sjöns, slägtinge och svälga, o. s. v. Dessa bokstafsrim hafva öfver allt blifvit bibehållna, der det varit någon möjlighet; men när det någon gång icke kunnat ske, utan att alldeles uppoffra meningen, hafva de fått fara. Angående omskrifningarna kunna vi t. ex. taga nyss nämnde vers med dess fortsättning, hvaruti skalden endast omtalar, att sönerne innebrände Visbur, så att hans kropp, tillika med huset, förtärdes af elden. Der finnas dessa bilder: Kroppen kallas Visburs viljes börda; sönerne benämnas husets värjare, elden omskrifves på 3 sätt: sjöns slägtinge (emedan sjöguden Hler var eldguden Logi’s broder), skogens menlige tjuf och glöda-hunden; och eldstads-höljet eller spiselns kjol är sluteligen huset. Men dessa omskrifningar bestå ofta nog af ännu duuklare bilder eller svårlösta gåtor, och det har derföre varit nödvändigt att upplysa dem medelst kortfattade noter under sidan. För att förklara allt dithörande fullständigt, skulle fordrats en betydlig vidlyftighet, enär det stundom behöfdeş att förtälja en hel eddamyth, för att förklara en enda omskrifning. Det kan dock icke vara nödigt att nedtynga detta lilla arbete med en slik notmängd, då läsaren finner tillräcklig upplysning derom i de rikhaltiga noterna till Jacob Aalls ypperliga Dansk-Norska öfversättning af Konunga-sagorna, en bok, hvilken ingen lär kunna vara utan, som vill studera dem. Likaledes bedes läsaren att i allmänhet söka alla nödiga underrättelser om både geographiska och ethnographiska förhållanden uti nyss anförda noter — i denne del förträffligt utarbetade af Kapten Munthe.
En annan egendomlig prydnad för vår fornpoesi äro de ofta förekommande olika benämningarna på ett och samma föremål, och som i så hög grad bidraga till omvexling i uttrycken och att gifva versen fulltonig klang, samt att på samma gång underlätta bruket af bokstafsrimmet. Då vårt språk t. ex. för begreppet konung endast eger detta ord, samt drott (rätteligen: drotten), herrskare, härförare, anförare (de 3 sista Tyska!), med några flere, har Isländskan derföre snart sagdt hundradetals ord. Några få äro dessa: Hilmir, den hjelmade, Gramr, d. grymme, Ræsir, d. till anlopp manande, Skúli, d. skyddande, Jöfurr, d. stridsstarke, Mildingr, d. milde, Mæringr, d. ryktbar-görande, fräjdade, Vísir och Vísi, d. framåtvisande, Fylkir, d. fylkande, Sinnjor, d. åldrige, Hildir och Hildingr, d. stridslystne, Buðli, d. bjudande, Lofði, d. lofprisade, Sigarr, segerherren, Skilfingr, d. kämpande (?), Öðlingr, d. ädelborne, Auðlingr, d. rike, Þengill, Siklingr, Tiggi (af numera dunkel betydelse), m. fl. Och likaså finņes ett öfverflöd af innehållerika benämningar för: gudar, man, qvinna, vapen, svärd, skepp, luft, haf, björn, bjort, örn, m. m., utom alla omskrifningar i oändlighet. Några af dessa äro bibehållna oöfversatta, men upplysas i noterna. Uti dessa finner man äfven en kort förklaring utaf de flesta gamla namns betydelse, samt af de ovanliga re Svenska ord, som blifvit använda.
Skulle detta första försök möta ett välvilligt bedömande, kunde det möjligen uppmuntra öfversättaren att, efter som helsa och krafter tillåta, fortsätta arbetet i samma anda, äfven för de följande Konunga-sagorna i Heims Kringla.
Anm. Af brist på tjenliga stilar till begynnelsebokstäfver, har man dertill nödgats begagna oaccentuerade vokaler, der Isländskan fordrar accentuerade.
- Uppsala den 19 April 1854.